Årets julklapp på Gyllene Måsen?

Jag var och käkade hamburgare med min son på Macdonalds häromdagen. Min blick fastande på en rubrik på deras vanligtvis så käcka och in formativa brickunderlägg.
Där stod "Årets julklapp".

Årets julklapp tyckte blickunderläggsskribenterna på Macdonalds att ett presentkort på just nämnda restaurang skulle vara. Man kunde ladda kortet med upp till 3000 kr...

Jag kunde inte komma på en enda människa i min umgängeskrets som skulle hålla med om att det var årets julklapp om de fick ett sådant presentkort av mig på julafton.

Det är väl sådant man skickar till sin värste ovän, eller till läraren istället för det årliga paketet med fekalier?

I brist på Purple...

Deep Purple kanske inte släpper nytt material nästa år (även om remastern av Stormbringer är på G) men sångaren Ian Gillan gör det!
One Eye on Morocco är arbetsnamnet och mars är troligt releasedatum.
Hurra! Säger jag som är trogen Gillanist.

Foto: Mårten Olsson

Diktdags igen..

En reslig näsa (eller en neslig resa)

Min näsa är så hemskt enorm
att när det blåser upp till storm
en vind ett grepp i näsan tar
och upp i luften raskt jag far
Jag förs omkring men tredje da'n
jag dimper ner i Turkistan
Där äter jag en god kebab
men vinden är åter allt för snabb
Jag far iväg och denna gång
jag landar pladask uti Hong Kong
Där får jag en brilliant idé
jag fyller näsan min med té
Nu kan ej vinden få nåt tag
och Hong Kongbo blir lilla jag

Mer musik från Plant och Krauss...Jippiiiiiiiiiii!

En av förra årets bästa plattor var Raising Sand- samarbetet mellan Zeppelinsångaren Robert Plant, countrysångerskan Alison Krauss och producenten T-Bone Burnett.

Detta år har ju mest gått åt till att spekulera i huruvida Led Zeppelin ska återförenas för en fullödig turné men under hela tiden har Plant turnerat med Krauss och Burnett och sagt att han inte kommer att göra någon mer spelning med Zeppelin. I alla fall inte nu.

Och i januari går trion Plant, Krauss och Burnett in i studion för att börja spela in en uppföljare till Raising Sands.

År 2009 ser ljust ut i musiksynpunkt. En ny Purpleplatta och något nytt från Dave Matthews Band också bara så är vi home free.

Fråga

Om man håller på att berätta för någon om vådan av att förlora sybehör och plötsligt glömmer bort ämnet, kan man då prata om att tappa tråden?

Försvunnen diamant: T-Ride

Musikbranschen är konstigare än lakritspopcorn. Artister utan vare sig talang eller låtar slår igenom med dunder och brak medan talangfulla musiker med både kommersiellt gångbara hitlåtar och egen innovativ musikstil endast får ta en liten klunk ur framgångens bägare. T-Ride var ännu ett band i raden som bara fick sig en knapp munfull…

T-Rides kortlivade karriär tog sin början i slutet på åttiotalet i Santa Clara i Kaliforniens Bay Area. Där bestämde sig trummisen Eric Valentine och sångaren och basisten Dan Arlie för att de skulle bli världens nästa stora rockband. Valentine var trots sina unga år känd lokalt som en duktig producent och för hopskramlade slantar byggde paret en studio i Arlies garage. Där började man arbeta på eget material och experimenterade framför allt med ljudbilder i produktionen. En del gitarrister kom och gick ur projektet men till slut fastnade Arlie och Valentine för en ung talang vid namn Geoff Tyson. Han hade tagit gitarrlektioner av självaste Joe Satriani och hörde faktiskt till gitarrlegendens absoluta favoritelever. Trion döpte sig till T-Ride och spelade in ett demoband med fem låtar. Det var tunga och samtidigt melodiösa rockkompositioner med fläskiga gitarriff och kraftfulla sångkörer. Man kunde höra att killarnas största influenser var Queen och Van Halen men deras musik hade en helt egen karaktär och stil. Hollywood Records såg genast storheten i den uttrycksfulla musiken och skrev kontrakt med T-Ride.

Bandet ville att Valentine själv skulle få producera det kommande albumet men det vägrade skivbolaget gå med på. De föreslog istället storproducenten Eddie Kramer (Hendrix, Led Zeppelin, Kiss, Anthrax, Whitesnake m.fl.), men när Kramer fick höra demobandet tyckte han inte att han kunde tillföra något till musiken, låtarna var redan så bra producerade som han kunde tänka sig. Valentine fick därmed fria händer att producera T-Rides debutalbum.

Det självbetitlade albumet släpptes 1992 och uppmärksammades med goda recensioner från alla läger. De två videorna till singlarna ”Zombies From Hell” och ”Backdoor Romeo” snurrade flitigt på MTV och allt såg ljust ut. Hårdrock var inne och Queen var mycket i ropet eftersom Freddie Mercury nyss hade gått bort. T-Ride sågs som ett Queen för nittiotalet.

Samtliga elva spår på T-Ride är små gnistrande diamanter. Inledande ”Zombies From Hell” sätter standarden med ett känslosamt mystisk synthintro som rivs itu av en flyhänt fingerexercis på gitarren för att sedan sparka en i magen med stackatotakter från bas och trummor och en kompakt ljudmatta. Singeln ”Backdoor Romeo” är en sedelärande historia om vad som händer med vänsterprasslare. ”You And Your Friend” är en föregångare till Alcazars ”Menage A Trois”, om inte musikaliskt så åtminstone textmässigt. Den bästa låten är kanske ”Luxury Cruiser” som har ett otroligt driv och en refräng som får en att hoppa upp och ner av lycka. Det finns helt enkelt inte en dålig låt på T-Ride. Dan Arlies karaktäristiska hesa röst har ett enormt omfång och hans basspel lämnar inte mycket att önska. Geoff Tyson är en fantastisk gitarrist och detta lyckas han visa utan att riva av ett enda gitarrsolo på hela skivan, inte ens på den instrumentala ”Bone Down”! Det behövs inte. Varenda ton han spelar är en planerad del av låten. Valentine är en mycket duktig trumslagare men frågan är om inte hans kunskaper bakom mixerrattarna har betytt mest för låtarna på T-Ride. Jag har personligen aldrig hört ett så otroligt bra produktionsljud på någon Heavy Metalplatta någonsin.

Och ändå så bara försvann T-Ride utan ett ljud. Grunge hade precis slagit igenom och dödat chanserna för de flesta melodiösa rockband. Hade T-Ride kommit några år tidigare, när Def Leppard, Whitesnake och Guns N’ Roses låg på topplistorna, då hade kanske historien sett annorlunda ut. När inte skivan sålde blev Valentine och Arlie så besvikna att de började bråka med varandra. Bandet splittrades och det ser inte ut som om de någonsin kommer att återförenas med tanke på osämjan mellan de forna barndomsvännerna.

Valentine arbetar numera som producent på fulltid och har producerat skivor med bl.a. Smash Mouth, Third Eye Blind och Dwarves Tyson arbetar även han som producent och mixare och spelade gitarr på Snake River Conspiracy’s debut album och har numera ett band som heter Stimulator som är väldigt discoretro och Blondieinfluerade men man kan ana spår av T-ride i musiken ändå. Av Dan Arlie har man inte hört någonting sedan 1992.

Tyson påstår att det finns T-Ridelåtar till ett outgivet andra album men dessa alster lär tyvärr aldrig släppas kommersiellt eftersom Arlie eller Valentine sitter på taperna och inte verkar ha något intresse av att släppa dem. Synd på så rara ärtor.

T-Ride-skivan har varit ur tryck länge och någon återutgivning verkar inte aktuell. Man kan eventuellt hitta skivan i någon second hand butik, eller via Internet. Plocka fram era arkeologikunskaper och börja gräv. Ni som lyckas hitta ett exemplar av T-Ride har träffat på guld, tro mig.

En gluttsnäppa

Så här ser en gluttsnäppa ut.
Foto:Åke Fredriksson

Vad gör den här då?
Jo snart kommer ett rockigt recept på flamberad gluttsnäppa a'la In Flames med Red hot chili Pepper-sås. Kanske.

Diktkriget fortsätter oförtrutet

Päran fortsätter med sina vadmallstinkande juldikter utan någon som helst hänsyn till folks allergier. Nåväl, då går vi in på naturförstörelsens allvarliga område. Läs, gråt och begrunda...

Gluttsnäppans flykt

Gluttsnäppan flyr över rullstensåsen
Längtan är stark i dess fågelbröst
Undviker trasiga papperspåsen
Hägrande frihet dess enda tröst
Snusburkar,ölburkar,godispapper
Gluttsnäppan blundar, försöker va tapper
Kör huvudet rakt i en rostig truck
Drar lätt förstulet sin sista suck
Så går det när man flyger med ögonen slutna
och vägrar inse att alla gluttsnäppor är skjutna
Den allra sista gluttsnäppan, lever inte mer
Han ville inte se vad som i naturen sker

Läskigt, Dr Pepper, nu är Axl (kol)syrak!

Såpan om Gun's N Roses försenade skiva och Dr Peppers publicitetsjippo fortsätter. jag är fortfarande övertygad om att båda parter gjort upp om det hela för att synas mer.

Dr Pepper lovade ju i våras varje amerikan en gratis burk Dr Pepper om Guns N' Roses 14 år försenade skiva Chinese Democracy skulle komma ut i år.

I söndags släpptes plattan och samma dag erbjöd Dr Pepper alla som gick in på företagets hemsida och registrerade sig en gratis läsk. Under endast en dag. Och bara de som hade tillgång till en dator. Och gick med på att skriva in sig i adressregistret. Inte vidare demokratiskt och fair va?

Nu kräver Axl Rose via sina advokater att Dr Pepper ska be amerikanska folket om ursäkt via helsidesannonser i New York Times, Wall Street Journal, och massa andra tidningar. Och att företaget ska betala honom för att de använt namnet Guns n' Roses i sin marknadsföring.

Och än mer marknadsföring får företagen nu via den här bloggen. Vad smarta de är!

Tipp tapp...tippetippetipptapp-Ljudet av små fötter

Nu är det dags att slå ett slag för Little Feat!

Musik sätter ofta igång kedjereaktioner för mig. Man hör en låt och plötsligt inspirerar det en till att lyssna på mer av samma artist och plötsligt har man grävt ner sig totalt i hela skivkatalogen. Så var det med Chicago härom veckan.Nu har jag återupptäckt Little Feat.

Det började med att "Trouble" från bandets Sailin' Shoes-platta dök upp i hörlurarna via shufflefunktionen på min Ipod. Jag blev störtkär. Denna skärande vackra ballad har helt passerat mig förbi tidigare.

Lowell George var en helt unik musiker. fantastiskt profilstark och mjuk sångare med helt rätt Twaing i rösten. Och vilken slide-gitarrist! Uncanny!

Nu har jag trampat vidare i little Feats fotspår och växlar mellan bandets två bästa skivor, Dixie Chicken och feats Don't Fail me Now. Det är olika från dag till dag vilken som är favoriten.

Kolla på det här klippet från ett liveframträdande av "Rock'n roll doctor" om du känner att du behöver bli övertygad.

Eller det här klippet av "Rocket in my pocket"

Jag kommer att ha all anledning att komma tillbaka till Little Feat, lita på det.