Ständigt denne Shirley…

Grottmannen Kevin stoppar sitt finger i alla möjliga artisters grytor. Här har vi ett litet urval av hans senaste hopkok.

Producenten Kevin ”Caveman” Shirley har tagit över rollen som den självklare rockproducenten efter gamla storheter som Martin Birch, Bruce Fairbairn, Mutt Lange och Bob Ezrin. Det är till och med så att man skulle kunna likna honom vid Rick Rubin såtillvida att Shirley söker upp artister på gränsen till genombrott, eller artister som gått i stå, för att ge dem en boost in i den nutida musikvärlden. Och han gör det utan några större åthävor. Det är ingen Phil Spectorsk ”Wall of Sound” eller Mutt Langes kemiskt renande klor-bad som artisternas musik utsätts för när Shirley är där och rattar. Snarare verkar han uppmuntra dem till engagemang och lustfyllda uttryck, och det om något är väl en duktig producents främsta uppgift?

Shirley började sin bana som musiker i eget band men gick sedermera över till produktionsjobb. Han har bland annat producerat Aerosmith, Iron Maiden, Rush, Dream Theater och Journey och har dessutom varit involverad i Led Zeppelins multisäljande DVD. De senaste åren har han varit den guidande handen bakom Joe Bonamassas framgångar och dessutom klumpat ihop honom med Glenn Hughes och de andra i supergruppen Black Country Communion. I våras producerade han Europes senaste album Bag of Bones.

Den sista tiden har Shirleys signum varit att bluesifiera rockartister eller omvänt rocka till gamla bluesherrar. Man kan tycka att denna verksamhet i längden leder till likriktighet -att vi får en hel hoper med artister och band som spelar samma typ av avslagna medelväg av bluesig trött gubbrock, men lyckligtvis har Shirley haft den goda smaken att välja artister som alla har tillräckligt egna uttryck för att kunna bibehålla sina egna stilar. Som till exempel…

Robert Cray band

Nothin’ But Love

Robert Cray slog igenom mot slutet av åttiotalet med sin moderniserade bluesrock som lånade fräschör från soul och R n’ B. Även om jag diggat Crays musik med jämna mellanrum genom åren så har han kommit att försvinna från min radar det sista decenniet. När nu Kevin Shirley tagit över vid mixerbordet tycker jag mig ana en nytändning hos Cray. På Nothin’ But Love har han inte bara slutit fred med sitt gamla klassiska kompband utan har också hittat ett giftigare bett i både sång och gitarrspel. I ”I’ll Always Remember You” backar ett storband upp så man får Sinatravibbar. Annars är musikstilen densamma som på tidigare plattor. Snygg sommarbrisig blues med inspiration av gitarrhjältar som Albert Collins och Hendrix. För att parafrasera mannen själv i ”A Memo”; I aint got Nothin’ but Love for Robert Cray, Yes I do!

Beth Hart

Bang Bang Boom Boom

Det händer att jag tänker på Alanah Myles när jag hör Beth Hart. Tyvärr. Båda damerna lider av samma syndrom, att ha en härligt rivig röst med mycket känsla i, att ha hamnat snett efter försök att leva upp till rock’n roll myten (även om Beth tagit sig ur drogträsket), och slutligen, att inte ha tillräckligt bra låtmaterial för att slå igenom på bred front.

Men det händer att jag tänker på Sam Brown också, när jag hör Beth Hart. Och Janis Joplin, Tina Turner och Billie Holliday, gubevars! Beth Harts röst ger ett benrangel ståpäls, speciellt när hon sjunger om självupplevda tuffa perioder och lägger ner själ och hjärta i texterna. Albumet Leave the Light On från 2003 är kanske det bästa exemplet på hennes tidiga stil. Förra årets coverplatta Don’t Explain som hon spelade in ihop med Joe Bonamassa (och som såklart producerades av Kevin Shirley) var en rolig bekantskap, men en artist med sådant personligt uttryck som Hart förtjänar att höras sjunga nytt fräscht eget material. Det gör hon återigen på nya Bang Bang Boom Boom som släpps i oktober. Inspirerad av arbetet med coverplattan verkar Beth ha bestämt sig för att hålla sig kvar inom blues- och soulområdet och hennes röst kommer verkligen mer till sin rätt på den här typen av material. Undantaget inledande snyftaren ”Baddest Blues” och några spår till så får vi på nya plattan stifta bekantskap med en gladare och mer harmonisk Hart än man varit van vid tidigare. musiken andas positivism och Beth sjunger till och med om lycklig kärlek! Det spretar friskt stilmässigt med allt från gospeldrypande ”Spirit of God” via countryjazzga titelspåret och tunga ”Better Man” till storbandsstruttig Billie Hollidayblues i ”Swinging My Thing Back Around” . ”The Ugliest House On the Block” låter som en Sheryl Crow-låt sjungen av Tracy Chapman. Skivan känns omedelbar och live-aktig och det får jag tro är Kevin Shirleys förtjänst. Växer gör verket för varje lyssning i alla fall.

 

John Hiatt

Mystic Pinball

Shirley producerade redan på förra plattan Dirty Jeans and Mudslime Rhymes som var en återgång till god form. På nya Mystic Pinball som släpps 25 september, fortsätter samarbetet. Har inte haft möjlighet att höra plattan än, men är den i samma klass som föregångaren har vi en ämabel höst att se fram emot. Hiatts låtar har genom åren gjort störst succé när de spelats in av andra, som Bonnie Raitt mfl. Fast han är minst lika bra, om inte bättre på att framföra sin musik på egen hand. Med sin sandblästrade röst och fantastiska låtkänsla hör Hiatt till de största singer/songwriters som USA producerat, klart i samma liga som Zevon, Browne, eller Mellencamp.

Black Country Communion

Afterglow

Shirley var spindeln i nätet som fångade Joe Bonamassa, Glenn Hughes, Derek Sherinian och Jason Bonham och lyckades få in dem i en studio tillräckligt länge för att de skulle kunna glömma sina egna egon och hitta musikalisk magi ihop. Med medlemmar från Deep Purple och Led Zeppelin(i princip) och bluesens nye fixstjärna i konstellationen är det inte konstigt att musiken andas Free, Bad Company, och ovan nämnda giganter. Sådana låtar skriver Hughes och Bonamassa i sömnen utan problem. Det spännande är hur drivna och engagerade de luttrade veteranerna blir i varandras sällskap. Kevin Shirleys input i hela projektet märks tydligt, från ledning till inriktning på musiken och i ett självklart handlag vid inspelningsbordet. På bar tre år har bandet släppt två studioalbum och en liveplatta (och DVD) och i oktober kommer nu tredje studioverket Afterglow. Det är en utgivningstakt som liknar sjuttiotalet. Om man går igång på blytunga riff och afghandoftande komp så är en ny BCC-platta är ett solklart köp utan att ens ha lyssnat innan. Fast recension kommer på dessa sidor i sinom tid.

Joe Bonamassa
Driving Towards The Daylight

Joey Bones är så vansinnigt produktiv att mitt matsmältningssystem inte hinner med att bearbeta hans senaste platta förrän nästa ligger på skivtallriken och pockar på att spisas. Det här är Kevin Shirleys och Bonamassas sjunde samarbete på sex år. Driving Towards The Daylight kom i våras och innehåller liksom de tidigare 3-4 studioalbumen en lagom blandning av nytolkningar av gamla bluesstandardnummer och ett gäng nyskrivna av Joe själv, som låter precis som de gamla. Sin vana trogen har han även med ett gäng gästmusiker, denna gång bl.a. Aerosmiths ene gitarrist Brad Whitford, trummisen Anton Fig och gitarrist Pat Thrall. Jimmy Barnes sjunger skrevet av sig på en nyversion av sin egen låt "Too Much Ain't Enough Love". Coola versioner av Howlin' Wolfs "Who's Been Talkin'" och Robert Johnsons "Stones in my Passway" blandas med rejält omtolkad Tom Waits i "New Coat of Paint" . Inledande svängiga "Dislocated Boy" är det bästa Bonamassa skrivit själv på många år. Över huvud taget är skivan ruffligare och mer orakad än vad Joe åstadkommit tidigare. Kanske har arbetet i BCC smittat av sig. Trots snygga coverversioner och profsigt spel så har jag svårt att riktigt njuta in i hjärteroten av Driving Towards the Daylight. Därtill känns den tyvärr lite för mycket som snabbmat. Live finns det mycket gott att säga om Joe. Studioplattorna känns ibland som ursäkter för att få åka ut och turnera mera.