Grinige Martin

Jag skrev häromdagen om Martin Orfords soloplatta The Old Road.

Jag diggar den fortfarande musikaliskt men efter att ha lyssnat på Martins budskap i sina texter blir jag faktiskt lite beklämd.

Martins musik är svulstig och väldigt melodiös. Bitvis påminner det om brittisk kyrkomusik, eller lite som Enya utan den enerverande rösten. Fast samtidigt öses det på med elgitarr och keyboards vilket mer leder tankarna ömsom till amerikanska symfonirockarna Kansas, ömsom till tidiga Marillion och andra neoprogband och ibland till och med åt Abba-Bennys kompositioner (utan att dra andra jämförelser med Abba utom just pianospelet och melodierna)

Men texterna...

Martin Orford klargör både i cd-häftet och i sina låttexter att han är en gammaldags britt som trivs bäst på cricketklubben eller puben. Det gamla gröna England som fick mig att tänka på tv-serien I vår herres hage. Han framstår som en sådan där antikvarie man kan hitta i rollistan på ett Morden i midsummer-avsnitt. Fast han nöjer sig inte med att hylla det gamla. Han kritiserar det nya. Han framstår som en grinig gammal gubbe med "det var bättre förr"-attityd. Eller vad sägs om textrader som:

"Sensing the danger when different worlds combine

feeling like strangers, the last of all the line"

(från Ray of Hope)

eller:

"Got the power to talk for hours to friends you've never seen

Since you started to live your life in a made up world through a cold flat screen"

(från titelspåret The Old road)

Han är oroande bakåtsrävande och emot multikultur och annat som stör hans trygga lilla marmitevärld.

Jag förstår vad han säger och blir lite rädd att jag om tio år ska stå där själv med samma åsikter, sur för att GB dragit in Tip Top och att Max-kedjan gått i konkurs. Att mitt självklara Sverige inte ska finnas kvar. Just glass och hamburgare är ju så typiska svenska produkter också...

Är det vår lott, när vi pushar 50 att bli protektionistiska och tycka att allt var bättre förr?

Ju förr dess bättre.

Inse att jordklotet är runt! Om vi inte öppnar våra sinnen och gränser för varandra så kommer vi aldrig att nå Nirvana (eller något annat grungeband).