Huka er, nu laddar gubbarna om!

När fan blir gammal börjar han lyssna på gubbrock...

Med risk för att stämplas som åldersrasist vill jag här slå ett slag för den ack så förhatliga musikstilen gubbrock. Egentligen är det ett ganska brett skällsord. I princip all typ av rock som framförs av män över 45 år har någon gång kallats detta. Rolling Stones kallades gubbrockare redan 1981 när de släppte Tattoo You. Vad ska de kallas nu då, nästan trettio år senare? Rullator rock? När Deep Purple återförenades 1984 ansågs de vara veterangubbar. fastän de bara var dryga 40! Medelåldersmetal hade väl varit en bättre benämning på musiken.

Det finns band och artister som spelat gubbrock fastän de i ålder inte kvalificerat för musikstilen. vad sägs om Huey Lewis and the News eller Dr Feelgood? I sin värsta betydelse är väl gubbrock någon form av gungande trött boogie framförd utan vare sig jävlaranamma eller vilja. Slappt helt enkelt.I sin bästa och mest positiva mening kan det dock stå för tidlös men mogen musik framförd med gusto och den erfarenhet och rika patina som kommer med åren.

Nu under våren har ett antal gamla rockhjältar släppt album av riktigt hög kvalitet, och fler poppensionärer står på kö för att ge ut revitaliserad musik.

Först ut är Peter Wolf; den coole frontmannen och sångaren kanske mest känd för sin tid i J.Geils band (med hitten "Centerfold"). Efter att ha lämnat J.Geils på åttiotalet hade han en i början framgångsrik solokarriär som med åren fizzlat ut så sakteliga. På Midnight Souvenirs, hans första soloplatta på åtta år, befinner han sig i ett ovanligt konteplativt mood. det här är vuxenmusik av bästa märke. Snygga melodier, cool produktion, vassa texter och en röst som man plötsligt påminns om är en av de bästa i rockhistorien. På plattan ryms countryduetter med Shelby Lynne, hyllningar till Willy Deville och en nyinspelning av gamla dängan "Thick as Thieves!. Högeligen rekommenderad lyssning!

Kolla på en asadödsacool video av Peter och Shelby när de repar "Tragedy" i logen här:

Ett riktigt framträdande av låten finns annars här:

En annan Peter som gjort fantastisk comeback under våren är Peter Frampton. Han må ha blivit megastjärna som soloartist via sin dubbelliveskiva Frampton Comes Alive, men för mig slutade han egentligen göra RIKTIGT bra musik när han lämnade Humble Pie redan i början av sjuttiotalet. Fast nya soloplattan Thank You, Mr Churchill är ruggigt bra. Både lugn och fundersam och ösig och pigg på samma gång. En liveversion av ballden "Black Ice" hittar du här:
Något mer ösiga "Invisible Man" hittar du här:

Mitch Ryder var en av de bästa vita soulrösterna inom rocken när han slog igenom i slutet på sextiotalet med kompbandet Detroit Wheels. Han har i princip varit frånvarande från topplistorna sedan dess. Han lär inte heller hamna där igen med sitt nya soloalbum, det första på typ 25 år. Plattan som heter Detroit Ain't Dead Yet (The Promise) är en skitig samling motownmotoroljerock med funkinslag som skulle få påven själv att resa sig upp och svänga på höfterna om han fick höra den. Gå in på Spotify och lyssna själv, vettja!

Andra gubbjävlar som är på gång med ny (och förhoppningsvis lovande) gubbrock är Tom Petty & the Heartbreakers med nya plattan Mojo, och Steve Miller band som också släpper nytt snart.

Länge leve gubbrocken!