Rockmusik från sjuttio-, åttio- och nittiotalen tar ingen plats i dagens populärkultur, förutom den enstaka nostalgiska artikeln när dinosaurier som AC/DC, Metallica eller Judas Priest släpper något nytt, och de småironiska årliga rapporterna från Sweden Rock festival som mer nämner ölmagar, familjepicknicks och tunnande grånande hår än skriver om den faktiska musiken som framförs.
Ändå möter jag ständigt, överallt folk som lever, andas och brinner för den odödliga rocken. Pendlande fembarnsföräldrar som diggar Avenged Sevenfold lika mycket som Genesis, banktjänstemän som anordnar rockherrklubbar med omröstningar om tidernas bästa gitarriff, snajdiga mediasäljare som kan allt om Stevie Ray Vaughn och Kiss och IT-chefer som köper fler skivor idag än på åttiotalet och upptäcker ny och spännande rockmusik varje vecka.
Alla dessa fantaster är samtidigt indivdualister som lyssnar på musiken av egna anledningar och på egna premisser. Kanske började det i tonåren som en identifikationsgrej, men därefter har vi vuxit upp och alltid haft musiken med oss.
Jag undrar hur många som växte upp med Carola, Herreys, NKOTB eller A-Teens och lyssnar på dem med samma entusiasm eller stolthet idag?
Vi är en stor miljonhövdad stolt massa, som samtidigt står ensamma med egna åsikter och brinner för vår favoritmusik av helt egna personliga anledningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar