"I don't think You can be very funny about Metal"

Någon som kommer ihåg The Darkness?

Det där brittiska bandet som dök upp från ingenstans i början av 2000-talet och sålde 1.5 miljoner av sitt debutalbum, bara i hemlandet?

Som hade en sångare som sjöng i falsett och flög omkring på en uppstoppad vit tiger?

The Darkness delade rockvärlden i två läger. De som älskade bandets extravaganta glittermix av AC/DC, Thin Lizzy, Journey och Queen- och så de som med styrkan från tusen solar hatade frontmannen Justin Hawkins falsettröst och extrema överspel.

Problemet med the Darkness var kanske just det att man aldrig kunde vara riktigt säker på att de inte drev med oss. Att de garvade hela vägen till banken och egentligen tyckte att musiken de spelade var töntig. The Darkness var inte alls så långt ifrån vårt egna svenska glamband The Ark, med den skillnaden att the Ark tar sig själva på blodigt allvar.

Det är annars ett vanligt problem. Vi rockfans tenderar att ta vår musik väldigt seriöst. Det är inget man skämtar om, eller för att citera Vim Fuego ur det totala skämtbandet Bad News: "I don't think You can be very funny about Metal".

The Darkness brann som en supernova, starkt och endast en kort tid. Uppföljaren One Way Ticket to Hell... and back (som egentligen är bättre än debuten) sågades manngrant och nådde inte i närheten av debutskivans succésiffror. Kort efter en halvmisslyckad turné hoppade Justin Hawkins av och lade in sig på rehab. Resten av bandet fortsatte med basisten Richie Edwards på sång och bytte namn till Stone Gods. Debutskivan släpptes i höstas men jag har inte hunnit lyssna på den förrän nu. faktum är att det är inte illa pinkat alls. Edwards har en mycket bättre rockröst än Hawkins och musiken är tyngre och har mer pondus än The Darkness glada trallhårdrock.

Stone Gods är inte på något sätt nydanande (vilka band som hajpas idag är det? Derivative var det engelska ordet.)men de utstrålar på skivan Silver Spoons & Broken Bones en självsäkerhet och ett jävlarannama som är inspirerande. Och flera av låtarna är riktigt bra. Singeln "Burn the Witch" doftar travmetal a la Iron Maiden, "Start of Something" låter som något ur en amerikansk collegefilm på åttiotalet, dvs Survivor eller Loverboy."Making it Hard" är simpel Statusboogie och "Magdalen street" försöker sig framgångsrikt på att vara någon slags Jethro Tullsk folkmelodi. Riktigt dåligt är bara det avslutande försöket att skapa en ny nationalsång för Englands arbetarklass i "Oh Where 'O My Beero".

Och nu har Justin Hawkins krupit fram ur idet. efter ett misslyckat framträdande i Englands uttagning till melodifestivalen har han nu dragit ihop ett nytt band under namnet Hot Leg. Deras debut Red Light Fever släpptes nyligen här i Sverige. Den fortsätter i The Darkness spår med klatchiga popmetallåtar med glimten i ögat. Bagatellmusik som gör en glad, ungefär som alkoläsk. Står man bara ut med falsetten så kan man göra tråkigare saker än att svänga de lurviga till Hot Leg. De kommer till Sweden Rock Festival också, föresten.

Tittskåpet:

Kolla på Stone Gods video av "Don't Drink the Water"

Eller se en akustisk version av balladen "Lazy Bones"

Kolla på Hot Legs video Cocktail eller "I've Met Jesus"

Om ni glömt eller missat The Darkness gamla videos kan ni garva åt dem här:

"Friday Night"
"I Believe in a Thing called Love"
"Love is only a Feeling"