Jag älskar musik igen!
Ovanstående mening kan framstå som lite konstig i en blogg som handlar om rockmusik, men faktum är att ibland kan även den mest inbitne chokladälskare tröttna på smaken av kakao. I mitt fall rör det sig om perioder när man blir överöst av halvokej rock från alla fronter och det blir alltmer tungrott att paddla sig fram och hitta skatterna i det mangroveträsk som är musikvärlden. Man ser inte skogen för alla trän.
Men nu är min musikkärlek på topp igen och den har kommit tillbaka i form av en slags trestegsraket.
Först har jag genom olika möten med både gamla och nya vänner upptäckt en hel hög med fantastisk musik som i alla fall är ny för mina öron. Starz, The Wildhearts och Ginger, Eloy, Big Big Train och Francis Dunnery är bara några av musikerna som rört om och berikat min själ på sistone.
Steg två är att några nya skivor som kommit ut under våren har varit över förväntan fabulösa. Jag snackar i första hand om Dave Matthews nya pärla men även Iq:s Frequency som snurrat varm i min Ipod.
Och steg tre då? Wait for it.........Drumroll..................................
Zappa Plays Zappa på cirkus igår kväll!
Vilka musiker, vilken värme, vilken humor, vilken själ, vilket JÄVLA ÖS!
Till skillnad från andra rockband och artister som verkar uppskatta och tillochmed stödja tributeband som turnerar och spelar deras musik så har Frank Zappas efterlevande inte alls varit förtjusta i de coverband som försökt göra sig en hacka på att spela Zappas musik. Ingen har gjort kompositionerna rättvisa eller kunnat förmedla andan.
Så det enda som fanns att göra var för sonen Dweezil att dra ihop ett gäng överjävliga musikanter tillsammans med några gamla medspelare till pappan och dra på turné och spela musiken som han vet att den ska spelas. Det har han gjort i ett par år nu, och varit i Sverige två gånger tidigare, men det här var första gången jag såg bandet in the flesh.
Det var naturligtvis fantastiskt. Och mer så än jag kunnat drömma om. Tribute i ordets rätta bemärkelse och inte den urvattnade mening det fått med åren. Här var musiker som spelade på toppen av sin förmåga, intrikat och avancerad musik men inte i några coverversioner utan precis som i Franks dagar, i nya tappningar och varianter utan att lämna grundmusikens själ och anda.
De kunde ha spelat vilka låtar som helst och publiken hade ändå varit nöjd. Inte som om man går på en Purplekonsert och skriker efter "Smoke on the Water". Visst blev man glad om de spelade "Cosmic Debris", "Nanook Rubs it" eller "More Trouble everyday" (det gjorde de) men publiken skulle bli lika lycklig om man plockade fram mindre kända kompositioner som "King Kong", "Purple Lagoon" eller "The Black page#2" (Det gjorde de också).
Bandet var naturligtvis överdjävligt tajt. Extra kudos till nye sångaren Ben Thomas som varit med i bandet en knapp månad men grejar alla intrikata sångmelodier utan problem och lyckas emulera alla olika röster från Frank själv, via Ike Willis, Ray White, Napoleon Murphy Brock och George Duke till självaste Captain Beefheart.
Dessutom roade han oss med underbara Bobby McCferrinfasoner och scatsång.
Dessutom rockar det här bandet på ett mer modernt och perspirerande sätt än pappa Frank gjorde på sin tid, men allt såklart fortfarande i Franks anda.
Igår fick jag efter en tveksam vår tillbaka tron och kärleken för den allsmäktiga helande musiken.
Om de spelade "Bobby Brown", Zappas mest kända låt i Sverige?
Jo faktiskt, men inte med något kiss ass-beteende utan som ett helt orepeterat extranummer där alla 1600 i publiken fick agera sångare och sjunga hela texten själva. Dweezil stod rörd och stolt på scenen och hörde oss svenskar ord för ord felfritt recitera hans fars mest snuskiga text. Är det inte kärlek, så säg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar