En go gubbe mindre

Ronnie james Dio var en slags hårdrockens Benjamin Button. Han föddes som gubbe och dog så ung han kunde bli.

Hårdrocksvärlden sörjer Ronnie James Dio och visar djävulshornstecken. Visst kan man väl sakna en man man inte kände, men en stor del i sorgen ligger i att Dio som liksom föddes som gubbe, var en av de få inom hårdrocken som skulle kunna åldras med grace och med säkerhet hade minst ett par riktigt bra album till innanför västen. Dem får vi aldrig höra nu.

Ronnie såg ut som en sextioåring redan på baksideomslaget till Elfs debutskiva från 1972 och han var inte direkt någon Adonis när han klampade omkring i bellbottoms och platåpjuck med Ritchie Blackmore i Rainbow i slutet på sjuttiotalet eller höll svarta seanser med Black Sabbath i början av åttiotalet. Karln var ju för fasen 40 när han slog igenom med Holy Diver och slutligen blev legend. Att det sedan var si och sådär med kvaliteten på hans verk efter Sacred Heart (Angry Machines, någon?...) betyder inte att han på något sätt var slut som artist. Styrkan i Dios artisteri var att han förutom att besitta en unik pipa inte anlade någon image som häradsbetäckare eller ungdomlig partyprisse. Han var från första början den lille trollkarlen eller spelledaren som sjöng om drakar och demoner med fullständig övertygelse. Kanske gjorde hans blygsamma längd också att han hade en stark attityd och aldrig tog skit från någon. Där ungdomshyllande rockare som David Lee Roth, Motley Crue, Ratt och Axl Rose blir allt mer patetiska i takt med att hårfästet stiger uppåt och midjemåtten breder ut sig, kunde Dio lugnt segla vidare i sitt drakskepp och skriva kraftfulla heavy metal-nummer med all tidlös pondus som går att uppbringa. Det hade han kunnat göra många år till om inte cancern satt stopp för det. Däri finns anledningen till mina salta tårar.