Spännande progrock i alla dess former intar Bryggarsalen i Stockholm på lördag.
Sweden Progfest 2011 kallas evenemanget som lockar hela mulleskolan till Bryggarsalen vid Odenplan på lördag kväll. Det är en intressant hoper med artister man lyckats samla, en riktigt stark proggrogg om man så vill...
Agents of Mercy är en svensk progsupergrupp bestående av gitarristen Roine Stolt (Kaipa, Flower Kings, Transatlantic)sångaren Nad Sylvan från utmärkta Genesishyllningsprojektet Unifaun, basisten Jonas Reingold (Flower Kings, Karmakanic), keyboardist Lalle Larsson (Karmakanic, Weaveworld)samt trummisen Walle Whalgren. Bandet släppte nyligen sitt tredje album; temaplattan The Black Forest. Deras musikstil kan liknas vid klassisk brittisk symfonirock från sjuttiotalet.
Stockholmskillarna i Brighteye Brison är också albumaktuella med sitt fjärde album The Magician Chronicles Part 1. Även de spelar en progrock starkt influerad av de brittiska föregångarna, som Genesis, Gentle Giant och Yes.
Gösta Berglings Saga lirar instrumental progrock, lite i samma anda som gamla Hansson och Carlsson, fast med fler instrument. Deras tredje album Glue Works kom tidigare i år.
Eskilstunabandet The Kingdom är en trio ledd av Göran Kunstbergs på sång och elviolin. bandet spelar hård rock med influenser från klassisk musik. Utan att ännu ha hört bandet kan man kanske hoppas på Kansas-tongångar?
Under kvällen spelar även Coste's Cosmos med gitarristen Coste Apetrea från Samla Mammas Manna i spetsen.Coste har den senaste tiden varit djupt upptagen med att skapa ny hård musik inspirerad av dagens progmetalscen. Vi får se om det är något av det som kommer att avtäckas under kvällens spelning eller om det blir gammal skåpmat.
All i all en hejdundrans rooster med spännande band som borde borga för högklassisk underhållning den sista lördagen i november.
Festivalen slår upp portarna kl 17.00.
Du kan hitta mer info om festivalen här.
tisdag 22 november 2011
måndag 21 november 2011
Spock’s Beard får ny sångare och trummis.
 |
| Spock's Beards nya sångare Ted Leonard i gitarrduell med maestro Alan Morse under bandets spelning på Sweden Rock i juni 2011 |
Brytningen är enligt enstämmiga uppgifter på intet sätt hätsk, även om den
är sorglig. Nick har en längre tid haft ett heltidsjobb som musiker och orkesterledare i den amerikanska turnéversionen av nycirkuskonceptet Cirque du Soleil. Jobbet har varit så pass tidskrävande och dessutom så pass inkomstbringande att han inte haft möjlighet att tacka nej till jobberbjudandet och därför allt mindre kunnat prioritera Spock’s Beard. Det var därför bandet tog in Ted Leonard som temporär ersättare på spelningarna i Europa i somras, Ted Leonard som nu axlat rollen som frontman permanent. Ted, som ligger inne med ett par förstklassiga stämband och inte heller är en oäven gitarrist, kommer närmast från det amerikanska progrockbandet Enchant som släppt ett antal plattor och turnerat som förband till Spock’s Beard. Han råkar också bo i samma stad som SB’S basist Dave Meros i norra Kalifornien, och spelar med honom i ett coverband på fritiden.
Eftersom Nick D’Virgilio förutom sångare även var trummis i Spock's Beard betyder det att Jimmy Keegan, som trummat med bandet på turné de senaste tio åren, nu får kliva in som officiell trummis.
Spekulationerna om Nicks vara eller icke vara i bandet har pågått en längre tid och när jag intervjuade Dave Meros i samband med Skäggens spelning på Sweden Rock Festival i somras var det ganska lätt att läsa genom raderna vad som var på gång. Jag ville dock inte avslöja något i förväg och har därför medvetet hållit inne med att publicera intervjun, men nu kan ni förvänta er den i ocensurerat skick på dessa sidor inom en snar framtid.
Med ytterligare en karismatisk originalmedlem ute ur leken återstår det att se vad Spock’s Beard kan åstadkomma med de två nya medlemmarna som kreativa krafter. Fortsättning följer på dessa sidor.
fredag 7 oktober 2011
Radio Gaga?
Brian May vill att Lady Gaga ska ta över micken i Queen. It ain't over until the lady in the meat dress sings....
Att kalla medlemmarna i Queen för smakfulla är väl kanske att ta i. Det är liksom svårt om man låter sin sångare döende i AIDS sjunga en ballad med titeln "Too Much Love Will Kill You"...
Fast nu vete fåglarna om inte botten är nådd. Efter att ha avverkat samarbeten med George Michael och Robbie Williams samt ett mer långlivat projekt med Paul Rogers (vilket till och med genererade en hel skiva), tycker nu Queens gitarrist Brian May att det vore kul om Lady Gaga kunde ta över som sångare i gruppen. Queen, som idag består av May och trummisen Roger Taylor har fört någon slags levande död-tillvaro sedan deras originalsångare Freddie Mercury trillade av pinn för prick 20 år sedan. Man har mest ägnat sig åt remasterutgivningar av skivkatalogen samt arbete med rockmusikalen We Will Rock You.
Nu säger Brian May till engelska Daily Express att han varit i kontakt med popdivan Lady Gaga om att eventuellt göra något ihop. May har faktsikt spelat gitarr på en låt på en av Gagas skivor, och tydligen ska ladyn vara döpt efter Queens hitlåt "Radio Gaga". Jamen dåså! Då är det ju skrivet i stjärnorna, det här samarbetet. Ska bli kul att höra köttkjolstjejen sjunga "Fat Bottomed Girls".
Att kalla medlemmarna i Queen för smakfulla är väl kanske att ta i. Det är liksom svårt om man låter sin sångare döende i AIDS sjunga en ballad med titeln "Too Much Love Will Kill You"...
Fast nu vete fåglarna om inte botten är nådd. Efter att ha avverkat samarbeten med George Michael och Robbie Williams samt ett mer långlivat projekt med Paul Rogers (vilket till och med genererade en hel skiva), tycker nu Queens gitarrist Brian May att det vore kul om Lady Gaga kunde ta över som sångare i gruppen. Queen, som idag består av May och trummisen Roger Taylor har fört någon slags levande död-tillvaro sedan deras originalsångare Freddie Mercury trillade av pinn för prick 20 år sedan. Man har mest ägnat sig åt remasterutgivningar av skivkatalogen samt arbete med rockmusikalen We Will Rock You.
Nu säger Brian May till engelska Daily Express att han varit i kontakt med popdivan Lady Gaga om att eventuellt göra något ihop. May har faktsikt spelat gitarr på en låt på en av Gagas skivor, och tydligen ska ladyn vara döpt efter Queens hitlåt "Radio Gaga". Jamen dåså! Då är det ju skrivet i stjärnorna, det här samarbetet. Ska bli kul att höra köttkjolstjejen sjunga "Fat Bottomed Girls".
tisdag 4 oktober 2011
Knäckande god öl från Lilla London
Dugges Höstbrygd är en tillfällig besökare på Systembolaget. Man får hoppas att den faller folk på läppen så pass att den blir permanentboende.Fast med ett sådant namn är det väl mindre troligt...
Göteborg kallas ju ofta för lilla London. Det är extra passande då Göteborgsbaserade ölbryggeriet Dugges nu har släppt en överjäst brown ale som är så typiskt brittisk i doft, smak och utseende.
Efter en sommar med så många olika nya ale som alla följer trenden av fruktsmak och så mycket blommighet att man nästan blir pollenallergiker på kuppen, är det skönt att krypa upp i favoritfåtöljen med ett glas av Dugges Höstbrygd, slänga på en gammal skiva med Gentle Giant, Camel eller Caravan och i stilla kontempaltion betrakta löven som sakta faller utanför fönstret.
Om man vill njuta höstbrygden som måltidsdryck passar de knäckiga, örtiga och chokladiga smakerna utmärkt till svampgrytor, rotfruktsgratänger och annan stabbig husmanskost,varför inte isterband?
Håll ögonen borta från etiketten bara. Den är rent anskrämlig! Not a feast for Your eyes, direkt (och kan någon förklara fjäderfät föresten, Dugges är väl från Göteborg, inte Ankeborg!).
Passa på att stocka upp med flaskor för de två höstmånader vi har kvar. Dugges Höstbrygd ingår bara i det tillfälliga sortimentet och med ett sådant säsongsbetonat namn har jag svårt att tro att den finns kvar i maj. Men har vi tur kanske Dugges ger oss julöl och vårbärs i samma kvalitet. Det vore väl en nåd att stilla bedja om?
Dugges Höstbrygd
Nr 11703
Alkoholhalt: 5%
Pris: 27,50 sek
Lyssna på Camel: The Snow Goose, Gentle Giant: Acquiring The Taste, Caravan: In the Land of Grey and Pink
Kolla på "Wreck" av Gentle Giant här.
Göteborg kallas ju ofta för lilla London. Det är extra passande då Göteborgsbaserade ölbryggeriet Dugges nu har släppt en överjäst brown ale som är så typiskt brittisk i doft, smak och utseende.
Efter en sommar med så många olika nya ale som alla följer trenden av fruktsmak och så mycket blommighet att man nästan blir pollenallergiker på kuppen, är det skönt att krypa upp i favoritfåtöljen med ett glas av Dugges Höstbrygd, slänga på en gammal skiva med Gentle Giant, Camel eller Caravan och i stilla kontempaltion betrakta löven som sakta faller utanför fönstret.
Om man vill njuta höstbrygden som måltidsdryck passar de knäckiga, örtiga och chokladiga smakerna utmärkt till svampgrytor, rotfruktsgratänger och annan stabbig husmanskost,varför inte isterband?
Håll ögonen borta från etiketten bara. Den är rent anskrämlig! Not a feast for Your eyes, direkt (och kan någon förklara fjäderfät föresten, Dugges är väl från Göteborg, inte Ankeborg!).
Passa på att stocka upp med flaskor för de två höstmånader vi har kvar. Dugges Höstbrygd ingår bara i det tillfälliga sortimentet och med ett sådant säsongsbetonat namn har jag svårt att tro att den finns kvar i maj. Men har vi tur kanske Dugges ger oss julöl och vårbärs i samma kvalitet. Det vore väl en nåd att stilla bedja om?
Dugges Höstbrygd
Nr 11703
Alkoholhalt: 5%
Pris: 27,50 sek
Lyssna på Camel: The Snow Goose, Gentle Giant: Acquiring The Taste, Caravan: In the Land of Grey and Pink
Kolla på "Wreck" av Gentle Giant här.
måndag 3 oktober 2011
Sagolika reflektioner
Sätt på thékannan och tänd doftljusen. Fru Blackmore lyser upp höstmörkret med lång och mysig sagostund
Candice Night
Reflections
Det var en gång för länge sedan en stor gitarrtrollkarl som hette Ritchie Blackmore. Han var legendomspunnen i all världens kungadömen tack vare sitt trolleri i orkestrar som Deep Purple och Rainbow. Men en dag blev han trött på sina medmagiker (särskilt den där oborstade strupsångaren Ian Gillan). Då träffade han till sin glädje en ung, vacker guldlockig jungfru med en fin liten röst och sjalar i överflöd. Den gamle trollkarlen och den unga jungfrun Candice upptäckte att de delade en gemensam fetisch för lutor och trädgårdstomtar och raskt hängde trollkarlen sin Fender Stratocaster i vapenhuset, odlade bockskägg och började med sin nya musa spela renässansmusik och covers på svensktoppslåtar av Rednecks, Nordman och One More Time. Den unga jungfruns ondsinta moder tog på sig jobbet som manager åt paret och såg till att ingen skribent eller bard skulle kunna få komma i närheten av trollkarlen med frågor om hans gamla liv. Och så levde de lyckliga i alla dagar, till skillnad från den gamle trollkarlens bedrövade fans.
Ja, det låter som en knasig saga, men faktum är att allt ovan förtäljt är dagsens sanning, till och med det om svensktoppslåtar! När Ritchie Blackmore och hans flickvän Candice Night 1998 släppte det första Blackmore’s Night-albumet Shadow of the Moon var det nog många gamla hårdrockare som satte ölen i vrångstrupen. Blackmores gitarrhjältestatus var här helt bortblåst. Musiken som strömmade ur högtalarna likt vattnet från den mäktiga floden Anduin, var ett soundtrack till medeltidsveckan i Visby, en slags New Agepoppig blandning mellan tidiga Jethro Tull, Enya och Mike Oldfield. Candices röst passade gott till musiken, och det var inte bara hennes blonda lockar och långa sjalar som gjorde att man gärna gjorde jämförelser med Stevie Nicks. Blackmore’s Night har fortsatt ge ut skivor i samma stuk men efter höjdpunkten Fires at Midnight från 2001, så tappade i alla fall jag intresset för den i längden enformiga musikstilen och började plocka fram mina tidiga Rainbow-plattor att trösta mig med istället.
Därför är jag på alla sätt positivt inställd till Candice Nights första soloalbum. Blackmore’s Night verkar inte alls ligga i malpåse, men om frugan kan sträcka ut och skapa musik utanför skogsmullegenren så borde väl maken kunna göra detsamma? Dessutom är Reflections det klart bästa man hört från miss Night på skiva. Den mer moderna ljudbilden och produktionen passar hennes enkla men melodiösa kompositioner och åren och erfarenheten har gett hennes sköra stämma ett större djup. Vackra slöjor av stråkar och keyboards väver pastorala känslor över silverdiscen så till den milda grad att man nästan anar dynga i luften. Att texterna fortfarande är kopierade från regelboken till Dungeons & Dragons får man väl stå ut med. Personliga favoriter på skivan är Fleetwood Mac-doftande ”Gone Gone Gone” och ”Black Roses” samt rockigare "dangerous Smile" och vackra ”Robin Red Breast”. Om maken med tupén medverkar på skivan i någon form så är det inget som märks nämnvärt (härmed har skivbolaget dessutom varit extremt hemligt) och det är väl helt okej att Candice får stå på egna ben. Det här är barnvänlig och snyggt framförd muminpop som funkar utmärkt i oktoberrusket med lite doftljus, scones och thé.
Reflections
Det var en gång för länge sedan en stor gitarrtrollkarl som hette Ritchie Blackmore. Han var legendomspunnen i all världens kungadömen tack vare sitt trolleri i orkestrar som Deep Purple och Rainbow. Men en dag blev han trött på sina medmagiker (särskilt den där oborstade strupsångaren Ian Gillan). Då träffade han till sin glädje en ung, vacker guldlockig jungfru med en fin liten röst och sjalar i överflöd. Den gamle trollkarlen och den unga jungfrun Candice upptäckte att de delade en gemensam fetisch för lutor och trädgårdstomtar och raskt hängde trollkarlen sin Fender Stratocaster i vapenhuset, odlade bockskägg och började med sin nya musa spela renässansmusik och covers på svensktoppslåtar av Rednecks, Nordman och One More Time. Den unga jungfruns ondsinta moder tog på sig jobbet som manager åt paret och såg till att ingen skribent eller bard skulle kunna få komma i närheten av trollkarlen med frågor om hans gamla liv. Och så levde de lyckliga i alla dagar, till skillnad från den gamle trollkarlens bedrövade fans.
Ja, det låter som en knasig saga, men faktum är att allt ovan förtäljt är dagsens sanning, till och med det om svensktoppslåtar! När Ritchie Blackmore och hans flickvän Candice Night 1998 släppte det första Blackmore’s Night-albumet Shadow of the Moon var det nog många gamla hårdrockare som satte ölen i vrångstrupen. Blackmores gitarrhjältestatus var här helt bortblåst. Musiken som strömmade ur högtalarna likt vattnet från den mäktiga floden Anduin, var ett soundtrack till medeltidsveckan i Visby, en slags New Agepoppig blandning mellan tidiga Jethro Tull, Enya och Mike Oldfield. Candices röst passade gott till musiken, och det var inte bara hennes blonda lockar och långa sjalar som gjorde att man gärna gjorde jämförelser med Stevie Nicks. Blackmore’s Night har fortsatt ge ut skivor i samma stuk men efter höjdpunkten Fires at Midnight från 2001, så tappade i alla fall jag intresset för den i längden enformiga musikstilen och började plocka fram mina tidiga Rainbow-plattor att trösta mig med istället.
Därför är jag på alla sätt positivt inställd till Candice Nights första soloalbum. Blackmore’s Night verkar inte alls ligga i malpåse, men om frugan kan sträcka ut och skapa musik utanför skogsmullegenren så borde väl maken kunna göra detsamma? Dessutom är Reflections det klart bästa man hört från miss Night på skiva. Den mer moderna ljudbilden och produktionen passar hennes enkla men melodiösa kompositioner och åren och erfarenheten har gett hennes sköra stämma ett större djup. Vackra slöjor av stråkar och keyboards väver pastorala känslor över silverdiscen så till den milda grad att man nästan anar dynga i luften. Att texterna fortfarande är kopierade från regelboken till Dungeons & Dragons får man väl stå ut med. Personliga favoriter på skivan är Fleetwood Mac-doftande ”Gone Gone Gone” och ”Black Roses” samt rockigare "dangerous Smile" och vackra ”Robin Red Breast”. Om maken med tupén medverkar på skivan i någon form så är det inget som märks nämnvärt (härmed har skivbolaget dessutom varit extremt hemligt) och det är väl helt okej att Candice får stå på egna ben. Det här är barnvänlig och snyggt framförd muminpop som funkar utmärkt i oktoberrusket med lite doftljus, scones och thé.
onsdag 28 september 2011
Rock Lobster!
Hummersäsongen firas med recept på Lobster Rolls och vintips från Bourgogne. Och så lite B 52:s på det så är festen fixad!
I dessa dagar då svensk färsk hummer betingar ett kilopris på närmare 32000 spänn är det väl inte mer än rätt att jag kommer med ett recept på hummergegga i korvbröd, eller som det heter i rättens hemland USA; lobster rolls. Det här ganska avslappnade sättet att äta hummer på kommer från östkusten och New England där hummern förr var lättfiskad och ganska billig. De rika hemmafruarna i Vermont och Maine åt ofta hummersallad och någon kom på att man kunde sälja det som snabbmat från vägkiosker om man pulade ner geggan i ett vanligt korvbröd. Det finns hundratals olika receptvarianter på denna till synes ganska enkla delikatess men det jag har totat ihop här är inspirerat av hummerbullen jag åt på restaurangen Mary's Fish Camp i West Village på Manhattan.
Lobster rolls
(med inspiration från Mary's Fish camp)
Till fyra portioner behövs:
Hummerkött från två humrar (på ca 600 g styck)
1 dl äkta majonnäs (anpassa till hur mycket kött ni fick ut ur humrarna, det får inte bli för geggigt)
1 tsk dijonsenap
Några kvistar finhackad bladpersilja
1 krm dragon
1 citron
salt och peppar
4 korvbröd
Koka humrarna i 15-20 minuter i lättsaltat vatten. Låt svalna. Rensa ut allt kött, glöm inte det extra möra köttet i klorna. Hacka köttet i ganska stora bitar. Spara klorna att garnera med.
Blanda majonnäs med senap, dragon och finhackad persilja. Vänd i de kalla hummerbitarna och rör om försiktig. Salta, peppra och smaka av med lite citronsaft. Ställ i kylskåp en halvtimme.
Ta vanligt vitt korvbröd, smörj in det med smör både in- och utvändigt och stek båda sidor i stekpanna tills utsidan tagit upp smöret och blivit hårt och gyllenbrunt medan insidan av korvbrödet fortfarande är mjukt.
Ställ korvbröden på tallrikar och fyll skårorna med hummergeggan. Tryck i så mycket som det bara går.
Servera tillsammans med pommes frites (gärna curly fries), Lollorosso-sallad och 1 citronskiva.Lägg några klor på tallriken som garnering.
Dricka till
Vitt vin: Laroche Bourgogne Chardonnay Barrique Reserve
(nr 5621) Pris 99 sek
En mycket karaktärsrik Chardonnay med schysst fatkaraktär från Chablisikonen Michel Laroches vingårdar i Bourgogne.
Öl:Samuel Adams Boston lager
(nr 1546) Pris: 15.90 sek
Smakrik amerikanare från hummerns hemstat. man kan även prova med någon annan amerikansk öl, gärna en IPA.
Lyssna på:
"Rock Lobster" med B52:s
"We were at the beach
Everybody had matching towels
Somebody went under a dock
And there they saw a rock
It wasn't a rock
It was a rock lobster!"
I dessa dagar då svensk färsk hummer betingar ett kilopris på närmare 32000 spänn är det väl inte mer än rätt att jag kommer med ett recept på hummergegga i korvbröd, eller som det heter i rättens hemland USA; lobster rolls. Det här ganska avslappnade sättet att äta hummer på kommer från östkusten och New England där hummern förr var lättfiskad och ganska billig. De rika hemmafruarna i Vermont och Maine åt ofta hummersallad och någon kom på att man kunde sälja det som snabbmat från vägkiosker om man pulade ner geggan i ett vanligt korvbröd. Det finns hundratals olika receptvarianter på denna till synes ganska enkla delikatess men det jag har totat ihop här är inspirerat av hummerbullen jag åt på restaurangen Mary's Fish Camp i West Village på Manhattan.
Lobster rolls
(med inspiration från Mary's Fish camp)
Till fyra portioner behövs:
Hummerkött från två humrar (på ca 600 g styck)
1 dl äkta majonnäs (anpassa till hur mycket kött ni fick ut ur humrarna, det får inte bli för geggigt)
1 tsk dijonsenap
Några kvistar finhackad bladpersilja
1 krm dragon
1 citron
salt och peppar
4 korvbröd
Koka humrarna i 15-20 minuter i lättsaltat vatten. Låt svalna. Rensa ut allt kött, glöm inte det extra möra köttet i klorna. Hacka köttet i ganska stora bitar. Spara klorna att garnera med.
Blanda majonnäs med senap, dragon och finhackad persilja. Vänd i de kalla hummerbitarna och rör om försiktig. Salta, peppra och smaka av med lite citronsaft. Ställ i kylskåp en halvtimme.
Ta vanligt vitt korvbröd, smörj in det med smör både in- och utvändigt och stek båda sidor i stekpanna tills utsidan tagit upp smöret och blivit hårt och gyllenbrunt medan insidan av korvbrödet fortfarande är mjukt.
Ställ korvbröden på tallrikar och fyll skårorna med hummergeggan. Tryck i så mycket som det bara går.
Servera tillsammans med pommes frites (gärna curly fries), Lollorosso-sallad och 1 citronskiva.Lägg några klor på tallriken som garnering.
Dricka till
Vitt vin: Laroche Bourgogne Chardonnay Barrique Reserve
(nr 5621) Pris 99 sek
En mycket karaktärsrik Chardonnay med schysst fatkaraktär från Chablisikonen Michel Laroches vingårdar i Bourgogne.
Öl:Samuel Adams Boston lager
(nr 1546) Pris: 15.90 sek
Smakrik amerikanare från hummerns hemstat. man kan även prova med någon annan amerikansk öl, gärna en IPA.
Lyssna på:
"Rock Lobster" med B52:s
"We were at the beach
Everybody had matching towels
Somebody went under a dock
And there they saw a rock
It wasn't a rock
It was a rock lobster!"
måndag 26 september 2011
Eclectic Bandana band?
Mogen och intim present från mannen som en gång skrev textrader som "Don't know about Your brain, but You look All right"....
Roger Glover (and the guilty party)
If Life Was Easy
I somras släppte Roger Glover sitt femte soloalbum If Life Was Easy. Som den mest tillbakadragne och osynlige av virtuoserna i Deep Purple, är han minst lika viktig för bandet som vilken brandbilssirenjutande sångare eller flyhänt gitarrhjälte som än har funnits med på lönelistan i det legendariska bandet genom åren . Glover har producerat flera av Purples plattor och är förutom bandets basist en mycket grundläggande faktor vid låtskrivandet, både vad det gäller text och musik.
Rogers tidigare solooutput har varit en blandad kompott. Jag har varma minnen av hans sjuttiotalsmaterial som Butterfly Ball-skivan (en engelsk ”Fablernas värld” med sånginsatser av bl.a. Ronnie James Dio, David Coverdale och Glenn Hughes) och den filmsoundtrackliknande Elements, men jag var mindre imponerad av det synthindränkta new waveexperimentet The Mask från 80-talet . Däremot var 2002 års Snapshot med skönt blues/reggae/funk/pop/rock-gung en mycket angenäm upplevelse, och nya If Life was Easy kan ses som en utveckling på den skivan, men med ett större djup och en förtrolighet som klär den gamle bandanabäraren ypperligt.
Förvänta er ingen riffrock a la ”Smoke on the Water” bara. Här samsas vuxenrock med ren blues och lugna ballader. På skivan medverkar Dan McCafferty och Pete Agnew från Nazareth (Roger producerade Nazareths bästa plattor på sjuttiotalet), Mickey Lee Soule (en gång i Elf och därefter Rainbow) och Rogers egen dotter Gillian som sjunger känslosamt på tre låtar. Dessutom återbrukas sångaren Randall Bramlett som medverkade på Snapshot, samt yngre förmågor som Sahaj Ticotin från Nu metalbandet Ra och Walter Galley från franska hårdrocksbandet Café Bertrand. Men framför allt har Roger valt att släppa mikrofonfobin och sjunger här själv på närmare hälften av låtarna. Det gillar jag. Han är ingen Ian Gillan, det ska gudarna veta. Roger sjunger hellre än bra men har en stark personlighet i stämman och hamnar därmed i samma kategori som kraxherrar som Dylan, JJ. Cale, Chris Rea, Mark Knopfler eller Leonard Cohen. Det är även hos dessa åldermän som man får leta om man vill få ett hum om stilen på If Life Was Easy.
Grejen är ju att de här intima texterna som bitvis är riktigt vemodiga med funderingar runt död, åldrande, förlust och skilsmässa, sjungs allra bäst av mannen som själv ligger bakom dem. Det blir liksom mest trovärdigt då. Sedan spelar det mindre roll att Roger inte skulle platsa i Die Wiener Sängerknaben. På flera av skivans 16 spår är det Glover ensam som spelar samtliga instrument, vilket ger musiken en hemtrevlig demokänsla utan att vare sig ljud eller produktion på något sätt ligger på den nivån. Trots de melankoliska textämnena så är If Life Was Easy en riktig feelgoodplatta och en emotionellt värmande cocktail som växer för varje lyssning.
Roger Glover (and the guilty party)
If Life Was Easy
I somras släppte Roger Glover sitt femte soloalbum If Life Was Easy. Som den mest tillbakadragne och osynlige av virtuoserna i Deep Purple, är han minst lika viktig för bandet som vilken brandbilssirenjutande sångare eller flyhänt gitarrhjälte som än har funnits med på lönelistan i det legendariska bandet genom åren . Glover har producerat flera av Purples plattor och är förutom bandets basist en mycket grundläggande faktor vid låtskrivandet, både vad det gäller text och musik.
Rogers tidigare solooutput har varit en blandad kompott. Jag har varma minnen av hans sjuttiotalsmaterial som Butterfly Ball-skivan (en engelsk ”Fablernas värld” med sånginsatser av bl.a. Ronnie James Dio, David Coverdale och Glenn Hughes) och den filmsoundtrackliknande Elements, men jag var mindre imponerad av det synthindränkta new waveexperimentet The Mask från 80-talet . Däremot var 2002 års Snapshot med skönt blues/reggae/funk/pop/rock-gung en mycket angenäm upplevelse, och nya If Life was Easy kan ses som en utveckling på den skivan, men med ett större djup och en förtrolighet som klär den gamle bandanabäraren ypperligt.
Förvänta er ingen riffrock a la ”Smoke on the Water” bara. Här samsas vuxenrock med ren blues och lugna ballader. På skivan medverkar Dan McCafferty och Pete Agnew från Nazareth (Roger producerade Nazareths bästa plattor på sjuttiotalet), Mickey Lee Soule (en gång i Elf och därefter Rainbow) och Rogers egen dotter Gillian som sjunger känslosamt på tre låtar. Dessutom återbrukas sångaren Randall Bramlett som medverkade på Snapshot, samt yngre förmågor som Sahaj Ticotin från Nu metalbandet Ra och Walter Galley från franska hårdrocksbandet Café Bertrand. Men framför allt har Roger valt att släppa mikrofonfobin och sjunger här själv på närmare hälften av låtarna. Det gillar jag. Han är ingen Ian Gillan, det ska gudarna veta. Roger sjunger hellre än bra men har en stark personlighet i stämman och hamnar därmed i samma kategori som kraxherrar som Dylan, JJ. Cale, Chris Rea, Mark Knopfler eller Leonard Cohen. Det är även hos dessa åldermän som man får leta om man vill få ett hum om stilen på If Life Was Easy.
Grejen är ju att de här intima texterna som bitvis är riktigt vemodiga med funderingar runt död, åldrande, förlust och skilsmässa, sjungs allra bäst av mannen som själv ligger bakom dem. Det blir liksom mest trovärdigt då. Sedan spelar det mindre roll att Roger inte skulle platsa i Die Wiener Sängerknaben. På flera av skivans 16 spår är det Glover ensam som spelar samtliga instrument, vilket ger musiken en hemtrevlig demokänsla utan att vare sig ljud eller produktion på något sätt ligger på den nivån. Trots de melankoliska textämnena så är If Life Was Easy en riktig feelgoodplatta och en emotionellt värmande cocktail som växer för varje lyssning.
Välsmakande skåpmat från the soul kitchen
Beth Hart/ Joe Bonamassa
Don’t Explain
Beth Hart är en LA-brutta med kraftfull hes rockröst som leder tankarna till Janis Joplin. Tyvärr har Hart även kopierat Joplins destruktiva livsstil långa perioder även om hon nu verkar ha rett ut sina värsta problem.
Joe Bonamassa är det lovande unga blueshoppet som hunnit bli snart 35 bast och mer får räknas som en veteran inom genren än en talangfull spoling.
Kevin Shirley är en hårig producent från Sydafrika som åtnjuter stjärnornas beundran och som utöver att producera Iron Maiden, Aerosmith, Rush och Slayer även fått mixa mäktiga Led Zeppelin. Han är också en utpräglad matchmaker- det är han som ligger bakom att supergruppen Black Country Communion över huvud taget blev till. Även i konstellationen Hart och Bonamassa spelar han en stor roll, som producent, mixare och medväljare av låtmaterial.
Don’t Explain är ett snabbt hoptotat projekt där Hart sjunger ett gäng gamla soul-. Jazz- och bluesörhängen från så långt tillbaka som 1940-talet, ackompanjerad av Bonamassas gråtande gura och hans pålitliga kompband. Inspelningarna tog bara två dagar och mixades därefter raskt av Shirley.
Det är lätt att dra paralleller till Robert Plants och Alison Krauss samarbete på Raising Sand från 2007. Där var det producenten T-Bone Burnett som tillsammans med Plant och Krauss valde ut ett gäng gamla låtar och arrade om dem till smäckert resultat.Don’t Explain känns som ett på alla sätt mer spontant och påskyndat projekt än Raising Sand, men det är nödvändigtvis inte av ondo. En del av låtvalen på skivan kan förefalla lite oövertänkta, men här hänger allt på framförandet, och främst känslan i röst och gitarrton, och där lyckas både Hart och Bonamassa plocka full poäng.
Inledande ”Sinner’s Prayer” är mest känd från en Ray Charles-inspelning från 1957. Hart och Bonamassa behåller bluesen men gör den mer gitarrbaserad vilket skänker deras version en doft av tidiga ZZ Top. ”Chocolate Jesus”, som är ett sentida spår av Tom Waits blir i händerna på Hart snarare något som låter som Amy Winehouse som sjunger Berthold Brecht. Versionen av Bill Withers funkiga ”For My Friend” är sju gånger hårdare än originalet och har försetts med ett blytungt Zeppelinriff och det är härligt att höra Monica Zetterlundsvibbar i Beths röst när hon sjunger uppgivet i titelspåret ”Dont Explain” som Billy Holiday skrev till sin otrogne make för 67 år sedan.
Vissa av coverversionerna ligger lite väl nära originalen och blir därmed aningens anonyma, men även på utfyllnadsspåren imponerar Harts röst. Trots blandningen av blues, soul och jazz blir det aldrig spretigt.
Don’t Explain, som jag fick upp ögonen för på grund av Bonamassa/Shirley-kopplingen, har fått mig att verkligen uppskatta Beth Hart och dessutom gå tillbaka och återupptäcka storheter som Billie Holidays och Etta James kataloger. Inte illa pinkat av ett snabbt hoptotat projekt med coverversioner!
torsdag 22 september 2011
Grattis David Coverdale, 60 år!
 |
| Foto: Jesper Almén |
Idag, 22 september är det exakt 60 år sedan David Coverdale såg dagens ljus i Saltburn By the Sea, England. David har trollbundit oss med sin bluesiga stämma sedan han som 22-årig okänd yngling blev sångare i världsbandet Deep Purple. Efter 3 studioalbum med Purple gjorde Coverdale två fantastiska soloalbum för att sedan starta Whitesnake, ett band han leder framgångsrikt än idag.
David är en av mina absoluta favoritsångare i världen och har en scennärvaro som är enorm. Dessutom är han oerhört trevlig som människa, kan jag säga efter att ha intervjuat honom öga mot öga. han har en fantastisk förmåga att komma ihåg ens förnamn och får en att känna sig välkommen och uppskattad.Artig och belevad är han nuförtiden en äkta gentleman.
Davids enorma intresse för halvsnuskiga texter är väldokumenterat genom åren. Här kan ni läsa en artikel jag skrivit tidigare om det.
Må du stolt strutta runt på rockscener världen över många år till. Cheers, we wish You well!
måndag 19 september 2011
Rockkocken rekommenderar: Köksredskap för den äkta rockern
Hacka basilika på en Les Paul-formad skärbräda, eller strutta omkring i köket stolt iklädd ett förkläde med titeln Chef Leppard.
Engelska företaget Mega chef har lanserat en ny kollektion med rockparafernalia för köket. Är du sugen på gitarrformade skärbrädor, kylskåpsmagneter med roliga rockcitat eller varför inte ett stiligt förkläde som driver med ditt favorit band? Vad sägs om slogans som "Food Fighters", Quorn: We are the champignons", "Sweet Chili o' Mine" eller "Never Mind the Scallops"?
 |
| en boardcaster att shredda loss på... |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)