Hellsingland Underground; Ljusdals Hjältar

Robbie Robertson skakade på huvudet. Det var verkligen en konstig samling figurer som satt utspridda på stubbarna där på kalhygget mitt ute i skogen.

The Bands gitarrist och huvudsaklige låtskrivare hade hamnat på en äkta hälsingsk Stubba-Fest. Ett sådant där norrländskt skogsröj där alla tar varsin dunk hemkört, går ut på närmsta kalhygge och tålmodigt, metodiskt och tillsammans med andra, men ändå i ensamhet på sin egen stubbe en bit bort, super ner sig till apstadiet.Men här verkade ändå finnas någon form av gemenskap. Det gladde framför allt Robbie att hans gamle trätobroder från The Band; trummisen Levon Helm, satt på en rotvälta inte långt ifrån honom och trummade spattigt på stammen så den döda barken flög.

Men här var en salig blandning på klientelet. Mike Scott från the Waterboys var såklart för fin för vanlig finkel. Skotte som han var satt han vingligt på sin stubbe och tog rejäla klunkar ur en flaska Cragganmore. Mellan munfullarna skrålade han sina typiskt ödsliga melodistämmor som på något sätt ändå passade förvånansvärt bra ihop med gitarrslingorna från Brian Robertson och Scott Gorham som satt uppbackade med ryggarna lutade mot varandra och fyrade iväg riff som gick in och ur varandra i ett spiralspel. Det andra gitarristparet som satt en bit bort och liksom Thin Lizzy-killarna lutade sig rygg mot rygg och eldade upp varandra med smakfulla licks, var Slash och Izzy Stradlin från Guns n’ Roses. Ryan Adams släntrade över till dem med en joint och nynnade med i musiken.

Ian Hunter och Rod Stewart skrek ikapp för att höras över Crazy Horses oväsen när de försökte få till ett groove att följa Neil Young, men Neil var fullt upptagen med att lära sig riffet till ”Back In Black” av sin namne Angus Young. Och borta i björkdungen slogs nuvarande medlemmar i Lynyrd Skynyrd med de äldre döda från samma band i en konstellation som kallade sig the Grateful undead.  Men The E-Street Band gick emellan och medlade och drog igång ett långvarigt jam. Ja, där var ett liv och ett kiv. Och ändå så lät alltsammans homogent. Och med en alldeles egen doft av komocka, grovsnus och lingonris. Robbie Robertson kunde inte annat än le. Det måste vara något i Ljusnans vatten, tänkte han…

Hupp, där vaknade jag upp ur min konstiga dagdröm. Så blir det när man somnar med hörlurarna på. Att lyssna på Hellsingland Undergrounds tredje skiva Evil Will Prevail sätter lätt igång sådana där tankar. Bandet kan verkligen sin rockhistoria och plockar friskt ur den, men där Hellisngland Underground skiljer sig från andra artister som endast stannar vid plagiatstadiet är att de lyckas mixa en fet gumbo av alla influenser och sedan krydda med det viktigaste för en lyckad spis- egen personlighet och charm.

”Bra för att va svenskt”, skaldade Magnus Uggla ironiskt en gång. Bra för ATT det är svensk vill jag säga i Hellsingland Undergrounds fall. Jag förstår att grabbarna är stora i Tyskland. Deras Ljusdalsversion av Americana mixad med klassisk sjuttiotalshårdrock har en glädje och eufori i topparna och en melankoli som endast ett åk i Järvsöbacken kan skänka en kille som vet hur jobbigt det är med blöta lovikavantar. Och den blandningen kan man inte få till i Rockens hemländer USA och England. Det gör dem unika.

Efter att ha lyssnat igenom skivan ett otal gånger har jag fortfarande ingen självklar favorit. Det är helt enkelt en fulländad fullängdare. Jag skulle kunna raljera i tid och otid om inledande ”Singing While the World Dies” som i texten nämner fenomenet gömda porrtidningar i skogen, eller singeln ”The Lost River Band” med sina stackatoriff och sitt powerpopsväng, eller titelspåret som minner om sorgligt insomnade svenska kolleger som Stonecake, Sweet Chariots eller Thousand Dollar Playboys. ”King Of Nothing” är en Simon & Garfunklig ballad som växer upp i stratosfären med hjälp av en sakral hammondorgel. Möjligtvis jublar jag minst åt ”In The Evening” som inte har något med Led Zeppelinlåten att göra utan leder snarare tankarna till Dire Straits dansbandsplåga ”Walk Of Life”. Nåväl. Någon smolk i bägaren får väl finnas ändå. Wabi-sabi för fan! Extra snyggt då med avslutande ”They All Grew Old While I Grew Young” som börjar så mjukt och vackert och bygger upp med Lizzygitarrer och November Rain-feeling till ett härligt klimax.

I en höst fullkomligt fullspäckad med intressanta releaser (Lynyrd Skynyrd, ZZ Top, Aerosmith, Dave Matthews Band, John Hiatt, Ben Folds Five, Little Feat,Marillion) känns det härligt att säga att ett av det mest intressanta och angelägna albumen i år kommer från Bandyns mecca; Ljusdal!

Kungliga Lizzytolkningar i Kungsan

Det svenska Thin Lizzy-hyllningsprojektet Courtesy Of gav nyligen en bejublad konsert i Bryggarsalen vid Odenplan i Stockholm. Nu är det snart dags igen. 4 juni spelar tiomannaorkestern i Kungsträdgården. Man framför åter de fantastiska tolkningarna av Phil Lynotts musik från skivan Courtesy Of som jag hyllat tidigare på dessa sidor. Spelningen börjar kl 14.00 och är såklart gratis.

Kan man hoppas på en överaskningsversion av "King's Call" nu när bandet spelar i Kungsan? Och ni som funderar över om ni ska gå på konserten, vad väntar ni på, ett alibi?

Kolla på klipp från förra konserten här.

En sann hyllning

Det svenska projektet Courtesy Of hyllar Phil Lynotts musik med snille och smak. kanske ska vi rösta in dem i svenska akademien?

Jag har tidigare här på bloggen tipsat om ett kommande musikprojekt som hyllar Phil Lynott och Thin Lizzys musik. Skivan Courtesy Of släpptes för digital nedladdning 4 januari, på 25-årsdagen av Lynotts död och kommer att kunna köpas i rent fysisk form den 25 januari.

Tribute-plattor kan vara, och är oftast- ett gissel. Snabbt ihoptotade, aldrig i närheten av de "hyllade" artisternas storhet, taskigt producerade historier vars enda möjliga fördel är att man genast går tillbaka och lyssnar på originalen för att tvätta kopiorna ur närminnet.

Därför är det en lisa för både öron och själ att lyssna på Courtesy Of, ett projekt lett av sångaren Joakim Amorell framför en mestadels akustisk kompgrupp och den tjeckiska nationalsymfoniorkestern. Amorell, som är självutnämnd Thin Lizzynörd, har valt ut sina 11 Lizzyfavoriter och spelat in dem med enorm kärlek och respekt i totalt nya versioner. Låtarna är producerade och arrangerade med den äran av Lasse Andersson som gjort underverk genom att skala av och accentuera melodierna i kompositionerna. Den akustiska klädedräkten klär Lynotts låtar utmärkt då Phil Lynott i grund och botten var en obotlig romantiker som skrev popdängor och gråtmilda ballader dolda bakom hårdrockstrummor och tvillinggitarrer. på Cortesy Of hör man enkelt vilken perfekt popjuvel den gamla riffklassikern "Jailbreak" egentligen är och "Boys are Back in Town" funkar utmärkt som svävande powerballad med snyftsråkar. Och de till synes uttjatade låtvalen till trots så blir de aldrig tråkiga att lyssna på. Enda möjliga undantaget är "Rosalie" som tuggar på i för likt spår i jämförelse med Lizzys original. Dessutom så är den ju redan en cover i sig på en gammal Bob Seger-låt.

För övrigt är det inte bara de sönderspelade klassikerna som Amorell har valt att tolka. Mindre hörda mästerverk som "Old Town" och "The Sun Goes Down" presenteras också i njutningsfulla nya arrangemang.
Hela skivan är en absolut mysfest, främst för att Amorell och Andersson tordats skapa helt egna versioner samtidigt som de visat all vördnad och respekt inför de ursprungliga konstverken. Dessutom sjunger Amorell både bra och personligt, och för en gångs skull kan man höra texterna ordentligt...

Ladda gärna ner den digitala skivan redan nu, men missa framför allt inte att köpa skivan i fysisk form när den släpps i butik 25 januari. Det är en stilig digipack med personliga och trevliga texter och full av coola bilder på Lynott och pojkarna. Ett fullständigt självklart köp för alla er som någon gång nynnat på "Dancing in the Moonlight", eller som över huvud taget har tillstymmelsen till puls.

Se ett liveframträdande i TV4 av bandet här
Beställ skivan på hemsidan här

Hör upp alla Lizzy fans!

Svenskar hyllar Phil Lynott med fantastiska nyinspelningar av Lizzyklassiker

Nu i januari, den fjärde närmare bestämt, är det 25 år sedan Phil Lynott gick hädan. Samma datum släpps en skiva med den svenska rockbandet Courtesy Of. albumet består av väldigt annorlunda versioner av gamla Thin Lizzy-klassiker, inspelade med symfoniorkester eller i rent akustisk klädnad. Gå in på deras hemsida och lyssna på smakprov. Själv är jag vrålimpad.