It's live, baby!

Hösten tillbringas lämpligast framför valfri förstärkare. Många spännande artister lirar live i en lokal nära dig.

Robert Plant
"Percy" lirar på Annexet i Stockholm i morgon, torsdag 14 oktober med sitt nya Band of Joy. Även om senaste plattan är lite väl laid back för min smak så är Plant alltid en fantastisk upplevelse att se i konsert. Be there or be headed!

Joe Bonamassa
Joe, som är aktuell både med supergruppen Black Country Communion (se recension av plattan längre ner på denna sida) och sitt eget album Black Rock, spelar på Lisebergshallen i Götlaborrg fredag 22 oktober. Diggar du Gary Moores bluesplattor, eller helt enkelt bara schysst bluesrock så gör du rätt i att pallra dig dit.

ZZ Top och Doobie Brothers
Om du gillar bluesrock OCH jultomten kanske du föredrar att gå på Scandinavium och checka in skäggmumrikarna i ZZ Top. Förbandet Doobie Brothers är nog minst lika skäggiga. Två dagar senare spelar ZZ Top även i kungliga hufvudstaden på Annexet.

Mike Landau Group
Samma fredag, fast i Stockholm, på Fasching närmare bestämt, lirar en annan mästergitarrist vid namn Mike Landau. Om du inte vet vem Mike Landau är så har han lirat med allt och alla inklusive egna grupperna Maxus (som du läser mer om här)och Burning Water (vilka du kan höra här)

Santana
Mer gitarrgudar. Signor Carlos Santana stretchar sina flinka fingrar inför publik på Globen i Stockholm 27 oktober. Tyvärr har han inte med sig min favoritsångare från Santanatiden Alex Ligertwood.

Larry Carlton Trio
Och som om inte det var nog med guragurus...Larry Carlton, känd från the Crusaders, en drös soloplattor och inte minst för sitt spel på legendariska plattor som Joni Mitchells Court and Spark och Steely Dans The Royal Scam, lirar på Sticky Fingers i Göteborg onsdag 27 oktober.
Lite kuriosainformation: Det är Larry man hör på signaturmelodin till Spanarna på Hill Street.

UFO
Fantastiska flygande tefaten med sångaren Phil Mogg i spetsen kommer också till Göteborg och rockar loss på Sticky Fingers några dagar senare, nämligen 31 oktober. Okej, mad Michael Schenker är inte med (sedan länge), men det betyder bara att de med största säkerhet dyker upp till spelningen, och säkert spelar bra också.Tyvärr är inte basisten Pete Way med på turnén heller, på grund av hälsoskäl.

Zappa Plays Zappa
Pappa Frank skulle nog ligga och snurra i sin grav om han visste att Dweezil spelar med sitt egna Zappatributeband på Filadelfiakyrkan i stockholm. Eller så skulle han bara flina pillemariskt. Att se Dweezil och hans gäng hylla farsan Frank är i vilket fall som helst en stor musikalisk upplevelse. Konserten går av stapeln den 12 november.

Småkorkad psykedelisk bluesrock i afghanpäls.

Leaf Hound var ett i raden av flummiga engelska helelektriska bluesrockband som dök upp i början av sjuttiotalet. Deras kultförklarade album Growers of Mushrooms hyllades länge som en klassiker ända tills den blev tillgänglig för allmänheten på cd.

Leaf Hound bildades ur askan av ett annat bluesrockband vid namn Black Cat Bones, en grupp som kan tituleras ett fattigmans Yardbirds i så måtto att de kunde stoltsera med att ha haft flera musiker i sin lineup som sedermera gick vidare till större erkännande. Däribland kan räknas Frees mästergitarrist Paul ”Koss” Kossoff och trummisen Simon Kirke (dock aldrig förevigade på skiva) och även gitarristen Rod Price som splittrade Black Cat Bones efter ett album och gick vidare för att starta Foghat. Strandade Bröderna Derek och Stuart Brooks bildade då Leaf Hound i slutet av 1970 tillsammans med sångaren Peter French och dennes kusin gitarristen Mick Halls. Sättningen blev komplett med trummisen Keith George Young. Det något kryptiska bandnamnet, och även en hel del av låttexterna på debutskivan var inspirerade av den brittiske skräckförfattaren Herbert van Thal.

Leaf Hound var bedårande barn av sin tid. Hängande i London i början av sjuttiotalet var det hart när omöjligt att inte ta efter storheter som Cream eller Free, och oundvikligt att inspireras av Zeppelin och Black Sabbath. Men även samtida amerikanska band som Sir Lord Baltimore, Captain Beyond, och the Guess Who gör sig påminda i den höstgryta som är Leaf Hounds musikaliska stuvning.Debutskivan Growers of Mushrooms spelades in på 11 timmar. Bandet satsade på att slå igenom i Västtyskland där skivan först släpptes men lanseringen gick trögt. I oktober 1971 släpptes plattan i England men då var bandet redan på upphällningen och spreds kort därefter för vinden.

Av bandmedlemmarna var det mest sångaren Pete French som i fortsättningen lät höra om sig. Han skaffade sig ett rykte av att hoppa med i band som var på väg neråt. Bland annat gick han vidare som sångare i Atomic Rooster (på deras kultplatta ..In Hearing Of ) och ersatte därefter Rusty Day i Carmine Appices och Tim Bogerts projekt Cactus. Han provsjöng också fruktlöst för Deep Purple (som eventuell ersättare för Gillan 1973 men jobbet gick till David Coverdale) och Uriah Heep (där det var meningen att han skulle ta över efter David Byron men valet föll på John Lawton istället). Senare under sjuttiotalet sjöng han i tyska Randy Pie och släppte även en soloplatta betitlad Ducks in Flight.

Under åren hann skivan Growers of Mushrooms uppnå en legendarisk kultstatus bland rockkonnässörer världen över. Den betingade astronomiska summor på andrahandsmarknaden. 1994 släpptes skivan äntligen på cd och blev därmed för första gången tillgänglig för den breda massan. Intresset för bandet och skivan gjorde att Pete French började fundera på att återuppväcka Leafhound. Tillsammans med ett gäng yngre talanger drog han på sig afghanvästen igen. 2005 spelade de på Sweden Rock Festival och i november 2007, drygt 35 år efter debutskivan släppte Leafhound uppföljaren Unleashed.



Hur låter Growers of Mushrooms då? Jo, tackar som frågar. Inledande ”Freelance Fiend” har både blytungt riff och koskälla. Mer klassisk blueshårdrock kan det knappast bli. ”Sad Road to the Sea” är mer akustisk och slö. För mycket rödvin, grabbar? ”Work My Body” börjar också i bakåtlutat läge med en hel del jazznoodlings men exploderar så småningom i Doorsliknande kaskader. När vi nått fram till titelspåret ”Growers of Mushrooms” har drogtrippen börjat verka rejält. Det är nog också vad Leaf Hound har hoppats på, att vi ska vara så stenade att vi inte hör hur mycket de snott av Creams “Tales of Brave Ulysses”. I ”Stagnant Pool” är det Black Sabbath som kopieras. ”Paranoid”, någon? Nåväl, inget ont i det. Om man gillar Sabbath, Zeppelin, Cream och Free, hur ska man då kunna tycka illa om Leaf Hound? De är som den där lite osäkra lillebrorsan på fotbollsplanen i lågstadiet som blev vald på grund av äldre brorsans meriter och visade sig ha riktigt passabla gener.
Ännu en favorit bland låtarna är avslutande ”Sawdust Ceasar”, ett riktigt funkigt nummer där koskällan åter igen har en framträdande roll. Som Christoffer Walken säger i den gamla sketchen: Man kan aldrig ha för lite koskälla.
På cd-versionen medföljer tre bonusspår av varierande kvalitet (en pianoballad a´la Rod Stewart, en slarvig boogie och en avslutande struttig riffrockare som faktiskt är nyinspelad). De gör varken till eller ifrån för den allmänna uppfattningen om plattan som är positiv. Visst, det är inte nyskapande eller ens originellt, men det måste det inte alltid vara. Det är good enough for rock’n roll, låt oss lämna det där.

Lyssna på "Freelance Fiend" här

Digga "Stagnant Pool" här

It's getting crowded in Rock n' Roll Heaven

En tråkig höst för rockfans. Hjältarna dör som flugor.

Hårdrocksvärlden grät förståeligt floder när Ronnie james Dio gick och dog i maj. Men hjältarna fortsätter att trilla av pinn till höger och vänster.
Härom dagen dog T Lavitz- keyboardist i gamla härliga Dixie Dregs. Lavitz spelade även med otalet andra artister som Mothers Finest, Jefferson Starship och Billy Cobham,Nils Lofgren och Pat Benatar. han gjorde dessutom en hel drös intressanta soloplattor.
I augusti dog även Ritchie Hayward, dundertrummisen som mest är känd från sin tid i Little Feat.

It's a sad and beautiful world. Herrar Lavitz och Hayward, ni har förgyllt mången dag i mitt liv.Tack för det.

Hör upp alla Lizzy fans!

Svenskar hyllar Phil Lynott med fantastiska nyinspelningar av Lizzyklassiker

Nu i januari, den fjärde närmare bestämt, är det 25 år sedan Phil Lynott gick hädan. Samma datum släpps en skiva med den svenska rockbandet Courtesy Of. albumet består av väldigt annorlunda versioner av gamla Thin Lizzy-klassiker, inspelade med symfoniorkester eller i rent akustisk klädnad. Gå in på deras hemsida och lyssna på smakprov. Själv är jag vrålimpad.

Who Framed Roger Hodgson?

Bäva månde Rick Davies- Roger Hodgson är på krigsstigen. Och hans hemliga vapen är.....wait for it...... en gratis låt!

Ända sedan Supertramp kom fram ur sin malpåse och drog på turné tidigare i år, har förre sångaren Roger Hodgson varit lite syrak. Till att börja med blev han själv inte tillfrågad att vara med i återföreningen, (vilket är ungefär lika schysst och logiskt som att inte bjuda med Mark Knopfler i en Dire Straits-återförening)men dessutom så spelar Rick Davies och hans mannar flera av Hodgsons låtar på turnén, något som Davies-enligt Hodgson, lovat att inte göra.

Någonstans är det fullt förståeligt att Davies bryter det där löftet. En Supertrampkonsert utan Hodgsonklassiker som "The Logical Song", "Dreamer","Give a Little Bit" och "It's raining Again" skulle bli tämligen menlös.

Personligen skulle jag alltid hellre gå och se Roger Hodgson live- det är ändå han som både satt inne med och fortfarande förvaltar all talang som fanns i Supertramp.

Nu ger i alla fall Roger Hodgson igen med full kareta. Hur? Jo genom att släppa ett livealbum med nya versioner av sina låtar. Huuuuuuuu så hemskt farligt. Rick Davies måste gråta blod. Och för att sticka in och vrida om kniven ytterligare så skänker Roger även bort en låt gratis på sin hemsida här

Vem satte dit Roger Rabbit? En annan passande filmtitel på den här soppan är Griniga gamla gubbar.

Så nära kan ingen komma

Att ha en livs levande världsmusiker i huset är inte alla förunnat, men i torsdags fick jag och trettio andra lyckliga själar uppleva en intim konsert med Francis Dunnery- i ett vardagsrum i en villa utanför Enköping. Magiskt är bara förnamnet.

Francis Dunnery med kvällens värd Stefan Polzer

Francis Dunnery- före detta gitarrist i kulthjältarna It Bites och producent, låtskrivare och musiker åt artister som Robert Plant, Lauryn Hill, Ian Brown, Asia och Santana, ger sedan ett antal år tillbaka så kallade House Concerts. För en lagom summa pengar kommer Francis hem till ditt vardagsrum där han ger en konsert för en liten skara människor. Oftast är det bara han och en akustisk gitarr. Ingen ljusshow, inga klädbyten, inget PA, Inga extranummer, inga tändare i luften. Bara Francis, hans låtar och hans röst. varje konsert blir till ett unikt möte. Francis är lika mycket stand up-komiker och livscoach som musiker. Han strösslar sin konsert med anekdoter, skämt och sanningar ur livet, mellan framföranden av låtar ur hans långa karriär. Till torsdagskonserten hade kvällens värd Stefan Polzer själv fått välja inriktning på låtmaterial och såsom gammal It Bites-fan valde han att få höra en konsert med bara It Bites-låtar. Dessutom har han faktiskt haft en Dunnerykonsert hemma hos sig en gång tidigare, för några år sedan. Då spelade Francis låtar från sin skiva Tall Blond Helicopter. Varför upprepa sig?

Jag ska inte bli för långrandig i att beskriva konserten, annat än att kvällen var något av ett halleluja-moment. Jag rekommenderar varje människa att ta chansen att uppleva en dylik kväll. Francis gav flera housekoncerts här i Sverige under förra veckan. Bland annat i Stockholm och Göteborg. Du kan själv signa upp dig för att få hem honom till ditt vardagsrum. Gå bara in på www.francisdunnery.com och anmäl dig.

Kanske är det här vägen att gå för musiker som har något att säga sin publik. Stick it to the man! Skit i Live nation och Ticketmaster, dyra produktionsbolag och rock catering firmor. packa en väska med kalsingar och en tandborste, ta guran under armen och hoppa på en buss till närmsta fan.

Smutsig svartkolsrock av bästa märke

Mums fullibibblan, Black Country Communion infriar gudskelov förväntningarna.

Jag hade mina föraningar. Visst, det såg bra ut på pappret, fast det har det ju gjort förr. Rockkungligheter som gifter sig och bara lyckas skapa ännu en inavlad indolent snedtandad avkomma med ojämnt antal kromosomer som skapar besvikelse hos oss lojala undersåtar. När David Coverdale och Jimmy Page 1993 meddelade att de skulle göra skiva ihop var förhoppningarna höga. Det skulle ju kunna bli hur bra som helst, som det bästa av Zeppelin möter det bästa av Purple/Whitesnake. Det blev inte riktigt så. Ett habilt hantverk fick farbröderna ur sig, inte mer.
När nu ”the voice of rock” Glenn Hughes, bluesens nya guldgosse Joe Bonamassa, Zeppelinlegenden John Bonhams son Jason och Dream Theater’s förre klaviaturtrollkarl Derek Sherinian slagit sina påsar ihop och gjort en skiva som producerats av Kevin Shirley (Zeppelin, Aerosmith, Maiden, Rush), ja då dyker den där lille Fan på axeln upp igen. ”Visst, det ser bra ut i tanken, men i realiteten blir resultatet nog bara fyra trötta övervintrade rockare som försöker återuppleva sjuttiotalets storhetsera”.
Vad skönt att den lille Fan hade fel den här gången. Black Country Communions debutplatta är en skitig, tung säck med kol från engelska the Midlands med inslag av amerikansk träskblues. Och ni vet väl vad man kan få ut av kol? Just det, diamanter. Och den här skivan fullkomligt skiner av dyrbara ädelstenar.

Titelspåret inleder med ett mullrande basriff. Riktigt oväntat att det första man skulle höra från The Voice of Rock på den här skivan är hans fingerfärdighet och inte hans guldtonsiller. Det är en perfekt öppningslåt. Hård och kaxig och ett av de få riktigt framåtsträvande spåren på plattan. Man skulle kunna kritisera Hughes och gänget just för deras brist på progressivitet och nyskapande i musiken, men det skulle vara som att gnälla på B.B. King eller Buddy Guy för att de är för gammaldags i sitt framförande av bluesen. Den bluesrock som skapades på sjuttiotalet är för mig lika tidlös som klassisk blues. Där finns i den bästa musiken luft, ljus och mörker och känslor i mellanrummen mellan tonerna. Texterna följer också de klassiska teman från bluesens värld som vi är vana vid. Uttryck som vagabond, Bird on a Wire, soldier of fortune och lawdy Mama strösslas det rikligt med. Man kan inte anklaga Hughes och Bonamassa för att vara några rockens Tranströmmer. De är musiker som kan instruktionsboken utan och innan, vilka ord och fraser som passar allra bäst till den här musiken. Floskligt, tja visst, men så rätt för de här låtarna.

Juvelerna är som sagt många på det här albumet, från nästan poppiga ”One last Soul”, Free-doftande ”Down Again”, ”Song of Yesterday” med sina Bad Company-vibbar”och ”No Time” som hade platsat på Purples Come Taste the Band om det inte hade varit för flörten med ”Kashmir”-stråkar, via nyinspelningen av Trapeezes ”Medusa” som är bättre än originalet, till asfunkiga ”Stand” och ”Sista Jane”. Avslutande ”Too Late for the Sun” är den bästa Deep Purple-låt som Purple aldrig gjort. Måhända är det Sherinians Jon Lord-immitationer som sätter pricken över I:et, men jag är i alla fall såld. Det är en alldeles utmärkt avslutning på en riktigt härlig platta.

Det låter faktiskt som ett riktigt band. Inspelningen ska tydligen ha gått fort, fyra dagar, och det märks. Det är lite slarvigt här och var men det skänker bara än mer personlighet till verket. Och samtliga inblandade imponerar. Glenn Hughes röst kommer till sin rätt bättre än på många, många år. Och då snackar vi ändå om en man som på en av sina dåliga dagar lämnar större personlighet i stjärtavtrycket på toalettens sittring än vad alla nutida rocksångares röster levererar sammantaget. och inte nog med det, hans basspel, som han konstant underskattas eller ignoreras för, kommer här verkligen i blickfånget.
Joe Bonamassa har både känsla och teknik från de gamla gitarrhjältarna från sjuttiotalet men tillför även egen karaktär. Dessutom sjunger han riktigt bra, med en röst i sina bästa stunder påminnande om den store Paul Rodgers. Bonham gör sin fader i rockhimlen stolt med både kraftfullt och intelligent trumspel och Sherinians orgel mullrar stämningsfullt. Möjligtvis är hans insats den mest anonyma, långt från den vansinnesekvilibrism man är van vid från hans tidigare projekt.
Den enda lilla ytterligare kritiken jag skulle kunna tänkas ha mot Black Country är att skivan är aningens för lång. Med flera låtar som klockar in på minst 7 minuter (och inget fel i det, härligt att höra bandet sväva ut i långa jam) så hade man kanske kunnat spara 2-3 spår till en uppföljare. Back in the old days, när sådana här bluesrockjuveler spottades ut i parti och minut hade skivan haft max 9 spår. Det går faktiskt att få för mycket av det goda.
Men det är petitesser. Black Country Communion har levererat en vital och kaxig rockklassiker som trots sin flört med historien skänker hopp om framtiden och dessutom en angenäm värme i ljumskarna. Mums fullibibblan.

Världsaviktigt värdelöst vetande vecka 38

Världens äldsta bira hittad, Lynyrd Skynyrds inspiratör död och Rudolf med röda mulen var en tjej. Se där vad du kan lära när du läser Rockbloggen!

Värdelöst vetande är aldrig fy skam. Låt mig bjuda på lite nyheter och fakta som kan förgylla ert pillowtalk ikväll.

Årgångsöl till midsommar?

Ett dykargäng på Åland rönte stor uppmärksamhet i somras när man dök vid ett gammalt 1700-talsvrak och fiskade upp en flaska champagne som tros vara världens äldsta existerande skumpa. I samband med fyndet av champagnen hittade man även några mindre flkaskor som visat sig innehålla öl, med andra ord världens äldsta öl. Nu vill det åländska bryggeriet Stallhagen brygga nytt öl på den gamla jästkulturen. Bryggeriet har ännu inte fått klartecken från myndigheterna (dvs kansliet för tillåtelse av bryggning av asgammal öl?)men om allt går enligt planerna hoppas de ha det nybryggda vrakölet ute till nästa midsommar. Bottoms up, får man väl säga då...

Lynyrd Skynyrds gympamajje död
I veckan dog Leonard Skinner 77 år gammal. Skinner var under större delen av sitt verksamma liv gymnastiklärare och basketcoach vid Robert E Lee Highschool i Jacksonville, Florida och hade under slutet på sextiotalet några långhåriga elever vid namn Gary Rossington och Bob Burns. Magister Skinner gillade inte långhåriga drasuter och som hämnd döpte Rossington och Burns sitt nystartade rockband efter den hårde och strikte läraren. Så här skriver Gary Rossington på Lynyrd Skynyrds hemsida:

"Leonard Skinner, the no-nonsense, flat-topped basketball coach and gym teacher whose name is forever linked with Jacksonville’s legendary Lynyrd Skynyrd, died in his sleep early Monday morning. He was 77. Coach Skinner had such a profound impact on our youth that ultimately led us to naming the band, which you know as Lynyrd Skynyrd, after him. Looking back, I cannot imagine it any other way. Our thoughts and prayers are with his family at this time."

Om jag själv hade nämnt något av mina band efter en lärare skulle det väl kanske bli Lasse basse konsumkasse (efter Lars Elg på Hedbergska skolan i Sundsvall) eller the Guttorms (efter Guttorm Stawe, min gamle svenskalärare som konstant anklagade mig för effektsökeri...)



Rudolf är en renko
Rudolf med röda mulen, den lille renen som blivit världsberömd genom sången med samma namn och ett antal tecknade filmer, måste i själva verket vara en Rudolfina. I alla fall om han/hon är avbildad med renhorn. Hanrenar tappar nämligen sina horn redan i början av vintern medan honorna har kvar dem tills de föder ungar under våren. Renhonor är de enda hjortdjur av honkön som har horn. Om Rudolf var ute och lyste på julafton med hornen i högsta hugg så måste han alltså ha shoppat på damavdelningen.

God höstskörd

Skivutgivningen har tagit fart efter sommartorkan. I höstens skörd finns en hel del godsaker och mycket intressant på gång.

Varför kommer alla bra skivor på hösten? Det bästa vore ju om de dök upp under våren så man kunde digga dem i bilstereon under semesterveckorna. Det är ju då man har tid att riktigt lyssna. fast det går utmärkt att krypa ihop i favoritfotöljen och njuta av höstskörden också, eller digga loss till grytkoket. Här kommer en hög favoriter som släppts och tips om några spännande projekt som är på G.

Spock's Beard
X

Skäggmumrikarna i amerikanska progbandet Spock's Beard kämpar på utan sin fixstjärna Neal Morse. Det här är bandets fjärde skiva utan honom och de klarar sig alldeles utmärkt. Den klassiska Yes/Genesis/ELP-inspirerade proggen blandas upp med mer trallvänliga popmelodier vilket faller mig på läppen.

Heart
Red Velvet Car
Systrarna Wilson är ena riktiga pantertanter. Ann låter raspigare och coolare för varje skiva och snedsteget in i radiovänlig pudelrock under åttiotalet är vindikerat, nu är man tillbaka i gammal hederlig bluesrock med akustiska förtoner. Varför försöka hitta nya vägar när Heart är ensamma om det de gör?

Terry Brock
Diamond Blue
Det bästa med Terry Brock är att han samarbetar så nära med Mike Slamer! City Boy/Street/Steelhouse Lanes/ Seventh Keys gamle gitarrhjälte tar alldeles för långa pauser från rampljuset så varenda livstecken man får är som manna från himlen. Jag veti fasen hur Slamer får till sina spretiga riff men jag njuter skamlöst när jag hör dem. Brock är förvisso en helt godkänd AOR-sångare men de stora utropstecknen på den här skivan är Slamers gitarrspel, låtskrivande och produktion.

Robert Plant
Band of Joy
Det är nog en hel del rockfans som förbannar Alison Krauss och plattan Raising Sand som fick Percy att glömma både Zeppelin-återförening och rock i största allmänhet. Hans nya soloplatta fortsätter i samma spår som Krauss-samarbetet med americana, country, blues och gospel. Personligen hade jag föredragit att han fortsatt på den inslagna vägen han hittat på förra soloplattan Mighty Rearranger men Hey! Så är det med Plant. Han gör som han vill, med full integritet och artistisk vilja. Cudos to him. Band of Joy växer för varje lyssning men är i början oerhört seg. Håll ut bara.

Annat att se fram emot:

Black Country Communion
Black Country Communion
Supergruppen med Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Jason Bonham och Derek Sherinian har fått mycket uppmärksamhet, till och med utanför vanliga Classic Rock- communityn. Bluesig klassisk rock a la Bad Company/Trapeeze/Deep Purple är precis vad jag vill höra från dem och de små klipp man hittills lyckats lägga öronen på bådar riktigt gott. Hoppas hela plattan håller.

Steve Lukather
All's Well that Ends Well
När Steve drog pluggen ur Toto (efter åratal på life support)härom året hoppades jag att han skulle fortsätta sin solokarriär med lite mer inspiration än han uppvisat på de senaste alstren.Kanske har han hittat den på denna nya soloplatta.Resultatet får vi se i oktober

Elton John och Leon Russel
The Union
Vilken combo! Dessa två gamla uvar kan åstadkomma stordåd. Det hoppas i alla fall jag.

Neil Young
Le Noise
Young och Lanois är en annan härlig combo som jag tror starkt på. Förhandslyssnare talar om en ny klassiker i stil med Harvest eller After the Goldrush. Låt oss hoppas så. Fast Neil har ju en förmåga att kunna vända upp och ner på allas förhoppningar eller förväntningar.

Teaser-ett tårdrypande testamente

Risken är att svenskar när de hör namnet Tommy Bolin snarare drar referenser till killinggängets saltsmurfstuggande roadie än till en lovande stjärngitarrist från Deep Purple som trillade av pinn redan som 25-åring i ett hotellrum i Miami 1976. Och det är ju synd. För då har man missat en sjujägarns höjdarplatta i hans soloalbum Teaser.

Som Magnus Uggla så träffande uttryckt det; Vad är det för mening att ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt? Tommy Bolin hade dessutom säkert blivit besviken över bristen på uppskattning och erkännande han erhållit genom åren sedan hans för tidiga frånfälle i december 1976. Bolin må ha dött av en oavsiktlig överdos heroin, men med tanke på hur snabbt och oaktsamt han levde sitt liv får man väl nästan se hans olyckliga död som en form av självmord.

Tommy Bolins musikaliska cv är inte särskilt omfattande men ändå imponerande med tanke på hur kort tid han levde. Efter skivdebut som artonåring med bandet Zephyr 1969 hann han bl.a. med spel i bandet Energy innan han 1972 medverkade som studiomusiker på Mahavishnu Orchestras trummis Billy Cobhams soloplatta Spectrums. 1973 blev han gitarrist i The James Gang och spelade på skivorna Bang och Miami innan han hoppade av för att starta solokarriär. Mitt under skivinspelningen av hans första egna platta kontaktades Bolin av Deep Purple som behövde en ny gitarrist och samtidigt som han avslutade sin egen soloplatta spelade han in Come taste the band med Purple. Efter en turné som slutade med att bandet splittrades (till stor del beroende på Bolins drogberoende) spelade Tommy in ytterligare en soloplatta betitlad Private Eyes, men kort därefter i december dog han av en överdos heroin på ett hotellrum i Miami mitt under pågående soloturné.Tommy Bolin sällar sig därmed till en lång rad gitarrhjältar som Jimi Hendrix, Frees Paul Kossoff, Lowell George, Duane Allman, Brian Jones, Robert Johnson, Chicagos Terry Kath, Stevie Ray Vaughan och Randy Rhoads som dött i förtid och lämnat stora frågetecken efter sig om vad de hade kunnat åstadkomma om de levt längre.

Det mesta av Tommy Bolins storhet och bredd hittar man på hans briljanta solodebut Teaser. Där spelar han ut hela sitt register vad gäller gitarrspel, sång och låtkomposition. Som gitarrist var Tommy lysande. Han använder sig en hel del av effekter på skivan utan att låta för tillkonstlad. Det talas ofta om hans karaktäristiska leadspel, men på den här plattan är det lika mycket kompgitarren som imponerar med sitt otroliga sväng. Dessutom har han en personlig sångröst som skänker ännu mer känsla till musiken. Liksom sin hjälte Hendrix hade Bolin inga höga tankar om sin egen sångröst men på den punkten var båda alltför ödmjuka. Bolin hade dessutom samlat ett imponerande uppbåd studiomusiker runt sig, först och främst blivande Tototrummisen Jeff Porcaro som vid 21 års ålder redan var en erfaren studioräv efter spel på två Steely Dan-skivor och ett otal andra studioprojekt, men på Teaser spelade även andra kända trummisar som Phil Collins, Prairie Prince från The Tubes och Narada Michael Walden. Andra namnkunniga medverkande var saxofonisten David Sandborn och basisten Stanley Sheldon.

På Teaser ryms alla stilar från instrumental jazzrock, ballader, blues, funk, hårdrock till reggae och loungemusik. Stilmässigt är det ett spretigt album. Det känns som om Tommy, när han äntligen fick ge ut en alldeles egen skiva utan inblandning från bandmedlemmar, ville visa sin totala bredd. Inledande ”The Grind” röjer rejält med sitt kaxiga riff, funkig kompgitarr och spikpiano. Efterföljande Instrumentala ”Homeward Strut” visar på Tommys mer jazziga sidor medan ”Dreamer” är en helt underbart vacker ballad, där även dåvarande purplepolaren Glenn Hughes hjälpte till med bakgrundssång och hörs extra tydligt i slutet på låten. Detta är en svulstig gospel i samma stolta amerikanska tradition som Edgar Winter så förtjänstfullt förädlat genom åren. Och hoppsan, i ”Savannah Woman” är vi så plötsligt inne i någon porrfilm från sjuttiotalet. Eller möjligtvis en varuhushiss. Det här är jazzig loungemusik med glimten i ögat. Gino Vannelli, någon?
Titelspåret ”Teaser” är kanske det hårdaste på hela plattan och antagligen den mest kända melodin då den även spelats in på skiva av andra artister, bl.a. Motley Crue och Legs Diamond. Min personliga favorit på plattan är annars den varma och sköna reggaen ”People, People”. En sorglig text och svängig sax från Dave Sandborn samt percussion av Phil Collins skänker än mer originalitet till kompositionen. ”Marching Powder”, ett slanguttryck för kokain, är skivans andra instrumentala nummer där en hetsig blåssektion kopierar det smittande gitarriffet. ”Wild Dogs” börjar som en lugn ballad men får allt mer tyngd i takt med att man närmar sig refrängen. Här får Bolin mest utrymme att sträcka ut med sitt gitarrspel och han wailar och bänder hela låten igenom. På Deep Purples turné 1976 spelades ofta denna låt, ibland gav man sig även på ”The Grind”.Och så till avslutande vackra balladen ”Lotus”. Återigen pressar Bolin ut längtansfyllda kvidande toner ur gitarren och låten byggs sakteliga upp mot ett tungt crescendo i refrängen.

Teaser är en kort skiva. De nio spåren räcker i knappt 38 minuter. Och det är egentligen en alldeles perfekt längd på en skiva. Inte en tråkig sekund, inga utfyllnadsspår och ingen onödig narcissistisk självbefläckelse. Framför allt är Teaser något så ovanligt som en soloplatta från en gitarrist som faktiskt går att lyssna på rakt igenom utan att gäspa eller behöva börja studera sitt navelludd en enda gång. Det är bara att sörja att Bolins omåttliga leverne skulle förhindra mer fantastisk musik från honom.