Smutsig svartkolsrock av bästa märke

Mums fullibibblan, Black Country Communion infriar gudskelov förväntningarna.

Jag hade mina föraningar. Visst, det såg bra ut på pappret, fast det har det ju gjort förr. Rockkungligheter som gifter sig och bara lyckas skapa ännu en inavlad indolent snedtandad avkomma med ojämnt antal kromosomer som skapar besvikelse hos oss lojala undersåtar. När David Coverdale och Jimmy Page 1993 meddelade att de skulle göra skiva ihop var förhoppningarna höga. Det skulle ju kunna bli hur bra som helst, som det bästa av Zeppelin möter det bästa av Purple/Whitesnake. Det blev inte riktigt så. Ett habilt hantverk fick farbröderna ur sig, inte mer.
När nu ”the voice of rock” Glenn Hughes, bluesens nya guldgosse Joe Bonamassa, Zeppelinlegenden John Bonhams son Jason och Dream Theater’s förre klaviaturtrollkarl Derek Sherinian slagit sina påsar ihop och gjort en skiva som producerats av Kevin Shirley (Zeppelin, Aerosmith, Maiden, Rush), ja då dyker den där lille Fan på axeln upp igen. ”Visst, det ser bra ut i tanken, men i realiteten blir resultatet nog bara fyra trötta övervintrade rockare som försöker återuppleva sjuttiotalets storhetsera”.
Vad skönt att den lille Fan hade fel den här gången. Black Country Communions debutplatta är en skitig, tung säck med kol från engelska the Midlands med inslag av amerikansk träskblues. Och ni vet väl vad man kan få ut av kol? Just det, diamanter. Och den här skivan fullkomligt skiner av dyrbara ädelstenar.

Titelspåret inleder med ett mullrande basriff. Riktigt oväntat att det första man skulle höra från The Voice of Rock på den här skivan är hans fingerfärdighet och inte hans guldtonsiller. Det är en perfekt öppningslåt. Hård och kaxig och ett av de få riktigt framåtsträvande spåren på plattan. Man skulle kunna kritisera Hughes och gänget just för deras brist på progressivitet och nyskapande i musiken, men det skulle vara som att gnälla på B.B. King eller Buddy Guy för att de är för gammaldags i sitt framförande av bluesen. Den bluesrock som skapades på sjuttiotalet är för mig lika tidlös som klassisk blues. Där finns i den bästa musiken luft, ljus och mörker och känslor i mellanrummen mellan tonerna. Texterna följer också de klassiska teman från bluesens värld som vi är vana vid. Uttryck som vagabond, Bird on a Wire, soldier of fortune och lawdy Mama strösslas det rikligt med. Man kan inte anklaga Hughes och Bonamassa för att vara några rockens Tranströmmer. De är musiker som kan instruktionsboken utan och innan, vilka ord och fraser som passar allra bäst till den här musiken. Floskligt, tja visst, men så rätt för de här låtarna.

Juvelerna är som sagt många på det här albumet, från nästan poppiga ”One last Soul”, Free-doftande ”Down Again”, ”Song of Yesterday” med sina Bad Company-vibbar”och ”No Time” som hade platsat på Purples Come Taste the Band om det inte hade varit för flörten med ”Kashmir”-stråkar, via nyinspelningen av Trapeezes ”Medusa” som är bättre än originalet, till asfunkiga ”Stand” och ”Sista Jane”. Avslutande ”Too Late for the Sun” är den bästa Deep Purple-låt som Purple aldrig gjort. Måhända är det Sherinians Jon Lord-immitationer som sätter pricken över I:et, men jag är i alla fall såld. Det är en alldeles utmärkt avslutning på en riktigt härlig platta.

Det låter faktiskt som ett riktigt band. Inspelningen ska tydligen ha gått fort, fyra dagar, och det märks. Det är lite slarvigt här och var men det skänker bara än mer personlighet till verket. Och samtliga inblandade imponerar. Glenn Hughes röst kommer till sin rätt bättre än på många, många år. Och då snackar vi ändå om en man som på en av sina dåliga dagar lämnar större personlighet i stjärtavtrycket på toalettens sittring än vad alla nutida rocksångares röster levererar sammantaget. och inte nog med det, hans basspel, som han konstant underskattas eller ignoreras för, kommer här verkligen i blickfånget.
Joe Bonamassa har både känsla och teknik från de gamla gitarrhjältarna från sjuttiotalet men tillför även egen karaktär. Dessutom sjunger han riktigt bra, med en röst i sina bästa stunder påminnande om den store Paul Rodgers. Bonham gör sin fader i rockhimlen stolt med både kraftfullt och intelligent trumspel och Sherinians orgel mullrar stämningsfullt. Möjligtvis är hans insats den mest anonyma, långt från den vansinnesekvilibrism man är van vid från hans tidigare projekt.
Den enda lilla ytterligare kritiken jag skulle kunna tänkas ha mot Black Country är att skivan är aningens för lång. Med flera låtar som klockar in på minst 7 minuter (och inget fel i det, härligt att höra bandet sväva ut i långa jam) så hade man kanske kunnat spara 2-3 spår till en uppföljare. Back in the old days, när sådana här bluesrockjuveler spottades ut i parti och minut hade skivan haft max 9 spår. Det går faktiskt att få för mycket av det goda.
Men det är petitesser. Black Country Communion har levererat en vital och kaxig rockklassiker som trots sin flört med historien skänker hopp om framtiden och dessutom en angenäm värme i ljumskarna. Mums fullibibblan.

Världsaviktigt värdelöst vetande vecka 38

Världens äldsta bira hittad, Lynyrd Skynyrds inspiratör död och Rudolf med röda mulen var en tjej. Se där vad du kan lära när du läser Rockbloggen!

Värdelöst vetande är aldrig fy skam. Låt mig bjuda på lite nyheter och fakta som kan förgylla ert pillowtalk ikväll.

Årgångsöl till midsommar?

Ett dykargäng på Åland rönte stor uppmärksamhet i somras när man dök vid ett gammalt 1700-talsvrak och fiskade upp en flaska champagne som tros vara världens äldsta existerande skumpa. I samband med fyndet av champagnen hittade man även några mindre flkaskor som visat sig innehålla öl, med andra ord världens äldsta öl. Nu vill det åländska bryggeriet Stallhagen brygga nytt öl på den gamla jästkulturen. Bryggeriet har ännu inte fått klartecken från myndigheterna (dvs kansliet för tillåtelse av bryggning av asgammal öl?)men om allt går enligt planerna hoppas de ha det nybryggda vrakölet ute till nästa midsommar. Bottoms up, får man väl säga då...

Lynyrd Skynyrds gympamajje död
I veckan dog Leonard Skinner 77 år gammal. Skinner var under större delen av sitt verksamma liv gymnastiklärare och basketcoach vid Robert E Lee Highschool i Jacksonville, Florida och hade under slutet på sextiotalet några långhåriga elever vid namn Gary Rossington och Bob Burns. Magister Skinner gillade inte långhåriga drasuter och som hämnd döpte Rossington och Burns sitt nystartade rockband efter den hårde och strikte läraren. Så här skriver Gary Rossington på Lynyrd Skynyrds hemsida:

"Leonard Skinner, the no-nonsense, flat-topped basketball coach and gym teacher whose name is forever linked with Jacksonville’s legendary Lynyrd Skynyrd, died in his sleep early Monday morning. He was 77. Coach Skinner had such a profound impact on our youth that ultimately led us to naming the band, which you know as Lynyrd Skynyrd, after him. Looking back, I cannot imagine it any other way. Our thoughts and prayers are with his family at this time."

Om jag själv hade nämnt något av mina band efter en lärare skulle det väl kanske bli Lasse basse konsumkasse (efter Lars Elg på Hedbergska skolan i Sundsvall) eller the Guttorms (efter Guttorm Stawe, min gamle svenskalärare som konstant anklagade mig för effektsökeri...)



Rudolf är en renko
Rudolf med röda mulen, den lille renen som blivit världsberömd genom sången med samma namn och ett antal tecknade filmer, måste i själva verket vara en Rudolfina. I alla fall om han/hon är avbildad med renhorn. Hanrenar tappar nämligen sina horn redan i början av vintern medan honorna har kvar dem tills de föder ungar under våren. Renhonor är de enda hjortdjur av honkön som har horn. Om Rudolf var ute och lyste på julafton med hornen i högsta hugg så måste han alltså ha shoppat på damavdelningen.

God höstskörd

Skivutgivningen har tagit fart efter sommartorkan. I höstens skörd finns en hel del godsaker och mycket intressant på gång.

Varför kommer alla bra skivor på hösten? Det bästa vore ju om de dök upp under våren så man kunde digga dem i bilstereon under semesterveckorna. Det är ju då man har tid att riktigt lyssna. fast det går utmärkt att krypa ihop i favoritfotöljen och njuta av höstskörden också, eller digga loss till grytkoket. Här kommer en hög favoriter som släppts och tips om några spännande projekt som är på G.

Spock's Beard
X

Skäggmumrikarna i amerikanska progbandet Spock's Beard kämpar på utan sin fixstjärna Neal Morse. Det här är bandets fjärde skiva utan honom och de klarar sig alldeles utmärkt. Den klassiska Yes/Genesis/ELP-inspirerade proggen blandas upp med mer trallvänliga popmelodier vilket faller mig på läppen.

Heart
Red Velvet Car
Systrarna Wilson är ena riktiga pantertanter. Ann låter raspigare och coolare för varje skiva och snedsteget in i radiovänlig pudelrock under åttiotalet är vindikerat, nu är man tillbaka i gammal hederlig bluesrock med akustiska förtoner. Varför försöka hitta nya vägar när Heart är ensamma om det de gör?

Terry Brock
Diamond Blue
Det bästa med Terry Brock är att han samarbetar så nära med Mike Slamer! City Boy/Street/Steelhouse Lanes/ Seventh Keys gamle gitarrhjälte tar alldeles för långa pauser från rampljuset så varenda livstecken man får är som manna från himlen. Jag veti fasen hur Slamer får till sina spretiga riff men jag njuter skamlöst när jag hör dem. Brock är förvisso en helt godkänd AOR-sångare men de stora utropstecknen på den här skivan är Slamers gitarrspel, låtskrivande och produktion.

Robert Plant
Band of Joy
Det är nog en hel del rockfans som förbannar Alison Krauss och plattan Raising Sand som fick Percy att glömma både Zeppelin-återförening och rock i största allmänhet. Hans nya soloplatta fortsätter i samma spår som Krauss-samarbetet med americana, country, blues och gospel. Personligen hade jag föredragit att han fortsatt på den inslagna vägen han hittat på förra soloplattan Mighty Rearranger men Hey! Så är det med Plant. Han gör som han vill, med full integritet och artistisk vilja. Cudos to him. Band of Joy växer för varje lyssning men är i början oerhört seg. Håll ut bara.

Annat att se fram emot:

Black Country Communion
Black Country Communion
Supergruppen med Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Jason Bonham och Derek Sherinian har fått mycket uppmärksamhet, till och med utanför vanliga Classic Rock- communityn. Bluesig klassisk rock a la Bad Company/Trapeeze/Deep Purple är precis vad jag vill höra från dem och de små klipp man hittills lyckats lägga öronen på bådar riktigt gott. Hoppas hela plattan håller.

Steve Lukather
All's Well that Ends Well
När Steve drog pluggen ur Toto (efter åratal på life support)härom året hoppades jag att han skulle fortsätta sin solokarriär med lite mer inspiration än han uppvisat på de senaste alstren.Kanske har han hittat den på denna nya soloplatta.Resultatet får vi se i oktober

Elton John och Leon Russel
The Union
Vilken combo! Dessa två gamla uvar kan åstadkomma stordåd. Det hoppas i alla fall jag.

Neil Young
Le Noise
Young och Lanois är en annan härlig combo som jag tror starkt på. Förhandslyssnare talar om en ny klassiker i stil med Harvest eller After the Goldrush. Låt oss hoppas så. Fast Neil har ju en förmåga att kunna vända upp och ner på allas förhoppningar eller förväntningar.

Teaser-ett tårdrypande testamente

Risken är att svenskar när de hör namnet Tommy Bolin snarare drar referenser till killinggängets saltsmurfstuggande roadie än till en lovande stjärngitarrist från Deep Purple som trillade av pinn redan som 25-åring i ett hotellrum i Miami 1976. Och det är ju synd. För då har man missat en sjujägarns höjdarplatta i hans soloalbum Teaser.

Som Magnus Uggla så träffande uttryckt det; Vad är det för mening att ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt? Tommy Bolin hade dessutom säkert blivit besviken över bristen på uppskattning och erkännande han erhållit genom åren sedan hans för tidiga frånfälle i december 1976. Bolin må ha dött av en oavsiktlig överdos heroin, men med tanke på hur snabbt och oaktsamt han levde sitt liv får man väl nästan se hans olyckliga död som en form av självmord.

Tommy Bolins musikaliska cv är inte särskilt omfattande men ändå imponerande med tanke på hur kort tid han levde. Efter skivdebut som artonåring med bandet Zephyr 1969 hann han bl.a. med spel i bandet Energy innan han 1972 medverkade som studiomusiker på Mahavishnu Orchestras trummis Billy Cobhams soloplatta Spectrums. 1973 blev han gitarrist i The James Gang och spelade på skivorna Bang och Miami innan han hoppade av för att starta solokarriär. Mitt under skivinspelningen av hans första egna platta kontaktades Bolin av Deep Purple som behövde en ny gitarrist och samtidigt som han avslutade sin egen soloplatta spelade han in Come taste the band med Purple. Efter en turné som slutade med att bandet splittrades (till stor del beroende på Bolins drogberoende) spelade Tommy in ytterligare en soloplatta betitlad Private Eyes, men kort därefter i december dog han av en överdos heroin på ett hotellrum i Miami mitt under pågående soloturné.Tommy Bolin sällar sig därmed till en lång rad gitarrhjältar som Jimi Hendrix, Frees Paul Kossoff, Lowell George, Duane Allman, Brian Jones, Robert Johnson, Chicagos Terry Kath, Stevie Ray Vaughan och Randy Rhoads som dött i förtid och lämnat stora frågetecken efter sig om vad de hade kunnat åstadkomma om de levt längre.

Det mesta av Tommy Bolins storhet och bredd hittar man på hans briljanta solodebut Teaser. Där spelar han ut hela sitt register vad gäller gitarrspel, sång och låtkomposition. Som gitarrist var Tommy lysande. Han använder sig en hel del av effekter på skivan utan att låta för tillkonstlad. Det talas ofta om hans karaktäristiska leadspel, men på den här plattan är det lika mycket kompgitarren som imponerar med sitt otroliga sväng. Dessutom har han en personlig sångröst som skänker ännu mer känsla till musiken. Liksom sin hjälte Hendrix hade Bolin inga höga tankar om sin egen sångröst men på den punkten var båda alltför ödmjuka. Bolin hade dessutom samlat ett imponerande uppbåd studiomusiker runt sig, först och främst blivande Tototrummisen Jeff Porcaro som vid 21 års ålder redan var en erfaren studioräv efter spel på två Steely Dan-skivor och ett otal andra studioprojekt, men på Teaser spelade även andra kända trummisar som Phil Collins, Prairie Prince från The Tubes och Narada Michael Walden. Andra namnkunniga medverkande var saxofonisten David Sandborn och basisten Stanley Sheldon.

På Teaser ryms alla stilar från instrumental jazzrock, ballader, blues, funk, hårdrock till reggae och loungemusik. Stilmässigt är det ett spretigt album. Det känns som om Tommy, när han äntligen fick ge ut en alldeles egen skiva utan inblandning från bandmedlemmar, ville visa sin totala bredd. Inledande ”The Grind” röjer rejält med sitt kaxiga riff, funkig kompgitarr och spikpiano. Efterföljande Instrumentala ”Homeward Strut” visar på Tommys mer jazziga sidor medan ”Dreamer” är en helt underbart vacker ballad, där även dåvarande purplepolaren Glenn Hughes hjälpte till med bakgrundssång och hörs extra tydligt i slutet på låten. Detta är en svulstig gospel i samma stolta amerikanska tradition som Edgar Winter så förtjänstfullt förädlat genom åren. Och hoppsan, i ”Savannah Woman” är vi så plötsligt inne i någon porrfilm från sjuttiotalet. Eller möjligtvis en varuhushiss. Det här är jazzig loungemusik med glimten i ögat. Gino Vannelli, någon?
Titelspåret ”Teaser” är kanske det hårdaste på hela plattan och antagligen den mest kända melodin då den även spelats in på skiva av andra artister, bl.a. Motley Crue och Legs Diamond. Min personliga favorit på plattan är annars den varma och sköna reggaen ”People, People”. En sorglig text och svängig sax från Dave Sandborn samt percussion av Phil Collins skänker än mer originalitet till kompositionen. ”Marching Powder”, ett slanguttryck för kokain, är skivans andra instrumentala nummer där en hetsig blåssektion kopierar det smittande gitarriffet. ”Wild Dogs” börjar som en lugn ballad men får allt mer tyngd i takt med att man närmar sig refrängen. Här får Bolin mest utrymme att sträcka ut med sitt gitarrspel och han wailar och bänder hela låten igenom. På Deep Purples turné 1976 spelades ofta denna låt, ibland gav man sig även på ”The Grind”.Och så till avslutande vackra balladen ”Lotus”. Återigen pressar Bolin ut längtansfyllda kvidande toner ur gitarren och låten byggs sakteliga upp mot ett tungt crescendo i refrängen.

Teaser är en kort skiva. De nio spåren räcker i knappt 38 minuter. Och det är egentligen en alldeles perfekt längd på en skiva. Inte en tråkig sekund, inga utfyllnadsspår och ingen onödig narcissistisk självbefläckelse. Framför allt är Teaser något så ovanligt som en soloplatta från en gitarrist som faktiskt går att lyssna på rakt igenom utan att gäspa eller behöva börja studera sitt navelludd en enda gång. Det är bara att sörja att Bolins omåttliga leverne skulle förhindra mer fantastisk musik från honom.

Asia-en lavalampa i Las Vegas

Så skrattretande kitchigt och over the top så att det vänder och blir vackert? nej jag talar inte om Las Vegas utan om AOR-giganterna Asias senaste album. Man kräks och njuter om vartannat. Låt oss jubelhulka ihop!

Jag retar mig lite på uttrycket guilty pleasures- något man skäms för att man gillar men ändå inte kan låta bli. Om man gillar något så är det väl inget att skämmas för (ja, det skulle väl vara om man var koprofag då kanske...)?
Jag står för att jag njuter av att lyssna på Asias senaste alster Omega. samtidigt kan jag inte låta bli att skratta som en hyena och skaka på huvudet åt de debila texterna och bitvis tramsiga melodierna. Det är verkligen blandade känslor, som att titta på en lavalampa. Det är asafult men ändå ganska fascinerande att följa de där bubblorna innanför glaset.

AOR-supergruppen Asia har väl aldrig kunnat anklagas för att vara subtila eller inneha rollerna som någon form av stilikoner. De bildades i början av åttiotalet ur spillrorna av symfonirocksgiganter som Yes, Emerson Lake and Palmer och King Crimson. Med debutalbumet och singeln "Heat of the Moment" regerade de på amerikansk radio något år men allt för stora egon krossade snart gruppens fortsatta styre.

Sedan några år är gubbarna återförenade. En ny studioplatta härom året gjorde ingen-inte ens fanatiska fans lyckliga men vårens nya alster Omega har gått hem i stugorna desto mer. Och man förstår när man hör skivan. Det här är oförställt fantastiskt fånig pompös rock av en stil som inte görs längre. En ohelig blandning av Abba, Andrew Loyd Webber, engelsk kyrkomusik och hård bluesrock med feta orgelmattor. Musikveteranerna lyckas på alla sätt ingjuta äkta känslor i spektaklet och sångaren/basisten John Wettons röst har mer personlighet än på många år vilket är mer än man kan säga om hans klyschiga texter. Där ryms alla floskler och oneliners som någonsin dykt upp i rockvärlden. varenda textrad är en klassisk rocklåtstitel i sig själv.Fascinerande att en veteran som spelat i allt från King Crimson, Wishbone Ash och UK till Uriah Heep och Roxy Music inte kan komma upp med mer djuplodande alster.

Skivan inleds förtjänstfullt med tunga "Finger on the Trigger" som riffar Deep Purpliskt men där slutar alla likheter. Här är körpåläggen fetare än degen till amerikansk pan pizza och keyboardtyfonerna snurrar vilt över nejden.

Efterföljande "Through My Veins" tuggar på i Albert & Herbert-lunk men lyfts av gamle sparrisen Steve Howes inspirerande gitarrspel. "Holy War" (unik låttitel, någon?) innehåller pianoklink i enlighet med alla stora Asia-hittar och leder tankarna till seglarskor och midjekorta jackor med axelpuffar. Man får smak av pizza med bernaisesås i munnen. Sedan kommer inte "Den blomstertid nu kommer", vilket man kan tro, utan "Ever Yours" en svulstig ballad i samma stil som gamla "The Smile has left Your Eyes". Det är det här som Asia gör allra bäst.

"Listen Children" följer och Ooooops, där kom den där pizzan upp. Inget får en att vakna som lite kräks i munnen. Här är refrängen i allra sliskigaste laget, till och med för att vara Asia. Och vad sägs om textraden:"What You say, Step this way, it's Ok, Ecoutéz"? Asia är liksom en pastisch på sig själva, Mer Spinal Tap än vad Spinal Tap är.

"End of the World" mullrar och skriker melodiöst som klassisk Asia, "Light the Way" är lite väl Abba för att klara miljökraven men vad spelar det för roll när vi står inför plattans absoluta höjdpunkt. I den förhoppningsvis självbiografiska "Emily" berättar John Wetton en tårdrypande historia om sin kärlek till en flicka som aldrig kan bli besvarad. Varför? Jo i slutet av texten får vi svaret, kärleksfullt formulerat sålunda:

Emily, I concede, in my gullibility
I was blind to the signs of your sexuality
Now it can't be denied, you bat for the other side
Mercy me, c'est la vie, Emily

Efter en sådan tour de force gör det ingenting att efterföljande "Still the Same" är hemskare än lakritspopcorn eller att "There Was a time" innehåller panflöjtsperversiteter. "I Believe" är svulstig radiorock i gamla skolan och albumet avslutas med "Don't Wanna Lose You", ännu en cigaretttändarballad som trimmar tårkanalerna.

Det här kan förfalla vara en sågning, men i så fall är den kärleksfull på alla vis. Den man älskar den agar man. Mina joggingturer i sommar med Omega i hörlurarna har förgyllts av skratt och gråt om vartannat när Palmer, Wetton, Howe och Downes, dessa grå eminenser rört om mitt inre. Fantastiskt fånigt. Och livet behöver mer av det; fantastiska fånerier.

Sug ut det Sista av Sommaren

Än finns några varma sommarkvällar kvar i allmanackan. varför inte leka Hemingway och smutta en svalkande Mojito på verandan?

Den kubanska drinken Mojito har serverats på baren La Bodeguita de Medio i Havanna sedan 1940-talet. Baren var Ernerst Hemingways stamlokus och mojito var hans favoritdrink. Nu kan man njuta denna svala mumsing enkelt genom att köpa en liter
färdigblandad Mojito Mamasita (Art. nr: 86920) i Systembolagets beställningssortiment. Flaskan innehåller en färdig blandning av vit rom, färsk limejuice och färsk mynta. Allt är klart, häll bara upp i glas med is, dekorera eventuellt med lite färsk mynta eller en klyfta lime och toppa med sodavatten och voilá; du är redo att skriva en bok om fiskande pensionärer. Saludos!


Lyssna sedan på "Mojito Girl" med Euope eller varför inte "Staring at the Sun" med Hemingway?

Ösigt på ön, eller ödsligt?

Bara fyra skivor att lyssna på resten av sitt liv? Då står man inför ett komplicerat val, och ett man inte tar så lättvindigt.

I musikrecensioner läser man ibland om Desert Island Discs; de där skivorna som är så ofantligt bra att om recensenten bara fick ta med sig ett fåtal skivor till en öde ö och aldrig höra någon annan musik än den han tagit med sig, så skulle just den där skivan vara med i samlingen.
Nu är ju det här en helt hypotetisk och ganska fånig tanke. Varför skulle man bara få ta med sig några få skivor? Och vad skulle man spela dem på? Och finns det el på ön? Eller kaffe till skivorna?
Skit i verkligheten, förutsätt nu att man bara får välja fyra skivor att lyssna på i evigheters evighet. Låt oss för enkelhetens skull tillåta dubbel cd:s och även Best of-samlingar men inga flerskivorsboxar.
Fyra skivor… av alla hundratals favoriter man har…
Då är det många faktorer man måste ta i beaktning för att välja rätt. Låt oss skärskåda dem.

Nytt eller gammalt?
Det faller sig ganska naturligt att den musiken man lyssnar mest på för tillfället är den senaste musiken man hört och gillar. Men det behöver ju inte betyda att den kvalar in bland ens favoriter genom tiderna. Jag har lyssnat tusentals gånger på Machine Head med Deep Purple men ska jag vara ärlig är det nog mer än tre år sedan jag hörde hela plattan rakt igenom. Jag kan den liksom ändå. Däremot har jag hela sommaren oavbrutet diggat Melees Devils and Angels. Fast betyder det att den är så bra att den kan föräras att följa med till en öde ö? Här måste man nog gå på säkerhet före nyhetens behag. Musik som betytt mycket genom åren. Som skänker minnen och berör så där extra, som stått tiden och trender emot och fortfarande är lika bra efter tusentals genomlyssningar.

Kvantitet eller kvalitet?
Enligt våra helt egenpåhittade regler är Dubbel-cd Ok. Det betyder att man i praktiken i rent sniket kvantitetstänkande skulle kunna ta med sig före detta vinyltriplar (numera komprimerade till dubbel-cd) som Yes Tales from the Topographic Oceans eller Wings Over America. Fast vad skulle det hjälpa? Vill man verkligen höra skitnödig veganprogg 24/7 bara för att det är mycket musik? Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig Wings Over America då man får både en del Beatles och de bästa Paul McCartneylåtarna frejdigt framförda live , fast då det även innefattar lika frejdig falsksång från fru McCartney så får man nog passa på den också. Annars är ju just live-vinkeln ganska bra. Då får man en typ av Best Of från sitt favoritband samtidigt som låtarna framförs i ett sammanhang. Bättre än regelrätta Best Of-samlingar som för mig framstår som platta. Jag är mer en albumsnubbe. Det finns ju faktiskt en hel del andra studioplattor i dubbelformat. Goodbye Yellow Brick Road, Lamb Lies Down on Broadway, Physical Grafitti, Beatles White Album, Stones Exile on Main St. Chicagos andra skiva…
Ja det här tål verkligen att tänkas på.

Lojalitet eller känsla?
Mina största hjältar är Deep Purple (Jag bortser från självklarheter som Beatles, jazz och klasisk musik). Fast jag älskar Deep Purple som helhet; allt de gjort på ont och gott, alla olika medlemmar genom åren, alla ups and downs, fula och vackra skivomslag, klassiker och kräkmedel. Det är hela känslan av Deep Purple jag älskar. Det betyder inte nödvändigtvis att jag skulle ta med fyra av deras studioplattor till ön. Jag föredrar till och med närbesläktade plattor som Rainbows Rising eller Tommy Bolins Teaser före Purples egen Machine Head. När man bara har fyra skivor att luta sig mot resten av sitt liv kan man inte hänge sig åt snedvriden lojalitet. Nej, själv är bäste dräng!

Konklusion
Tja… egentligen bara att jag ska hålla mig borta från vatten i fortsättningen för att slippa riskera skeppsbrott. Men om jag nu skulle hamna på en öde ö så skulle dessa fyra skivor antagligen finnas med i packningen (i alla fall den här veckan).

Kevin Gilbert: Thud
Deep Purple: Made in Japan
Steve Walsh: Glossolalia
Beatles: White Album.


eller kanske

Dave Matthews Band: Crash
Tommy Bolin: Teaser
Steely Dan: Pretzel Logic
Led Zeppelin: Houses of the Holy

eller...
Thin Lizzy: Live and Dangerous
Beatles: Revolver
Whitesnake: Come an Get it
Rainbow: Rising

Aaaaaargh! Tur man har en Ipod så man får plats med all musik...

Kräftor kräva dessa drycker

Spännande tider för oss ölälskare. Nu har vi ytterligare en god ursäkt att prova nya birasorter då kräftkalasens glada tid är här

Den varma sommaren har i mitt fall resulterat i mestadels inmundigande av mustiga viner från Argentina då grillen stått rykande dygnet runt, men nu då sensommarens svalare vindar sveper in och våra kloutrustade röda vänner väntar i dillbuskarna så finns det bara en dryck som duger och det är öl. Med ett Sverige som fullkomligt svämmar över av duktiga microbryggerier och småölproducenter finns här mycket att botanisera bland. Här är mina favoriter inför kräftbonanzan.



Pistonhead Hot Rod Lager
Spendrups rock'n roll-inspirerade lager var bara menad att finnas på marknaden på prov i tre månader men har uppenbarligen varit så populär att man valt att fortsätta producera den lilla rackaren. jag skall inte vara så förmäten och påstå att detta beror på Rockbloggen men jag rekommenderade faktiskt Pistonhead redan i februari. Det kaxiga ölet med arom av citrus och grapefrukt är en utmärkt kompanjon till skaldjursfrossan.



Oppigårds Slåtteröl
I princip felfria bryggeriet Oppigårds har hjälpt till att öka min bmi under sommaren med deras Summer Twist men just till kräftorna tror jag mer på deras Slåtteröl. Den har större beska och lite mer tysk feeling. Aldrig fel, sade Carl Heinz Rummenigge.



Dugges No.1 lager
Ännu en sommarfavorit, den här gången från lilla Göteborgsbryggeriet Dugges. Deras No.1 lager har en nästan aleisk karaktär (se där! jag hittade på ett nytt adjektiv!)och passar till allt ätbart utom möjligtvis Marabous Polkachokladkaka.

Tony Carey- musikalisk vagabond

Han må vara mest känd för sin korta tid som keyboardist i Rainbow, men som soloartist har Tony Carey mer gemensamt med artister som Bruce Springsteen, John Mellencamp eller Pink Floyd än med svulstig hårdrock.

Första gången jag hörde musik från Tony Carey var i de inledande sekunderna på Rainbows mästerliga album Rising från 1976 . Det är Tonys flinka fingrar som frambringar de stämningsfyllda keyboardintrot till öppningsspåret ”Tarot Woman”. Californienfödde Tony Carey var bara 22 år när han 1975 headhuntades som keyboardist till den nya uppsättningen av Rainbow. Han förgyllde även den efterföljande liveskivan On Stage med improviserade klaviatursolon och dueller med häxmästaren Ritchie, men såsom plägar ske med musiker som spelar med herr Blackmore var Carey snart ute i kylan och utbytt, ett offer för den eviga svängdörrspolitik som kom att bli Blackmores och Rainbows adelsmärke.

Tony hängde inte läpp för det. Han flyttade till Västtyskland där han fick gratis tillgång till en studio och började skapa och spela in musik i överflöd, nu inte bara som keyboardist. På sina egna låtar trakterade han samtliga instrument från gitarr och bas till sång. Och det lät inte alls som Rainbows medeltids metal. Tony Careys tidlösa blandning av rock, singer/songwriterpop och ballader har alltid spelat an på de känsliga strängarna och skamlöst ylat om det hjärtat är fullt av; kärlek, sorg och glädje, men ofta även politiska och samhällskritiska teman. Hans skivor skiftar från streetsmarta sedelärande gangsterhistorier till romantiska vagabondsagor. När han velat skriva om mer utspejsade ämnen har han gjort det under pseudonymen Planet P Project.

Tony Careys första officiella soloverk I Won’t Be Home Tonight släpptes 1982. Singeln med samma namn gick upp på listorna i hans hemland USA. Ett antal instrumentala plattor och två album under Planet P-betäckningen släpptes, följt av Careys mest kommersiellt framgångsrika skiva Some Tough City 1984 med singlarna ”Fine Fine Day” och ”First Day of Summer”. Efterföljande Blue Highway var den sista skivan som gavs ut på stort bolag i USA men Tony har fortsatt att släppa skivor med jämna mellanrum i Europa under alla år och hans diskografi är idag uppe i ett trettiotal skivor inklusive samlingar och liveplattor. Han har dessutom komponerat ett antal filmsoundtracks i Tyskland och producerat och gästat på skivor av artister som Mark Knopfler, Jennifer Rush, John Mayall & the Bluesbreakers och Joe Cocker.

Tony Carey har alltid haft en stor plats i många svenskars hjärtan och 2004 kom han hit för en kortare turné som uppskattades och uppmärksammades mycket. Därefter har han dykt upp på våra breddgrader ett flertal gånger och till och med släppt livealbum och dvd från sina konserter här. 2009 tog han det tveksamma beslutet att hoppa med i Joe Lynn Turners tributeband Over the Rainbow med gamla avdankade Rainbowmedlemmar och Ritchies tyske son Jürgen, men sjukdom tvingade honom att backa ur projektet innan de nådde Sverige och Sweden Rock Festival.

Det är svårt att få något grepp om Careys bastanta skivkatalog, eftersom den består av så många best of-samlingar, nyutgåvor och nyinspelningar av gamla låtar samt hopkok av outgivet material som sträcker sig över flera år. Personligen är jag svag för den andra Planet P Project-plattan, dubbelalbumet Pink World som kom 1984. Det är ett konceptalbum med paranoid kalla kriget-känsla om en liten pojke som badar i radioaktivt avfall och får superkrafter. Bland Tonys solomaterial är kanske Some Tough City bäst med sitt tema om storstans skuggsidor eller Bedtime Story-ett soundtrack till den tyska filmen Der Joker. Men varje skiva har sina guldkorn, som det oerhört stämningsfyllda titelspåret från Storyville eller ”Cover it Up” från Cold War Kids, ett inlägg i abortfrågan som handlar om katolikernas förbud mot kondomer. För att inte tala om charmiga ”She Moves Like a Dancer” från Blue Highway…

Vad som fascinerar med Tony Careys verk är hans allroundmusikalitet. Såväl text och musik som produktion är personlig, begåvad, känslosam och intelligent. Hans raspiga röst förmedlar stämningar på ett alldeles eget sätt och framför allt hans klaviaturspel är följsamt och njutbart. Ofta har multiinstrumentalisters skivor en tendens att låta konstgjorda, som ett gäng kloner spelat in tillsammans, men Carey lyckas skapa samspel och spänningar i musiken trots att han spelar det mesta själv.
Ett bra ställe att börja på om man är osäker i Careydjungeln är samlingsplattan A Lonely Life-The Anthology, men annars är många av skivorna, framför allt de under Planet P-namnet, tematiskt lagda och avnjutes bäst i sin helhet.

Kolla in en gammal video på "Fine Fine Day" här.

kolla in videon till singeln "I Won't Be Home Tonight" här

Ett videocollage på balladen "For You" finns här.

Planet P Project
Planet P Project är i alla former synonymt med Tony Carey. Det är han som utöver att ha skrivit all musik och producerat, även sjunger och spelar alla instrument utom trummor och enstaka blås. Debutplattan som kom 1983 har inte åldrats med grace på grund av det daterade synthljudet men uppföljaren Pink World står sig än idag. 2003, nästan 20 år efter föregångaren dök plötsligt en ny PPP-platta upp. 1931 var del ett i en trilogi betitlad Go Out Dancing som behandlar nazismens framtågande i Tyskland på trettiotalet. Tvåan Levittown följde 2008 och avslutande Out in the Rain kom förra året. Trilogin är temamässigt oerhört deprimerande och musikaliskt hör det till det tyngsta och svåraste Carey spelat in.

Checka in en helmysko video på "Behind the Barrier" från Pink World här.

Sommarrock!

Det är något speciellt med sol, hav, semester och musik. Undvik sommarplågor som "Hej hej Monica" eller "Sommaren är kort" och digga något bra istället.

Här kommer ett gäng skivor som jag med glädje använder som soundtrack i värmen.



The Feeling
Twelve Stops and Home
Det ska vara lättsmält på sommaren, och inget är mer lättsmält men samtidigt så välsmakande som engelska The Feelings debutplatta. Klockrena körer, mycket nannanaa och lalalas, snygga refränger och arrangemang som både glädjer och intresserar, det är väl ingen dålig kombo?



Josh Fix
Free at last
Jag har skrivit om Josh Fix tidigare, men måste bara tipsa alla igen att digga hans fullängdare Free at Last under semestern. Underbar mix av ELO, Supertramp, Queen, City Boy och Elton John, blandat med mer nutida pop som Melee eller Keane. All musik på den här plattan, från singeln ”Don’t Call me in the Morning”, via ”Jethro” och ”Burn it Down” till avslutande ”I Thought about it First” ger mig ett stort flin från öra till öra.



Meat Loaf
Hang Cool, Teddybear
Det här är en platta som det skulle kunna vara så lätt att tycka illa om. Meat Loaf utan sin svengali Jim Steinman har sällan utfört något att skriva hem om. På den här nya plattan medverkar stjärnor som Steve Vai och Brian May men även frågetecken som Justin Hawkins och Houseskådespelaren Hugh Laurie (VARFÖR ska han va med???). Eftersom köttfärslimpan inte kan skriva låtar själv så får han överlåta det åt proffs och då blir det töntar som Bon Jovi och Desmond Child som ställer upp. Ja, det bådar inte gott på pappret. Ändå har jag lyssnat ganska mycket på Hang Cool Teddy Bear. Producenten Rob Cavallo (Green Day och Dave Matthews) har fått till en riktigt varm och modern ljudbild och Meat Loaf är så över den topp bara han kan vara. Skitfånigt och skitkul. Inget för vegetarianer kanske och jävligt hjärndött i största allmänhet. Lite som den musikaliska motsvarigheten till tv-serien Xena, Warrior Princess, kanske?




Seabird
Til We see the Shore
Ännu ett band med unga amerikanska helyllegrabbar som snöat in på Britpopare som Coldplay och Keane men som tillför en mer solig och happy-go-lucky-stämning till musikstilen. Mer Juicy Fruit-tuggummipop än dito baserad på Marmite, alltså. Cincinnatibandets andra platta ’Til We See the Shore är förvånansvärt mogen och man får inte lust att skära sig i handlederna med en kapsyl från en burk Boddington, när man hör höjdare som ”Black and Blue” och ”Maggie Mahoney”, vilket annars är fallet ibland när man lyssnar på britpop.




Grobschnitt
Rockpommel’s Land
Visst lät tyska tramsbyxorna Grobschnitt under sjuttiotalet mycket som samtida Yes eller Genesis, men de bjöd på en befriande prestigelös humor och oseriositet som motvikt till den avancerade och högtravande progrocken. Musiken är dessutom soligt varm vilket kanske inte så ofta karaktäriserar progressiv rock genom historien. Rockpommel’s Land är en rocksaga om en liten gosse och en stor röd fågel som flyger på äventyr. Skivan är bara 4 låtar lång men enbart titelspåret på härligt långa 20 minuter är värt kostnaden för plattan. Jawohl!



The Semantics
Power bill
1993 kom denna första och enda platta med The Semantics, en grupp från Nashville med Ringo Starrs son Zak på trummor. Power bill är 35 minuter perfekt powerpop som smittar som munherpes men är bra mycket trevligare på en grillkväll. Tydligen tyckte ingen annan det, för plattan gavs bara ut i Japan och är svår att hitta idag. Mycket konstigt, om man lyssnar på pärlor som inledande ”Sticks and Stones” eller ”Future for You” kan man inte tro annat än att det skulle vara givna sommarhittar, både på radio och discos. Fast 1993 var ju Grungeorama i större delen av musikvärlden så brisig sommarpop var väl inte högsta prioritet för skivbolagen. Med Power Bill i Ipoden så blir sommaren lite varmare i alla fall, det kan jag garantera.

Gammal klassiker:


Thin Lizzy
Renegade
Lizzy var egentligen på väg nedåt både artistiskt och popularitetsmässigt när Renegade släpptes 1981. Det var en typisk mellanplatta, den andra med Snowy White på gitarr och skivan innan Thunder and Lightning där nyrekryten John Sykes injicerade lite nytt blod i den gamla ödlan innan de lade av och Phil Lynott knarkade ner sig helt. Men jag gillar ändå Renegade lite extra. För mig är den sommar och sol och gammalt Basf-band i stereon och högtalarna balanserande i öppna fönster ut mot trädgården. Här hittar man höjdare som hårda inledningslåten ”Angel of Death”, atmosfäriska titelspåret, dansanta ”Leave this Town”, livefavoriten ”Hollywood” , jazzpastischen ”Fats” och cowboyflörtisen ”Mexican Blood”. Ja, alla låtarna här är egentligen riktigt kul.