I hela åtta år har
fansen gått och väntat på ett initierat, fyndigt och spirituellt kåseri från
Jesper Almén av ett nytt studioalbum från Deep Purple. Här är det nu äntligen.
Kåseriet alltså…
I november 2005 hade jag nyligen blivit pappa för andra
gången. Häromdagen fyllde den gossen 8 år. Det sätter tydliga perspektiv för
mig av vad som kan hinna ske mellan två Deep Purple-skivor. På sjuttiotalet var
produktionen lite snabbare. Man hann knappt börja ha petting mellan
skivsläppen, än mindre föda barn. Men kanske ska man inte längre ha så höga
krav på ett band som släppte sitt första alster för 45 år sedan och hunnit prutta
ut 20 skivor under den tiden.
Mycket har dock hänt med skivindustrin på de här åtta åren.
Streamingtjänster som Spotify har dykt upp och den fysiska cd-skivan sjunger på
sista versen. Intresset för att ge ut ny musik under Purplebaneret verkade en
tid helt ointressant för flera av medlemmarna. Men nu står vi i alla fall här i
nådens år 2013 med ett nytt alster. Allmänintresset är kanske inte enormt och
förväntningarna har endast funnits hos hardcore-fansen men eftersom jag själv
räknar mig dit så har i alla fall jag gått och vaggat med en särdeles orolig
och förväntansfull spänst i steget under de tidiga vårmånaderna fram till att
skivan släpptes i maj. Låt mig säga redan så här tidigt i recensionen att jag
är inte besviken. Tvärt om. Det här är bland det mest intressanta Deep Purple
har släppt sedan mitten på nittiotalet. Det finns ett antal faktorer som gör Now
What?! till en höjdare och här kommer de
uppradade:
1 En lyhörd producent
med stadiga nävar.
Roger Glover är förvisso en både välrenommerad (Judas
Priest, Nazareth,Rainbow) och duktig producent, men att producera sitt eget
band- speciellt ett band med så många stridiga viljor som Purple, har kanske
inte varit det allra bästa, det kan historien visa. Samtidigt har bandet genom
åren haft svårt att få tag i någon annan riktigt stark producent med en vision
som passat. Tills nu. Med Bob Ezrin (legenden som proddat alla från Alice
Cooper och Kiss till Lou Reed, Peter Gabriel och Pink Floyd) vid rodret har
Purple fått till den ljudmässigt absolut bästa skiva de någonsin gett ut. Även
i framförande och komposition märks Ezrins input. Bandet har tagit ut svängarna
samtidigt som låtskrivandet känns mer genomarbetat än på länge. På de två
senaste albumen känns det som gubbarna släppts lösa för att jamma i studion
medan producenten bara tryckt på rec-knappen. På pappret kanske en god idé, det
finns få band som jammar bättre och mer entusiastiskt än Purple, men Now What?!
är ett ypperligt bevis på att man får mer blod ur stenen genom att åtminstone
på kompositionsstadiet hålla i tömmarna lite mer och nöta fram goda arrangemang
som därefter gärna framförs med känsla, improvisation och panache vid
inspelningsögonblicket. Att samtliga låtar spelats in live i studion är kanske
något som ses som anmärkningsvärt idag, men så har Purple alltid jobbat så där
är inget nytt. Däremot verkar Ezrin ha uppmuntrat musikerna att inte vara rädda
för att anstränga sig och vara lite progressiva i sitt utövande. När Purple
startade 1968 ansågs deras musik vara progressiv rock och det kan man lugnt
säga att den är än idag, i ordets rätta bemärkelse alltså…
2. Don Airey är i
högform.
Now What!? är närapå
dränkt i orgelmattor. På ett bakvänt vis skulle man kunna se det som en
hyllning till keyboardmaestron Jon Lord som gick bort förra året. Skivan är för
övrigt tillägnad Jon. Att Don Airey har varit permanent medlem i bandet i mer
än tio år och redan medverkat på två studioalbum verkar fortfarande vara en
nyhet för den breda allmänheten. Hammondorgeln har allt sedan starten varit det
definierande instrumentet i Deep Purples musik och på nya plattan får Airey
gott om plats att skina. Redan i inledande ”A Simple Song” färgar han låten,
till att börja med bara med stämningsfyllda stråkmattor för att sedan leverera
en käftsmäll med sin hammondorgel som får en att inse att det bara kan vara
Deep Purple man hör. Den enda invändningen mot keyboardinvasionen jag har är
den nästan ”Final Countdown”-liknande medeltida fanfaren i ”Uncommon Man” som
rasslar lite för mycket ringbrynja.
3. Steve Morse är
shreddaren i nöden
Det är 20 år sedan Ritchie Blackmore lämnade Purple. Idag
leker han skogsmulle med sin unga fru och spelar in covers på Nordman och
Rednecks. Han skulle inte kunna tillföra något till dagens Deep Purple. Att
jämföra dagens Purple med det som spelade in ”Smoke on the Water” i en
hotellkorridor i Montreux 1971 är för övrigt bara korkat. Som att avfärda Paul
McCartneys alla soloplattor med att säga att inget slår Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Vad Morse har tillfört Purple
sedan sin ankomst 1994 är en uppenbar spelglädje och vilja att prova på alla
möjliga olika stilar, samt en fortsatt förkärlek för coola riff och hisnande
gitarrsolon. Kanske inte nyskapande men ack så skickligt och kul att lyssna på.
Dessutom har Morses sedvanliga tjurrusningar upp och ner för gitarrhalsen dragits
ner på något till förmån för mer intrikata arrangemang på nya plattan. På en
rockrökare som ”Hell to Pay” skiner Steve som Långe Jan på Ölands södra udde,
både vad gäller köttigt riffande och själaglatt duellerande med Aireys orgel.
4. Hi ho Silver! Ian Gillan sjunger igen.
Stor fan av store Ian som jag alltid varit genom åren blir
jag ändå tvungen att erkänna att herr Gillans röst varit tämligen risig det
senaste decenniet. I studio har det dolts genom att tonmässigt sänka låtar och
göra många omtagningar men få av de gamla slagdängorna har låtit bra live. På
nya plattan finns värme, styrka och känslan åter i stämbanden och produktionen
låter rösten verkligen komma till sin rätt. Han har gått från att vara en
biraglad långhårig jovialisk burdus drasut till en mer reserverad korthårig
silverräv men hans texter fortsätter att söka sig fram längs egenartade stigar
och med ständig glimt i ögat.
Låtarna då? Jodå, det är en osedvanligt homogen platta herrarna
har fått ihop. Purple har alltid ansett sig vara ett albumband där helheten är
viktigare än de enskilda låtarna, men det har inte hindrat dem från att släppa
skivor med väldigt skiftande kvalitet på materialet. Här är det få låtar som
sticker ut som stora hits, men heller ingen som man gärna hoppar över. Tidigare
nämnda ”A Simple Song” inleder med lugna tongångar för att sedan vräka på. Den
är efter ett halvårs lyssnande alltjämt min favorit på skivan. ”Weirdistan” har cool ljudbild och östlig
sångmelodi, samt en text som är svårtolkad. ”Out of Hand” har liknande
synkoperade riff som gamla ”Perfect Strangers” eller för den delen Zeppelins ”Kashmir”
och ett särdeles bluesigt gitarrsolo från Morse som lyckas hålla sig från att
trycka in allt för många noter. “Hell to Pay” är en klassisk Purplerökare som
lätt skulle platsa på en best off-platta. “Body Line” rumlar på som ”Rosa’s
Cantina” från 1996 års Purpendicular och
har ett härligt funkigt riff. Come on katten, det svänger ju! I “Above and
Beyond” är vi tillbaka i Kashmir-land med mycket symfonikänsla. Intrikata arrangemang
och mycket kul att lyssna på. Här finns textraden ”Souls having touched are forever
entwined” som tillägnas Jon Lord. Flumnumret ”Blood From a Stone” är riktigt
jazzigt och bakåtlutat fram till refrängen som tar ifrån tårna. Airey leker
runt på ett Wurlitzer till mycket god effekt. ”Uncommon Man” tar tid på sig att
komma igång. Det jammas och byggs upp under tre minuter fram till den medeltida
fanfaren som inte sitter rätt i mina hörselgångar, men samtidigt är allt det
andra med låten så fantastiskt att jag kan stå ut med att försöka sortera bort
just den pompösa signaturen. I ”Aprés
Vous” återbesöker Ian både franska språket ( se ”Sacre Bleu” med Gillan) och
brudar å bärs-tema i texten. Don och Steve har återigen lekstuga med gitarr/orgel-duellerande.
Singeln ”All the Time in the World” är
inte någon cover på Louis Armstrongs gamla Bond-låt utan en eftertänksam ballad
med tänkvärd text. Kanske ändå den låt på skivan som berör mig minst. Och så
avslutas det hela med ett helgarv. ”Vincent Price” påminner om Michael Jackson’s
”Thriller” vilket kanske är passande då det var samme Price som var
speakerrösten i just den låten. Texten handlar om gamla skräckfilmer och
musiken är tydligt influerad av ämnet, eller om det är tvärtom. Kanke en låt
man antingen hatar eller älskar. Själv hemfaller jag åt det senare.
Finns det då inget negativt att säga om Now What?! Tja, det skulle möjligtvis vara omslaget då.
Ett mera slött eller intetsägande jobb med layout och presentation har jag inte
sett sedan… ja sedan förra plattan Rapture
of the Deep. Purple är inte direkt kända för att prestera några snygga
visuella produkter. Själv får jag ta mig tillbaka ända till 1985 års Perfect Strangers för att hitta ett
omslag som tilltalar mig någorlunda.
Vi får väl se hur detta
alster står sig rent historiskt, men jag har redan spisat Now What?! mer än
dess båda föregångare Bananas och Rapture
of the Deep. Nu ser jag fram emot att får höra mycket av det nya materialet
live.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar