Varken dansk eller irländare, Id Guinness kommer namnet till trots från Kanada. Men hans atmosfäriska musik är gränslös.
Multiinstrumentalisten och vancouverbon Id Guinness (är det ett artistnamn? Är han sponsrad? Varför kallar han sig inte Björn Boddingtons eller Pelle Pripps?) har arbetat inom den kanadensiska musikscenen sedan åttiotalet, men hans solokarriär är relativt ny. Debutskivan Curse for the Common Crush släpptes för tre år sedan och uppskattades av kritiker för sina stämningsfyllda ljudlandskap. Såsom plägar en soloartist spelar Id det mesta på skivan, från gitarr och keyboards till percussion och leadsong. Etikettfanatiker har velat kalla hans musik för progrock, men utöver vissa Pink Floyd- och Alan Parsons Projecttendenser har jag personligen svårt att hitta något i hans musik som kan rättfärdiga en sådan benämning. Popmusik kan man tycka, tills riviga gitarrer och en allmänt rebelliskt skitig patina lägger sig över vissa av kompositionerna. Efter de tre inledande spåren är man i alla fall hooked. ”Rising River”, ”The One that Got Away” och ”Jade Garden” hör till det bästa som släpptes i musikväg under 2007. Det här är sofistikerad och känslosam poprock med oerhörd känsla för både melodi och produktion. Id använder sig av en myriad olika synth- och keyboardmattor, men även av stråkar och blås i lagoma doser förutom de klassiska rockinstrumenten. Skivan fortsätter imponera rakt igenom, om än inte så kapitalt som den mäktiga inledande trojkan, men avslutningen är om möjligt ännu mer majestätisk med sjuminuterseposet ”Wailing Wall” som med soulwailande kvinnoröst i codan lätt leder tankarna till Pink Floyd och det är ju inte kattskit direkt.
I våras släpptes uppföljaren Soul Envy som framstår som aningens mer lättsam och strömlinjeformad än sin föregångare, fast det kan vara jag som inte lyssnat in mig på skivan tillräckligt än. En personlig favorit här är struttiga ”Three Steps” (Eagle Eye Cherry, någon?)och "Going to Burning Man" som nickar glatt åt Led Zeppelins mer akustiska kompositioner.
Cure for the Common Crush finns på Spotify. För er som inte har Spottan eller vill chansa på att köpa olyssnad musik finns Ids myspacesida att utforska, eller varför inte digga denna atmosfäriska men halvflummiga video?
I Have seen the Future
Jag höjer mitt glas och skålar för Id. I vad kan ni ju räkna ut själva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar