Shout! Med en twist!

Bandet med det svåruttalade namnet är tillbaka efter fyra år med ny skiva. Eller ser jag dubbelt?

Få se om ni tycker det här låter som en bra idé… Spela in en ny studioplatta med ert respekterade, om än inte världskända rockband. Släng med en bonusskiva där exakt samma elva låtar framförs igen, men den här gången sjungna av mer välrenommerade sångare som Elvis Costello, Steve Winwood, Dr John, Glenn Hughes och Dave Matthews. Hur stor var groggbrickan på det bandmötet egentligen?

Ja, Det är ett tilltag som balanserar osäkert mellan modigt och dumdristigt, men är det något band som skulle kunna komma undan med det så är det faktiskt Gov’t Mule. Warren Haynes och hans mannar har under större delen av sin karriär delat scen och skiva med ett helt rocklexikon och är polare med de flesta av sina gamla musikaliska idoler. När bandets originalbasist Allen Woody avled för tretton år sedan valde gitarristen och sångaren Warren Haynes och trummisen Matt Abts att fortsätta med bandet genom någon slags vikarieinhopp från rockvärldens samlade baslegendarer, allt från Bootsy Collins, Roger Glover, Billy Cox och John Entwistle till Flea, Les Claypool, Jason Newsted och Stefan Lessard, både på skiva och i konsert, tills man till slut landade i en mer permanent lösning med basisten Andy Hess och keyboardisten Danny Louis. Hess är sedan några år tillbaka utbytt mot svenske Jörgen Carlsson. Och här står vi nu, fyra år efter förra plattan By A Thread, med nya verket kort och gott betitlat Shout!

Jag återkommer till den där underliga bonusdiscen senare men väljer nu att koncentrera mig på själva huvudskivan. Faktum är ju att Gov’t Mule inte behöver någon som helst hjälp och push av sina mer celebra polare, de står sig alldeles utmärkt på egen hand. Jag tror inte heller att det har varit baktanken med bonusdiscen. Det är nog helt enkelt så att killarna har känt för att jamma och låta musiken sprida sin magi som den plägar göra när inspiration, glädje och duktiga musiker umgås i samma rum.

Nå låt oss då sätta oss ner i favoritfåtöljen och njuta av lite southern rock med jambandkänsla och smaker av hårdrock, reggae, soul, pop och funk och…har jag glömt något? Jo just ja, lite r’n b också.

”World Boss” inleder med träskigt groove och Hendrixvibbar. Det är inga konstigheter, man fattar att det här är Gov’t Mule med en gång. Även efterföljande ”No Reward” fortsätter på det inslagna träskfunksspåret. Framför allt Louis hammondmullrande bidrar till den allmänna luftfuktigheten.  Sedan blir det lite lugnare. ”Whisper in Your Soul” har Zeppelinska bluesövertoner och även ”Captured” svävar fram på luftigare och mer stillsamma vindar för att gå över till storartat solande från Warren. ”Sacred to Live” doftar ganja lång väg och om du tycker det låter konstigt att ett rockband med medlemmar från Allman Brothers Band spelar reggae så är det bara att gå tillbaka till Mules album Mighty High från2007 för mer av den varan.

"How Could You Stoop so Low" är uppenbarligen en hyllning till Sly and the Family Stone, medan ”Bring on the Music” faller på knä vid altaret rest åt Free.  Som fanatiskt förtjust i det gamla bandet är det kanske inte konstigt att den här låten kommit att bli min favorit på skivan. Forsaken Saviour är ännu mer jordnära och doftar av uramerikansk mylla, som the Band. Slideröret kommer fram i Done Got Wise” och When the World gets Small är störtskönt släpig, som något Traffic skulle kunna framföra. Så passande då att det är Steve Winwood som sjunger versionen på bonusdiscen. "Funny Little Tragedy" har en struttig skuttande basgång och något brittiskt över sig, trots Warrens så uramerikanska uttal och ton i gitarren.

Sammanfattningsvis är Shout! väl värd väntan. Det är en vidareutveckling av förra albumet. Skönt att höra att Gov’t Mule vägrar bli slavar under sin egen stil utan hela tiden utvecklas och vandrar vidare på sin till synes tidlösa musikaliska vandring som har uppenbara influenser av klassisk 70-talsrock utan att för den sakens skull låta bakåtsträvande.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tycker bonusdiscen är en lysande idé, men eftersom den medföljer free of charge så är det kanske inte så mycket att klaga över. Man kan ju låta bli att lyssna på den helt enkelt. Kanske kan det till och med bli så att Shout! får en längre livstid på detta sätt. När man lyssnat sig lagom mätt på originalskivan kan man blöta öronen i de nya tolkningarna och kanske finna andra nyanser. 

Skivan släpps i morgon onsdag 18 september