För länge sedan, när jag gick i 4:an övertalades jag av välmenande föräldrar att börja spela klarinett genom musikskolan. Jag gav upp efter några år, framför allt när jag upptäckt rockvärlden och insåg att det skulle bli svårt att bli rockgud genom att lira detta anti-metal instrument.
Fast det finns ju faktiskt band med blåssektioner som blåser hjärnan av de flesta headbangers.
Just nu är jag inne i en intensiv blåsperiod. Jag kan inte få nog av svettiga tromboner, spottfyllda saxofoner och pruttande trumpeter, blandade med riviga gitarrer och dundrande trummor.
Chicago II till exempel- Say no more!
Glöm alla fördomar ni tänker när ni hör namnet Chicago. Inte Peter Ceteras irriterande balladröst, inget "Your'e the inspiration"-dravel.
I början på sjuttiotalet var sjumannagruppen Chicago "THE shit"!
Chicago II var ett dubbelalbum som kom 1970- typ 14 år före sillmjölkeplattan Chicago 17.
Här blandas pop, blues och rock med R'n B och gospel och jazz till något helt eget livsbejakande gegg.
Det är inte bara singlarna "Make Me smile" "29 or 6 to 4" som är dunder. hela plattan rockar! Lyssna bara på gitarristen Terry Kaths vilda shreddande i bluesiga "In the Country".
Kolla en liveversion av 25 or 6 fo 4 på det här Youtubeklippet och njut av Kaths lir!
Skivan böljar mellan alla typer av musik. Det är modig och progressiv rock i ordets rätta bemärkelse. Kittet som håller ihop skivan till en enhet är förutom det homogena blåset, bandets uppenbara kollektiva entusiasm och jävlar anamma. Den här entusiasmen skulle hålla i sig i några skivor fram. Det balladsvulstiga David Foster-producerade Chicago som firade triumfer på Trackslistan i mitten på åttiotalet är en helt annan slags best. En tandlös iller jämfört med det tidiga sjuttiotalets rabiesmittade labrador.
Ja, det är härligt att vara i riktigt blåsväder. Och då har jag inte ens nämnt Edgar Winter's White Trash...
Lugn. Det ska jag. Snart...
2 kommentarer:
Blås är ballt, helt klart, vår bassist fick precis en sax som önskat i 20-årspresent så kanske kan man få höra en variant av metal med inslag av blås alldelles snart i lilla Vallentuna!
Det där med klarinetten är ju komiskt, vår trummis började på precis samma väg.
Jag själv kommer dock alltid slava under allt vad strängar står för.
p.s. jag vet att du sitter o tvekar på om du ska lägga upp den där recensionen på "desperate housewives - the game", det är bara o ladda upp nu för fasen!
// Lindenburg den tredje
Hej herr Sträng!
Du som uppskattar guror måste särskilt digga in dig på tidiga Chicago. Deras gitarrist Terry Kath är en underskattad strängbändare. Han som satte R:et i Rock. Utan honom hade det bara blivit ett ...och!
Tyvärr gick puckot och sköt skallen av sig av i en misslyckad session Rysk Roulette på en blöt fest 1978. Oh the humanity!
Desperate Housewives-recensionen får vänta, jag är fullt upptagen med att spela igenom Dansbandskampen-manager.
Skicka en kommentar