Whitesnake
Good to be bad
När min ungdomsidol David Coverdale bestämde sig för att damma av sitt gamla bandnamn Whitesnake och dra på turné igen efter många års uppehåll var jag till en början tämligen skeptisk. I mina ögon hade DC inte åstadkommit något riktigt bra musikaliskt sedan 1987 och höjdpunkterna i hans karriär får man gå ännu längre tillbaka för att hitta.
Men att se bandet live var en enbart positiv upplevelse. Visst, någon charmig ölmagad boogierock a' la tidigt åttiotalswhitesnake var det inte tal om. Under det nyömsade skinnet slingrade sig en glänsande cyberreptil med gapig hårdrockslook fast med Coverdales charm, espri och guldstämma intakt.
I våras kom så Good to be bad, första Whitesnakeplattan med nytt material sedan 1998. Mina förväntningar var inte så höga, men jag skulle bli riktigt positivt överraskad.
Subtilt är det förvisso icke. Vitsnoken anno 2008 är hårdrock så bredbent att den riskerar att ofrivilligt gå ner i spagat. Produktionsmantrat verkar ha varit "Max på allt!" Samtliga nålar slår i rött då inledande "Best Year" vrålar igång och rensar hörselgångarna. Och sedan rullar det på med plattan i mattan genom skivans 11 spår.
Coverdale har tidigare haft en tendens att upprepa sig, både textmässigt och i melodier, och visst är några av spåren lite väl lika gamla synder, men mestadels visas en pigg, nyskapande och självsäker attityd upp. Efter en liten svacka i mitten av albumet tar det sig rejält på slutet med episka "'Til The End of Time".
Av årets alla comebacker av klassiska rocklegender (AC/DC, Metallica, Guns n' Roses, Motley Crue, Judas Priest, Def Leppard,Alice Cooper, Uriah Heep...) är Coverdale och hans kohorter faktiskt de som lyckas låta mest inspirerade och pigga.
Ey up!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar