Lucky Luke?

Totogitarristen är inne i ett extra kreativt skov. Tre soloplattor på fyra år. Och på nya Transition verkar han nästan lycklig…

När man hör namnet Steve Lukather brukar ofta benämningen musikermusik slängas lite nonchalant och aningens föraktfullt omkring i rummet. Lite korkat egentligen. Vad är fel med musikermusik? Vi rynkar ju inte på näsan åt kirurgkirurgi eller pilotstyrning av flygplan. Dessutom är benämningen i betydelsen könlös och tråkig musik utan vare sig klatchig melodi eller konstnärliga ambitioner, tämligen missvisande i Lukathers fall. Hans tidigare 5 soloplattor har förvisso alla innehållit enstaka instrumentala nummer där ekvilibristen Luke får skina, men mestadels har fokus legat på låtar med noga uttänkta melodier och ett helhetstänkande där lika mycket arbete verkar ha lagts ner på produktion, texter och sångframförande, som på själva gitarrspelet.

Lukather har varit förvånansvärt produktiv de senaste åren. Detta är hans tredje soloplatta på bara fyra år. De två tidigare- speciellt 2010 års All’s well that ends well, var textmässigt ganska mörka och skrevs enligt uppgift under en period när Lukather mådde ganska dåligt. Nya Transition visar på gladare tongångar men också luftigare och mindre rockiga kompositioner, vilket till att börja med drar ner helhetsintrycket. Men ju mer lyssning albumet får, desto mer finner jag mig själv uppskatta det. Här finns en helhetskänsla som saknats på tidigare alster. Kanske står anledningen till det att finna i keyboardisten CJ Vanston som skrivit de flesta låtarna tillsammans med Luke och dessutom spelar på-och har producerat Transition. CJ var med till hälften på förra soloplattan men har nu fått full access och det känns som ett smart drag.

Textmässigt befinner sig Luke i ett kontemplativt mood. Inte mycket rock'n roll lifestyle och brudar här inte. När kärlek berörs är det i mer sorgkantade sammanhang, annars handlar texterna mer om sakernas tillstånd i världen och om hur vi beter oss mot varandra. Inledande ”Judgement day” hör till det hårdare på skivan men bjuder också på en stämningsrik atmosfär.  ”Creep Hotel” påminner först om något från Totos Kingdom of Desire, men byter snabbt stil till något mer Steely Danskt, och det är ju inte kattskit direkt. Titelspåret är med sina progressiva tongångar  en personlig favorit. “Do I Stand Alone” låter som något Rick Springfield skulle kunna skriva och ”Rest of the World” är en  lugn historia som påminner lite om Jimi Hendrix ”Little Wing”, även i gitarrspelet. Skivan avslutas med en snygg instrumental tolkning av Chaplins ”Smile”. Det är kort sagt en schysst samling låtar som Luke fått ihop och produktionen är sedvanligt svulstig. Med den inspiration och spelglädje den gamle Totogitarristen uppvisar nuförtiden ska vi kanske inte bli förvånade om nästa soloalster dimper ner om bara några månader. Det skulle jag personligen inte ha något emot. Men först kommer Transition att få gå varm i stereon under en lång tid.

Kanadicken som kom in från kylan

En bondpojke från Toronto fick spela in skiva med Toto och blev kulthjälte. Sedan försvann han. Trettio år senare kom han med två uppföljare på en gång!

Med ett så anonymt och alldagligt namn som David Roberts och med en blygsam skivproduktion bestående av tre soloplattor under en snart trettioårig karriär vore det väl att ta i att säga att kanadensiske Roberts nått ut till miljontals fans. Trots detta är han något av en kulthjälte och hans debutalbum All Dressed Up från 1982 ses som en riktig klassiker inom den musikgenre som kallas west coast-rock.

Den huvudsakliga anledningen till den uppmärksamhet skivan fått står att finna i listan över medverkande studiomusiker. Här finner man förutom Toto-trojkan Steve Lukather, Jeff Porcaro och Mike Porcaro även studiorävar som Jay Graydon, David Foster, Paulinho da Costa, Bill Champlin och Tom Kelly. Som producent stod Greg Mathieson. Det var framför allt kopplingen till Totomusikerna (som samma år stod på toppen då de släppte sin multimiljonsäljare Toto IV) som gjorde att fans drogs till skivan, men Roberts egna bidrag i form av skönsång, inspirerande keyboardspel och utmärkta kompositioner gjorde heller ingen besviken.

David Roberts föddes egentligen i Boston men flyttade i unga år till Toronto, Canada, där han upptäcktes som 19-åring då skivbolaget WEA fick höra en av hans demolåtar. Skivkontrakt skrevs och 1982 fick Roberts åka till soliga Los Angeles och legendariska Sunset Sound Studios för att spela in sin debutskiva. Med proffsmusiker att kompa honom och produktionshjälp av Greg Mathieson fick han ihop en riktigt bra skiva med snäll poprock där arrangemangen och soloprestationerna från musikerna verkligen lyfter det hela. Två singlar gavs ut; Steely Dan-doftande ”Boys of Autumn” och balladen ”Anywhere You Run To” men det fanns många fler låtar av högre klass på skivan, som inledande ”All in the name of Love” , ”Someone Like You” eller ”Never Gonna Let You Go”.

Roberts hade ytterligare ett gäng låtar på demostadie, men av någon anledning dröjde en uppföljare. Istället försvann den unge kanadensaren från rampljuset och ägnade sig i många år åt att i skymundan skriva låtar åt andra artister som Starship, Bad English, Lee Aaron, House Of Lords, och Jimmy Barnes. Där i skuggan hade han kunnat stanna om inte gitarristen Tommy Denander hade hört av sig i början av 2000-talet. Tommy var stor fan av All Dressed Up-plattan och efter att ha lyckats lokalisera Roberts kontaktade han honom och föreslog ett samarbete. Duon fick skivkontrakt på två skivor och började skriva låtar ihop. Tyvärr drog projektet ut på tiden och Tommy var tvungen att engagera sig i andra uppdrag, men David Roberts återkomst till West coast-genren kom dock på Frédéric Slamas project AOR och skivan Dreaming of L.A. Där kunde man för första gången på 25 år åter höra hans ljuva stämma- dessutom tillsammans med Tommys gitarrspel.

Sommaren 2008 släpptes så David Roberts andra soloalbum passande betitlat Better Late than Never. Producent var återigen Greg Mathieson och andra kända studiomusiker som medverkar på skivan är gitarristen Michael Landau, basisten Abe Laboriel JR, trummisen Mike Baird och percussionisten Luis Conte. Halva plattan är inspelad i Nashville och kanske är det därför som doften av ko-boogie hänger mycket tyngre över detta verk än på debuten.
Som för att betala tillbaka för att fansen fått vänta så länge på en skiva gav Roberts ut ytterligare en soloplatta 2008. Missing Years bestod av de demolåtar som aldrig spelades in på åttiotalet och det är Roberts själv som står för produktion och spelar samtliga instrument.
Båda plattorna fanns länge bara utgivna i Japan men har nu nyligen släppts i USA och Europa.

Utan att för den skull kritisera Roberts sentida verk så måste man ändå säga att det är debuten från 1982 som är riktigt intressant. Här hörs en oerhörd spelglädje och entusiasm hos musikerna. Det i kombination med Roberts sköna röst och snygga melodier gör att All Dressed Up med all rätt förtjänar sitt rykte som en klassiker i genren.


Kolla in en video på singeln "Boys of Autumn" här

och lyssna på "All in the Name of Love" här

eller "Someone Like You" här

Eller kolla mer sentida "Best Thing I Never Had" från senaste plattan Better late Than Never här

Unlucky Luke-spelar snyggare än sin egen nuna

Totogitarristen Steve Lukathers senaste soloalbum är välpolerat trots sorgekanterna. Lite större morotsbitar hade inte suttit fel.

Det finns de som säger att stor konst endast kan skapas ur smärta. Om så är fallet borde All's Well that Ends Well räknas in bland de riktiga klassikerna. Totogitarristen berättar i pressreleasen att han haft ett av sina värsta år någonsin, med bl.a. skilsmässa och svåra sjukdomar hos närstående vänner. Detta märks på det resulterande alstret,åtminstone i texterna. Sorgfloret fladdrar majestätiskt mellan gitarrglissandona och Luke väver historier om ensamhet och ånger. fast musiken är förvånansvärt uptempo ändå. Här finns de vanliga Lukather-inslagen med lika delar Hendrix, Steely dan, AOR-ballader och lite jazzfusion.

Jag har genom åren haft svårt att riktigt definiera Lukather. I Toto spelade han en viktig roll som rockaren som såg till att den snygga musiken inte gled in i för mycket pop. Samtidigt var det oftast han som stod för de riktigt svulstiga balladerna på bandets skivor när han fick låtskrivarcredit och öppnade sin mun för att sjunga över gitarrslingorna. Hans soloalbum (inalles 5 genom åren)har varit bitvis brilljanta, men mestadels ojämna historier, där han inte riktigt kunnat bestämma sig för vilket ben han ska stå på musikaliskt. Även detta senaste alster är spretigt, men visar ändå en ovanligt homogen stil. De vanliga kritiska rösterna om könlöshet och för lite känsla kan förefalla uttjatade. Lukathers musik skulle inte bli mer angelägen om den skavde lite. Han vill ha det övermaga och därmed basta.Lukes stil är, för att använda en matmetafor, en välsmakande soppa som mixats för att få lagom krämighet och rondör.

Det här är den bästa soloplatta han hittills gjort, kanske även bättre än mycket av det Toto gjort det sista decenniet. Låtmatertalet är varierat, gitarrspelet fläckfritt och sånginsatserna mer än godkända. Produktionen är bombastisk som sig bör och hade jag hört denna skiva för femton år sedan hade den varit en total favorit. Kanske har jag med åren blivit mer kräsen i min smak och vill ha större grönsaksbitar i min soppa.Som det är nu glider All's Well that ends Well ner lite väl smidigt.Men äckligt är det alls inte.