Tror karln verkligen på astrologi på allvar?
Francis Dunnery är min husgud för tillfället. Han är en sån där irriterande allroundduktig superproduktiv snubbe som skriver fantastiska melodier till spännande arrangemang och känslosamma, smarta och roliga texter. Dessutom sjunger han Vaaaaaaaansinnigt coolt. Och tutar ständigt runt på turné som den värsta 4:ans blåa buss. Om det bara inte var för det där med stjärnorna…
Francis Dunnery är den engelske gitarristen och sångaren som grundade pop/rock/proghjältarna It Bites i mitten på åttiotalet. Jag är själv en ganska sentillkommen It Bites-fan och för någon som inte vuxit upp med deras DX7-indränkta soliga rock som stinker 80-tal rätt upp i stratosfären har det varit ett drygt arbete att närma sig deras musik. Hemligheten ligger i melodierna, och Francis röst och texter. Som så mycket annan i grund och botten bra musik som skapades på det skämmiga åttiotalet (tänk Mr Mister, Dan Reed Network) gäller det att gräva sig förbi de artificiella syntmattorna och hitta det äkta därunder.
But I am digressing. Francis hoppade av It Bites 1990 och släppte sin första soloplatta Welcome to the Wild Country året därpå. Den var mycket mer straight forward än hans tidigare musik och hade ett rejält bredbent amerikanskt uttryck. 1993 spelade han med Robert Plant på Fate of Nations-skivan och den efterföljande turnén. Francis var ett tag påtänkt som ny sångare i Genesis efter Phil Collins men därav blev intet. Man undrar hur det skulle ha kunnat låta. Där finns också en av många likheter som Francis har med en annan husgud hos mig, Kevin Gilbert. Förutom att båda var stora fans av tidiga Genesis hade de även liknande kaxig attityd och inställning till skivbranschen. Kevin var produktiv, manisk och fyndig, precis som Francis fortsätter vara till denna dag.
Soloplattorna har fortsatt komma. Fearless 1994 följd av min personliga favorit Tall Blonde Helicopter året därpå. Lets’ Go Do What Happens , Man och några liveplattor har det blivit under åren.
Live ja. Francis kör hemmakonserter. Man kan boka honom att komma och spela i ditt vardagsrum. Det är bara att dra ihop så många polare man kan få plats med och splitta på kostnaden. Det har gjorts till och med här i Sverige!
Till hösten drar Francis på europaturné med nytt band och spelar sina gamla It Bites-hittar i ny klädnad (ja, inte Francis i ny klädnad utan låtarna såklart, pucko!).
Jag har fortfarande inte fått grepp om det där med astrologin. Driver han med oss eller tror han på allvar att stjärnorna påverkar oss?
Spotifyare hittar Fearless och massa andra Francisskivor här:
3 kommentarer:
Märklig grej: jag blev just tipsad om Francis Dunnery och hans vardagsrumsspelningar, och googlade runt lite. Hittade lite lyssning, och tyckte att det hela verkade påminna om den i och för sig ojämförlige Kevin Gilbert. Provade en googling på bådas namn, för att se om någon annan gjort kopplingen, och här var den!
Nu har jag en kul tid framför mig, då jag ska sätta mig in i FD:s musik.
Jodå, Dunnery menar tyvärr allvar, och det var vad jag förstår mycket därför som en riktig It Bites-reunion inte blev av. Trist, för även om John Micthell är en hyfsa ersättare i livesammanhang och hans Kino är den bästa pop-prog-plattan sen It Bites glansdagar så lyckas han inte riktigt fylla Dunneryskorna när det kommer till komponerandet.
Hälften av materialt på nya It Bites-plattan är rätt utslätat (och två av refrängerna är pinsamt nog nästan identiska, rent melodiskt).
Intressant nog har dock Dunnery värvar Mitchell till sitt nya band. Om det är för att underminera ny IB eller något mindre lurigt återstår att se.
Sen tycker jag nog att Kevin Gilbert var mer konsekvent bra solo än Dunnery har lyckats med. Thud är så mycket djupare än nån av Francis skivor (även om Fearless är en trevlig popplatta) och The Shaming of the True innehåller ju Suit Canon, som är en av de bästa låtar som någonsin gjorts över huvud taget.
Visst var Kevin Gilbert både svartare och mer sarkastisk är Francis är, och förvisso har hans jämförelsevis blyga skivoutput klart mer pondus också, men jag kan ändå inte låta bli att känna ett släktskap i musiken, framför allt oviljan att kompromissa på det konstnärliga, viljan att faktiskt säga något med texter och musik, samt den genomgående höga musikaliteten. Och Francis har ju möjlighet att fortsätta utvecklas och göra den totala maxplattan, något som tyvärr är försent för Kev.
Skicka en kommentar