Robbie Robertson
skakade på huvudet. Det var verkligen en konstig samling figurer som satt utspridda
på stubbarna där på kalhygget mitt ute i skogen.
The Bands gitarrist och huvudsaklige låtskrivare hade hamnat
på en äkta hälsingsk Stubba-Fest. Ett sådant där norrländskt skogsröj där alla
tar varsin dunk hemkört, går ut på närmsta kalhygge och tålmodigt, metodiskt
och tillsammans med andra, men ändå i ensamhet på sin egen stubbe en bit bort,
super ner sig till apstadiet.Men här verkade ändå finnas någon form av
gemenskap. Det gladde framför allt Robbie att hans gamle trätobroder från The
Band; trummisen Levon Helm, satt på en rotvälta inte långt ifrån honom och
trummade spattigt på stammen så den döda barken flög.
Men här var en salig blandning på klientelet. Mike Scott
från the Waterboys var såklart för fin för vanlig finkel. Skotte som han var satt
han vingligt på sin stubbe och tog rejäla klunkar ur en flaska Cragganmore.
Mellan munfullarna skrålade han sina typiskt ödsliga melodistämmor som på något
sätt ändå passade förvånansvärt bra ihop med gitarrslingorna från Brian
Robertson och Scott Gorham som satt uppbackade med ryggarna lutade mot varandra
och fyrade iväg riff som gick in och ur varandra i ett spiralspel. Det andra gitarristparet
som satt en bit bort och liksom Thin Lizzy-killarna lutade sig rygg mot rygg
och eldade upp varandra med smakfulla licks, var Slash och Izzy Stradlin från
Guns n’ Roses. Ryan Adams släntrade över till dem med en joint och nynnade med
i musiken.
Ian Hunter och Rod Stewart skrek ikapp för att höras över
Crazy Horses oväsen när de försökte få till ett groove att följa Neil Young,
men Neil var fullt upptagen med att lära sig riffet till ”Back In Black” av sin
namne Angus Young. Och borta i björkdungen slogs nuvarande medlemmar i Lynyrd
Skynyrd med de äldre döda från samma band i en konstellation som kallade sig
the Grateful undead. Men The E-Street
Band gick emellan och medlade och drog igång ett långvarigt jam. Ja, där var
ett liv och ett kiv. Och ändå så lät alltsammans homogent. Och med en alldeles
egen doft av komocka, grovsnus och lingonris. Robbie Robertson kunde inte annat
än le. Det måste vara något i Ljusnans vatten, tänkte han…
Hupp, där vaknade jag upp ur min konstiga dagdröm. Så blir
det när man somnar med hörlurarna på. Att lyssna på Hellsingland Undergrounds
tredje skiva Evil Will Prevail sätter
lätt igång sådana där tankar. Bandet kan verkligen sin rockhistoria och plockar
friskt ur den, men där Hellisngland Underground skiljer sig från andra artister
som endast stannar vid plagiatstadiet är att de lyckas mixa en fet gumbo av
alla influenser och sedan krydda med det viktigaste för en lyckad spis- egen
personlighet och charm.
”Bra för att va svenskt”, skaldade Magnus Uggla ironiskt en
gång. Bra för ATT det är svensk vill jag säga i Hellsingland Undergrounds fall.
Jag förstår att grabbarna är stora i Tyskland. Deras Ljusdalsversion av Americana
mixad med klassisk sjuttiotalshårdrock har en glädje och eufori i topparna och
en melankoli som endast ett åk i Järvsöbacken kan skänka en kille som vet hur
jobbigt det är med blöta lovikavantar. Och den blandningen kan man inte få till
i Rockens hemländer USA och England. Det gör dem unika.
Efter att ha lyssnat igenom skivan ett otal gånger har jag
fortfarande ingen självklar favorit. Det är helt enkelt en fulländad
fullängdare. Jag skulle kunna raljera i tid och otid om inledande ”Singing
While the World Dies” som i texten nämner fenomenet gömda porrtidningar i
skogen, eller singeln ”The Lost River Band” med sina stackatoriff och sitt powerpopsväng,
eller titelspåret som minner om sorgligt insomnade svenska kolleger som
Stonecake, Sweet Chariots eller Thousand Dollar Playboys. ”King Of Nothing” är
en Simon & Garfunklig ballad som växer upp i stratosfären med hjälp av en
sakral hammondorgel. Möjligtvis jublar jag minst åt ”In The Evening” som inte
har något med Led Zeppelinlåten att göra utan leder snarare tankarna till Dire
Straits dansbandsplåga ”Walk Of Life”. Nåväl. Någon smolk i bägaren får väl
finnas ändå. Wabi-sabi för fan! Extra snyggt då med avslutande ”They All Grew Old
While I Grew Young” som börjar så mjukt och vackert och bygger upp med
Lizzygitarrer och November Rain-feeling till ett härligt klimax.
I en höst fullkomligt fullspäckad med intressanta releaser
(Lynyrd Skynyrd, ZZ Top, Aerosmith, Dave Matthews Band, John Hiatt, Ben Folds
Five, Little Feat,Marillion) känns det härligt att säga att ett av det mest
intressanta och angelägna albumen i år kommer från Bandyns mecca; Ljusdal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar