Michael Landau Group
Organic Instrumentals
Michael Landau hörde jag första gången i början av 1980-talet, på gruppen Maxus enda album, där hans gitarrslingor förgyllde de pigga poprockkompositionerna. Sedan dess har han profilerat sig som en av de mest anlitade och respekterade studiogitarristerna i hela världen och har spelat på album som Michael Jacksons Bad och Pink Floyds A Momentary Lapse of Reason och hundratals andra plattor med allt från Chicago, Joni Mitchell, Alanis Morissette, Rod Stewart, Julio Iglesias, Pink, Dolly Parton och Bonnie Raitt till Eros Ramazzotti och Mariah Carey. Med så pass späckat spelschema är det otroligt att han dessutom hunnit med att ge ut så mycket eget material. Förutom ett par soloplattor har det även blivit skivor med egna gruppen Burning Water och projekten Raging Honkies, Hazy Jane och Stolen Fish och nu senast Renegade Creation (med polaren Robben Ford) och som grädde på moset frekvent turnerande med powertrion the Michael Landau Group. Nu har gruppen gett ut sitt första studioalbum bestående av 10 helt instrumentala kompositioner. Förutom den vanliga gruppsättningen med Landau på gitarr, Andy Hess på bas och Gary Novak på trummor, medverkar en hel del gamla polare på skivan som t.ex. Jimmy Haslip, Vinnie Colaiuta och Mikes bror Terry Landau.
Vanligtvis när det gäller gitarristers soloplattor finns det två vägar att gå. Antingen är det fråga om navelskådande gitarronanier som plockar poäng hos musiker men går resten av världen tämligen obemärkt förbi. Inom den genren arbetar guragurus som Jeff Beck, Steve Vai och Joe Satriani. Eller så försöker gitarristen flexa mer än sin fingerfärdighet genom att fokusera på låtmaterialet och gärna sjunga själv. inom den genren hittar vi Totos Steve Lukather, Queens Brian May,och varför inte Joe Bonamassa, John Frusciante (ex Red Hot Chili Peppers) eller Mark Knopfler?
Landau har provat på båda stilarna men den här gången har han valt att ge ut en helinstrumental historia med bakåtkammad jazzlugg och melankoliska bluestoner som ibland söker sig ut i öde fusionlandskap. Det som man hittar minst av här är regelrätt skitig rock. Helt klart mer Kind of Blue än Electric Ladyland.
Inledande ”Delano” sätter tonen direkt med tillbakalutat häng i svänget. Larry Goldings mäktiga Hammondorgel skapar här mysig atmosfär. Mycket av materialet påminner faktiskt om filmmusik i så måtto att de är stora på målande bilder men mindre så på lättmemorerade melodier. Och det är mycket jazzigt. Och bluesigt. I ”Big Sur Howl” färgar trumpetaren Walt Fowlers (Zappa) ödsligt slöa tutningar natthimlen ännu lite mer mörkblå.
Och så rullar det på. Ibland, som i "The Big Black Bear" tar det initialt fart, men även här glider det snart över i smakfulla men lågmälda jam.
Det är något alldeles speciellt med Landaus tonkänsla och anslag som man kan känna igen oavsett vilken musik han spelar, men personligen tycker jag att den kommer allra mest till sin rätt när det raspar loss i hans mer rockiga stunder. På Organic Instrumentals är de få och långt emellan.
Samtidigt är detta ingen besvikelse i musikalisk bemärkelse. Om man, som jag landar i acceptansen att plattan i mattan uteblir till förmån för smoke rings i kvällsfåtöljen så kommer skivan att snurra även i er stereo mången blå timme.
Men nästa gång kan vi kanske hoppas på lite mer bett i yxan? Det vore väl en nåd att stilla bedja om...
Här kan ni se och lyssna på en liveversion av studiospåret "Ghosts and the Goblins"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar