En titt i kristallkulan 2011

Vad rör sig i framtidens dimvirvlar vad gäller god och näringsriktig musik? Följ med in i siarens krypin och gläds åt horoskopen...

Välkomna in i min lilla håla. Akta, se upp, sätt er inte på rökelsekaret! Där kan ni sitta istället, där borta på puffkudden. Så ja, sitter alla bekvämt? Då ska vi se vad kristallkulan har att visa om framtiden…

Ja, titta här! Här ser jag att Whitesnake släpper ny skiva, Forevermore, den 25 mars. Man ska även kunna köpa ett specialtillverkat fan-pack av tidningen Classic Rock magazine med hela skivan, extraspår och en hel tidning med Whitesnakes historia och nygjorda intervjuer med Coverdale och kompani. Själv hoppas jag att verket blir aningens mer nydanande och inspirerat än förra plattan Good to be Bad.

För att fortsätta i Coverdales fotspår så har hans gamla band Deep Purple bestämt sig för att spela in nya låtar i vår. Om ny platta kommer under året så är det hela 6 år sedan senaste alstret. Tänk vad tiden går.

Mer Purpleconnections skådar jag i kulan. Black Country Communion, supergruppen med Glenn Hughes på sång och bas, vilar inte på lagrarna. De släpper en uppföljare till förra årets debut, snabbare än man hinner säga sassa brassa Bonamassa.

Och här borta i dimvirvlarna skymtar jag att Foo Fighters släpper nytt i vår. Det är fyra år sedan senaste plattan Echoes, Silence, patience & Grace. På nya skivan skall det tydligen finnas 11 sprillans färska spår och inte en ballad så långt ögat når. Producent är Butch Vig som bland annat producerat Nirvanas Nevermind.

Van Halen kommer fram ur malpåsen. Sedan återföreningen med Dave Lee Roth har det turnerats friskt i hemlandet men inte släppts någon ny musik. Nu har bandet enligt min kristallkula gått in i studio med producenten John Shanks (som jobbat med Santana, Sting, Take That och Alanis Morisette)för att spela in ett nytt studioalbum, det första på 13 år och det första med David Lee Roth på sång sedan 1984! Förhoppningsvis kommer plattan under året.

Robbie Robertson från legendariska The Band släpper sin nya soloplatta, How To Become Clairvoyant den 5 April. Robbie har också varit borta länge från scenen. Sist han släppte skiva var 1998. Det ser jag alldeles tydligt här i min lilla kula.

Jag ser också att progrockarna i Van der Graf Generator och Pendragon är på G med nytt, liksom övervintrade storheter som Lenny Kravitz, Paul Simon och Red Hot Chili Peppers. Och gamla Nazareth släpper Big Dogz nu i februari. Indiefavoriterna Death Cab for Cutie släpper också nyinspelat material under året.

Oj! Nu gick strömmen. Fast jag är ju inte så förvånad, för det såg jag redan innan i kristallkulan att den skulle gå.Nåja, följ bara den friska fläkten ut till verkligheten. Tack för besöket, jag tar både check och kort.

Ingen grekisk tragedi

Ny sångare, ny skiva och nytt tyngre sound. Det 25 år gamla temat till trots verkar skottarna i Pallas pånyttfödda. Hear hear, låt oss skåla i en Cragganmore .

Hur låter ett skotskt band med namn som minner om grekisk mytologi? Tja, jag garanterar att man varken hör säckpipa eller bouzouki i Pallas musik. Däremot går skottarna till historien som ett av banden som återinförde intresset för progrock i början av åttiotalet, tillsammans med andra brittiska band som Marillion, IQ , 12th Night och Pendragon. De uppmärksammades ordentligt för sin studiodebut; rockoperan The Sentinel som kom 1984. Efter uppföljaren The Wedge 1986 dröjde det hela 13 år till nästa album Beat the Drum. Senast de gav ut något studioalbum var 2005 med den ypperliga The Dreams of Men. Efter det har förhoppningarna bland fansen varit stora på att man ska kunna fortsätta i samma inspirerade stil. Därför blev chocken enorm när det mitt under pågående skivinspelning meddelades att bandets mångårige sångare Alan Reed fått kicken. Med ersättaren Paul Mackie har man nu avslutat det nya albumet som är en fortsättning på den mer än 25 gamla historien från debuten the Sentinel.

XXV som släpps idag är det klart tyngsta som Pallas åstadkommit under sin tämligen sporadiska karriär. Temat är en fantasihistoria om en nära framtid där allt har gått åt skogen och de gamla Atlantisvarelserna som en gång skapade oss kommer tillbaka från rymden för att kolla till myrfarmen. De skickar en väktare- en sentinel som ska ställa allt tillrätta.
Inledande ”Falling Down” markerar med all önskvärd tydlighet att det är ett nyfött band med vilja och attityd som vi hör. Dubbla baskaggar, rumligt riff. Nye sångaren Paul Mackie presenterar sig med den äran och låtens längd ger samtliga inblandade gott om tid att visa upp sig. Här flyger keyboardsolon och basgångar i sjufjärdedelstakt till höger och vänster. Temat och melodin från ”Atlantis” från The Sentinel dyker upp här igen för att visa att det är frågan om en fortsättning. Det är en imponerande inledning på skivan och det sätter ribban högt.

Fortsättningen är inte sämre. ”Crash and Burn” har lite Deep Purple-feeling (kan det bero på Hammondorgeln?) och rasslar på med coolt groove medan ”Something in the Deep” är en stämningsfylld ballad med marina förtecken. Efterföljande ”Monster” är skivans singel, om man nu kan prata om något sådant som singlar in this day and age. Det är en väl sammanhållen rockare med snygg refräng. Mer kommersiella än så här kommer vi nog aldrig att höra Pallas. ”The Alien Messiah” har östliga vibbar och själv drar jag paralleller till Rainbows ”Stargazer” när jag hör den. ”Sacrifice” påminner mer om Blue Öster Cult i sina bästa dagar. Hårt, intelligent och poppigt på samma gång. Balladen ”Violet Sky” lyckas med jazzigt piano undvika gamla upptrampade powerballad-stigar och istället imponera med känslosamt spel och vacker sång. I finalen ”XXV part 2- The Unmakers Awake” når vi det slutliga Harmageddon med eld och svavel. Bandet har faktiskt lyckats få ihop musik och texttema till något som verkligen fungerar. Taktbytena är kanske inte så många som man brukar förvänta sig i progmusik av den här modigangen men visst är det proggressivt på alla sätt. Synthmattor tillför även en svag doft av grekisk tragedi då de påminner om antika teaterkörer. XXV imponerar och visar ett spelglatt band som inte alls är uträknat. Det finns egentligen bara två små smolkar i glädjebägaren. Det ena är den bitvis infantila grafiska layouten på skivomslag och texthäfte som istället för att vara mäktig och stämningshöjande snarare leder tankarna till något gratisrollspel på Facebook. Sedan saknar jag förre sångaren Alan Reed, hur duktig än nye Paul må vara. Pallas nya slår inte föregångaren The Dreams of Men i kvalitet men är ändå ett mycket hälsosamt livstecken och en skiva som kommer diggas ofta under vårvintern. En bra musikstart på det nya året. Slàinte!

En sann hyllning

Det svenska projektet Courtesy Of hyllar Phil Lynotts musik med snille och smak. kanske ska vi rösta in dem i svenska akademien?

Jag har tidigare här på bloggen tipsat om ett kommande musikprojekt som hyllar Phil Lynott och Thin Lizzys musik. Skivan Courtesy Of släpptes för digital nedladdning 4 januari, på 25-årsdagen av Lynotts död och kommer att kunna köpas i rent fysisk form den 25 januari.

Tribute-plattor kan vara, och är oftast- ett gissel. Snabbt ihoptotade, aldrig i närheten av de "hyllade" artisternas storhet, taskigt producerade historier vars enda möjliga fördel är att man genast går tillbaka och lyssnar på originalen för att tvätta kopiorna ur närminnet.

Därför är det en lisa för både öron och själ att lyssna på Courtesy Of, ett projekt lett av sångaren Joakim Amorell framför en mestadels akustisk kompgrupp och den tjeckiska nationalsymfoniorkestern. Amorell, som är självutnämnd Thin Lizzynörd, har valt ut sina 11 Lizzyfavoriter och spelat in dem med enorm kärlek och respekt i totalt nya versioner. Låtarna är producerade och arrangerade med den äran av Lasse Andersson som gjort underverk genom att skala av och accentuera melodierna i kompositionerna. Den akustiska klädedräkten klär Lynotts låtar utmärkt då Phil Lynott i grund och botten var en obotlig romantiker som skrev popdängor och gråtmilda ballader dolda bakom hårdrockstrummor och tvillinggitarrer. på Cortesy Of hör man enkelt vilken perfekt popjuvel den gamla riffklassikern "Jailbreak" egentligen är och "Boys are Back in Town" funkar utmärkt som svävande powerballad med snyftsråkar. Och de till synes uttjatade låtvalen till trots så blir de aldrig tråkiga att lyssna på. Enda möjliga undantaget är "Rosalie" som tuggar på i för likt spår i jämförelse med Lizzys original. Dessutom så är den ju redan en cover i sig på en gammal Bob Seger-låt.

För övrigt är det inte bara de sönderspelade klassikerna som Amorell har valt att tolka. Mindre hörda mästerverk som "Old Town" och "The Sun Goes Down" presenteras också i njutningsfulla nya arrangemang.
Hela skivan är en absolut mysfest, främst för att Amorell och Andersson tordats skapa helt egna versioner samtidigt som de visat all vördnad och respekt inför de ursprungliga konstverken. Dessutom sjunger Amorell både bra och personligt, och för en gångs skull kan man höra texterna ordentligt...

Ladda gärna ner den digitala skivan redan nu, men missa framför allt inte att köpa skivan i fysisk form när den släpps i butik 25 januari. Det är en stilig digipack med personliga och trevliga texter och full av coola bilder på Lynott och pojkarna. Ett fullständigt självklart köp för alla er som någon gång nynnat på "Dancing in the Moonlight", eller som över huvud taget har tillstymmelsen till puls.

Se ett liveframträdande i TV4 av bandet här
Beställ skivan på hemsidan här

R.I.P, rockers...

Idag höjer jag mitt glas till två viktiga personer i mitt liv, som inte finns bland oss längre. Hear hear, Phil Lynott och Pär Davérus.

Idag, 4 januari är det 25 år sedan Thin Lizzys frontman Phil Lynott gick ur tiden.Det är också precis ett år sedan min käre kompis Pär dog. Jag lyssnar på "King's Call" och tänder ett ljus.