Ett personligt avsked?

Nästan trettio år efter att skivan släpptes får nu City Boys sista lp It's Personal sin release i cd-format. Var det värt väntan? Amen hua!

1981 släppte City Boy sin sjunde skiva och bröt upp kort därefter. Stora delar av världen fick aldrig höra eller se verket. Faktum är att Sverige är ett av de få länder där lp:n faktiskt såldes i butikerna och där det har varit tämligen enkelt att få tag i en begagnad lp-kopia i skivbörsarnas backar.

Under förra året släpptes hela City Boys tidigare skivkatalog på cd igen och nu i november har turen äntligen kommit till It's Personal.

Bandet var 1981 endast en kvartett bestående av keyboardisten Max Thomas, gitarristen Mike Slamer trummisen och sångaren Roy Ward samt sångaren Lol Mason. Gruppen var helt klart på upphällningen, droppat av skivbolaget och högst medvetet om att dagarna var räknade. Mike Slamer som jag intervjuade för tidningen Red Hot Rock härom året i samband med att han släppte sin soloplatta Nowhere Land,hade inte mycket gott att säga om City Boys svansång. Han ser skivan som en samling demos. med vissa bra idéer som hade kunnat bli något.
Där håller jag inte med honom. Låtar som "Rat Race" och "Names and Adresses" hör till det absolut bästa som City Boy någonsin skrivit. Även titelspåret och avslutande "Exit the Heavyweight" är riktiga pärlor. Utöver det finns den charmiga rockbagatellen "Lovers" och de karaktäristiskt City Boyknäppa "Who Killed Dolores" och "La Guerra de Mondo". Den enda riktigt överhoppbara låten är reggaen "The Blind Leading the Blind", eventuellt bandets sämsta komposition någonsin.

För er som inte hört City Boys försvunna skiva är det inte mycket att snacka om. Beställ på nätet, skivan släpps 23 november i Sverige.

Läs min tidigare artikel om City Boy här om du nu inte skulle känna till dem över huvud taget

Lyssna på låten "Rat Race" här

Och lyssna på "Exit the Heavyweight" här

Se en fantastisk video på klassiska The Day the earth Caught Fire här

Jättenyhet; Giant är tillbaka

Melodiösa mumsmumsmonstren Giant släpper ny skiva nästa år!

Kommer ni ihåg Giant? Ett gäng genomtrevliga amerikanska musiker som i slutet på åttiotalet slog igenom med sin Totofierade Journeyrock med en nypa country i såsen.
Debuten Last of the Runaways 1989 gjorde bra ifrån sig men uppföljaren Time To Burn (som i mina öron var änny bättre) kom i samma veva som Nirvanas Nevermind och drunknade därmed i den allmänna flanellen. 2001 kom ett tredje album, mest bestående av överblivet gammalt material men nu har herrarna åter samlats för att ge ut ny musik under Giants namn.

Saknas i återföreningen gör dock Mr Green Giant himself, sångaren och gitarrristen Dan Huff. Han ska visserligen enligt uppgift spela gitarr på två låtar och har varit med och skrivit material på det kommande alstret men är tydligen ingen permanent medlem. Istället sköts sången av Terry Brocks (från Strangeways, Seventh Key och Slamers soloplatta)och gitarrspelet av Wingers andregitarrist John Roth.

Ja vi får väl se vad det månde bliva av detta.
Under tiden kan vi njuta av lite gamla Giantvideos här:

"I'm a Believer"

"I'll See You in my Dreams"

"Stay"

Låtar att Lipa till #2

Gråtlåtar, kleenexkompositioner,snyftsymfonier... Kärt barn har många namn. Och det är förvånande hur såpass personliga känslor kan sättas igång av samma låtar hos väldigt många människor. Kanske är vi inte så olika ändå.

Här fortsätter jag med min lista av låtar som får tårkanalerna att rinna över. I den mån jag hittat någon slags version av låten på Youtube finns de länkade, det är bara att klicka på titeln.

Roger Hodgson
Love is a thousand times
Från Open the Door
Det finns något oerhört älskvärt och naivt över Roger Hodgson. I sina texter, både dem han skrev i Supertramp och de han gjort efteråt på egen hand, framstår han som blåögd och romantisk utan att någonsin bli töntig eftersom han aldrig skäms för sitt beteende. Så här tänker väl alla, verkar han tro. Och visst vore världen lite bättre om alla resonerade mer som Roger. Bara tanken på det kan få tårarna att komma trillande.

Elliot Smith
Angeles
Från Either/Or
En låt nästan lika uttjatad som ”Hallelujah”, men det förtar ju inte kvaliteten i den för det. ”Angeles” är med sin spröda känslighet ett populärt soundtrack i artyfartyfilmer, bland annat Good Will Hunting och Paranoid Park. Att Elliot Smith gick och dog alldeles för tidigt höjer väl gråtfaktorn i melodin ännu mer.

Death Cab for Cutie
I Will Follow You in to the Dark
Från Plans

Vad har vi här då? Självmordspakt? Kanske man inte bör lägga in för mycket i texten. Vet inte varför, men mina tankar går till ”Yesterday” när jag hör den här balladen. And here comes the water works!

Neil Young
My Heart
Från Sleep with Angels

Sleep With Angels är en av mina favoritYoungplattor. På den känns det som han efter flera års sökande och harvande äntligen hittat ett lugn samtidigt som den vilda kreativiteten ändå finns där. Den lilla enkla och stapplande ”My Heart” sammanfattar känslan på skivan på ett härligt sätt.

Deep Purple
Clearly Quite Absurd
Från Rapture of the Deep

Deep Purple har hållt sig undan den djupa brunn som är power ballader och egentligen bara trillat I en gång med magplasket “Love Conquers All”, och det skyller vi enbart på "Jolene" Turner. Andra purplesnyftare genom åren som ”Child in Time”, ”When a Blind Man Cries” och ”Soldier of Fortune” kan inte med bästa illvilja kallas powerballader. Inte heller denna underbara stämningsfyllda melodi från senaste albumet Rapture of the Deep hamnar i kategorin hjärta och smärta. Vem i rockvärlden skulle kunna döpa en ballad till "Clearly Quite Absurd" förutom Ian Gillan? Låten byggs sakta upp till ett överdådigt crescendo där hammondorgeln drämmer in i hjärteroten.

Mitt första inlägg med låtar att lipa till hittar du här:
Gråtlåtar #1

Kom gärna med egna förslag också.

Vodka on the Rocks?

Åttiotalet är så inne. Snart kommer väl de snötvättade jeansen skuttande tillbaka tillsammans med Tacanobyxorna. Inom rockmusiken märks det tydligt. Under bara några få veckor nu under hösten har en hel hög gamla Heavy Metal-band återvänt i helnitad form med retroknappen fastlimmad på 1985. Och det är inte half bad heller, tro det eller ej...
Kiss nya Sonic Boom har jag ondgjort mig över i en tidigare post. Men det faktum att jag har svårt för skivan förtar inte att gubbarna gjort en arkeologisk djupdykning bland sina rötter och kommit upp med en kopia så snyggt gjord att inte ens experterna i Antikrundan skulle kunna höra skillnad på nytt och gammalt.

Europe har efter två utflykter i halvgrungig modern miljö återvänt till det de är bäst på; powerpoppig hårdrock med riff och melodier som sitter som pitten i Britta.

Gamla köttkastarna WASP har släppt ett nytt temaalbum där de totalt raderat allt som hänt de senaste tjugo åren. Och gjort en travmetalcover på Purples "Burn". Gnägg gnägg!

Winger var kanske aldrig så heavy, mer åt gullepluppshållet, men det faktum att ledaren Kip Winger var för snygg för att kunna tas på allvar borde inte hindra folk från att inse att de faktiskt gjorde riktigt bra melodiös hårdrock när det begav sig. Och nu har de gjort det igen. På nya Karma använder man sig av samma recept som debutskivan 1988 men är nu mognare män med mer musikteoretisk utbildning. Och ändå en viss glöd. Det behövs ju som bekant när man ska laga något gott.

Och Absolut hänger på trenden. Numera kan man köpa en specialdesignad Rob Halfordinspirerad Heavy Metaldräkt till sin vodkaflaska. Absolut Vodka Rock edition heter verket. Antingen köper man den på tax free eller så tjackar man bara själva fodralet på Grandpas butiker i Stockholm till det facila priset av 179 balubas.

En stilla undran: Hur kommer det sig att det bara är rockband som återuppstår som zombier om och om igen? Vad hände med Kaja Goo Goo, Howard Jones, Rick Astley och Nik Kershaw? Eller vill vi egentligen veta?

Billiga Matthews

En av livets stora gåtor är varför Dave Matthews bands miljonsäljande skivkatalog inte har funnits att få tag i här i Sverige, förutom de två senaste studioalstren.

Inte ens nätbutikerna har skivkatalogen förutom på import till ruggiga priser.

Men nu vill jag tipsa alla hugade skivdiggare som bor i Stockholmsområdet (och Göteborg också antar jag, även om jag inte varit på Stigbergstorget och dubbelkollat)att pallra sig in till Bengans skivor (fd Skivfönstret) på Drottninggatan. Där finns nämligen alla gamla DMB-skivor till facila 99 balubas och några liveplattor för bara några tior till. Tack Bengans för denna kulturgärning!

Åh, vilket skivår!

Nu kan man beställa Kevin Gilberts nya skivor Nuts, Bolts och Live from Joytown. Beställ här

Musiken må vara inspelad tidigare men om man ändå får räkna dessa tidigare ej utgivna alster som nya så betyder det att det har släppts en imponerande samling skivor med kanonmusik i år. För att bara nämna några, vad sägs om:

Dave Matthews Band: Big Whiskey and the Groogrux King
IQ: Frequency
Ian Gillan: One Eye to Morocco
Wildhearts: Chutzpah!
Cheap Trick: Latest
Ian Hunter: Man Overboard
Porcupine Tree: The Incident
Muse: The Resistance

Jag har säkert glömt ett helt gäng men det här är vad som dök upp i huvvet snabbast.

Tänk så roligt det kan bli- Dave Matthews kommer till Sverige!

Funny the way it is...
Februari blir en härlig månad. Inte nog med att Rammstein kommer till Stockholm, det gör även Dave Matthews Band!

På fredag morgon klockan tio släpps biljetterna till Dave Matthews Bands konsert på Fryshuset lördagen den 13 februari.

Det känns aningen skruvat att ett band som normalt fyller hela Central Park ska lira på en ungdomsgårdsscen som Fryshusets Arena, men hey, vem är jag att klaga så länge killarna kommer hit. Det är läääääääääääääänge sedan Dave och co var här, närmare bestämt februari 1995 då de lirade på gamla Gino. På tiden kan man tycka, men de är ju av någon outgrundlig anledning tämligen okända här i Vikingaland.

Häng på låset,luren eller nätet på lördag morgon, det här är en konsert ni INTE vill missa!

Vill du läsa mina recensioner av bandets studioskivor? Kolla tidigare bloginlägg här:

Återinför ättestupan för gamla hårdrockare!

Rocken är död! Det har sagts ett otal gånger sedan musikstilens födelse på femtiotalet. Vi kommer nog fram till konklusionen lite till mans när man når rätt ålder. Eller snarare när ens gamla hjältar når fel ålder...

Visst. slå på stora trumman om åldersdiskriminering och gnäll men nu är måttet faktiskt rågat. Kiss nya skiva har fått mig att inse att rocken som vi ser den är död. Död och begraven never to be seen again.

Kiss nya skiva är såinibängenfel på så många sätt så jag vet knappt var jag ska börja. Och det värsta är att den rent krasst ton för ton, riff för riff och wail för wail är det bästa bandet åstadkommit sedan tidigt åttiotal. Men det hjälper inte ett iota när all gnutta av rockkänsla är fullständigt bortpensionerad.

Grejen är att Kiss alltid skapat sin musik efter en viss mall. OCH i alla fall i början en jävla massa vilja och jävlarannamma. Och den har varit beroende av ungdom, kåthet, vinnarlust och kämparglöd.

Det är den inte längre. Att tänka sig en kåt lönnfet proppmätt 60-årig Gene Simmons är inte coolt. Det är bara slemmigt.

Att Tommy Thayer spelar mer som Ace Frehley än vad Ace gör själv idag är också bara tragiskt. Skitsamma att han spelat större delen av sitt liv i ett Kisscoverband. Varför kan karljäveln inte skapa sig en egen stil? Hur mycket rock'nroll är det att spela precis som sin gamle hjälte?

Och så det här med sminket. OK för att halvlura publiken som kommer till konserterna och vill se ett klassiskt sminkat Kiss. men varför fortsätta illusionen på skiva?

Någon ljusning i tunneln finns inte heller. Vad finns det för alternativ? Ace och Peter kan inte komma tillbaka, det skulle inte hjälpa. Att ta av sminket skulle också innebära döden för bandet. De är inte tillräckligt flexibla som musiker för att kunna åldras med grace och gå vidare till något annat remt musikaliskt. Kiss är obsolete, redo att puttas över kanten.

Nä. Det var spiken i kistan. Låt oss begrava dem i en av deras egna Kiss caskets.

Svarta får #4 Ritchie Blackmore's Rainbow

Efter att gitarristen Ritchie Blackmore hoppat av Deep Purple i juni 1975 och annonserat att en soloplatta var på väg förväntade sig fansen en gitarronani av gigantiska proportioner. Men självbefläckelsen uteblev.

Man kan inte med bästa vilja i världen kalla Rainbows debutskiva för en flopp. Inte heller blev den, likt vissa andra skivor i den här serien, sågad jäms med fotknölarna av recensenter och publik. Men jag tycker ändå att den passar in,dels för att den kommit i skymundan av Rainbows senare utgivning och dels för att skivan faktiskt innehåller låten som inspirerade till hela denna serie, nämligen "Black Sheep of the Family".

1975 hade Blackmore tröttnat på att inte få bestämma tillräckligt i Deep Purple, det band han var med och startade 1968 och hade lett till toppen under sjuttiotalet. Blackmore tyckte funk och r'n b hade smugit in alltför mycket i musiken och började se sig om efter annan inspiration. det fann han i Purples förband Elf och framför allt bandets lille energiska sångare Ronnie James Dio. Då Purplekillarna röstade ner Blackmores förslag att spela in en cover på bandet Quatermass låt "Black Sheep of the Family" tog han låten med sig till Dio och spelade in den med resten av Elf på komp. Som baksidesingel spelades den egenskrivna "Sixteenth Century Greensleeves" in. Upplevelsen var så givande att Blackmore bestämde sig för att lämna Purple och söka ny framtid tillsammans med Dio. Sångaren ville dock inte lämna Elf som var hans hjärtesak och därför tog sig Blackmore an hela bandet (förutom gitarristen Steve Edwards)och presenterade dem som sin nya grupp Rainbow (döpt efter Rainbow bar and grill i Los Angeles). Debutskivan spelades in snabbt och gavs ut i augusti 1975.

Någon gitarrfest var det inte tal om, snarare fokus på bra melodier. Något som inte stått sig lika bra genom åren är det muggiga ljudet men annars finns det mycket att glädjas över på Ritchie Blackmore's Rainbow. Inledande "Man on the Silver Mountain" har ett klassiskt riff och blev ett självklart inslag i livesetet ända fram till början av åttiotalet. Efterföljande "Self Portrait" doftar en blandning mellan Deep Purple och Elfs mer boogiewoogiga tongångar. Boogie Woogien dyker upp här och var på skivans tio spår, bland annat i "Snake charmer" och "If You Don't Like Rock'n Roll", men Ritchies gitarrstil skänker nerv och vilja till gunget. Balladerna hör till det vackraste Blackmore skrivit. "Temple of the King" ger en försmak av vad som komma skulle på nittiotalet med Blackmores transformation till pipskäggig Allan i Dalen i hans Blackmore's Night. "Catch the Rainbow" är oerhört vacker och svävade ofta ut i 20-minuters jam under konserterna. Sämst på skivan är faktiskt covern "Black Sheep of the family"- låten som ledde till att Blackmore lämnade Purple. Den blir inte mer än ett standardboogienummer trots enträget gitarrfilande av the man in black. Skivans andra cover, Yardbirds "Still I'm Sad" är det närmaste man kommer den förväntade gitarrexplosionen. Här sträcker Blackmore ut åt alla håll.Tyngst är annars "Sixteenth Century Greensleves" som även den fick en termonukleär boost i liveformat. Det riktigt stora utropstecknet på skivan är naturligtvis Ronnie James Dio som sjunger som en gud rakt igenom och härigenom nådde sitt första riktiga publika genombrott.

Kort efter att skivan släppts sparkade Blackmore hela bandet förutom Dio och anställde mer virtuosa musiker i trummisen Cozy Powell, basisten Jimmy Bain och keyboardisten Tony Carey. Med dessa gjorde Rainbow livedebut och drog på uppskattade världsturnéer smat släppte efterföljaren Rainbow Rising och liveskivan On Stage. Därefter fortsatte Blackmores tveksamma anställningsmetoder med byte av medlemmar i en aldrig sinande ström fram till nedläggningen av bandet 1984.

Rainbows debut har hamnat i skymundan av de två efterföljande mästerverken Rainbow Rising och Long Live Rock'n Roll. Därefter lämnade bandet den initialt utstakade stigen för att prova mer radiovänliga motorvägar. Ritchie Blackmore's Rainbow förtjänar dock både mer lyssning och respekt än vad den genom åren erhållit.


Tidigare skivor i serien svarta får är:

Deep Purple: Come taste the Band

Kiss: Music from the Elder

Aerosmith: Rock in a Hard place

City Boy tillbaka?

På frågan om när Eagles skulle återförenas svarade Don Henley under en intervju på åttiotalet sarkastiskt "When Hell Freezes Over". 1994 gavs sig bandet ut på turnén Hell Freezes Over. Kanske kommer City Boys återföreningsturné att heta When Monkeys fly out of my butt.

Engelska kultbandet City Boy splittrades 1982 efter 7 kritikerrosade skivor. Sedan dess har det varit tyst om dem. Den ende av bandmedlemmarna som gjort något större väsen av sig i musikbranschen är gitarristen Mike Slamer som spelat i banden Streets ,Steelhouse lane och 7th Key samt släppt en soloplatta. Intresset för City Boy har hållts vid liv via små men dedikerade fanforum på nätet. På ett sådant forum dök en explosiv nyhet upp i juni då bandets gamle keyboardist Max Thomas i en post avslöjade att det förutom planer på att ge ut bandets sista lp It's Personal på cd även försegick snack om att eventuellt återförena bandet, släppa nytt material och till och med spela live.Till råga på allt diskuterades det om att gamle producenten Mutt Lange skulle kunna vara intresserad av att producera en eventuell comeback-skiva.

Fan tro't sa Relling.
Hela tanken låter otroligt långsökt. Och en förutsättning för att bandet överhuvud taget skulle kunna återförenas med någon slags pondus är att minst fyra av medlemmarna skulle ställa upp; trummisen/sångaren Roy Ward, sångaren Lol Mason, Max Thomas och Mike Slamer. Helst även tredje sångaren Steve Broughton som hoppade av tidigare i bandets karriär.

Men man kan väl få drömma?

Följ diskussionerna på forumet här

Läs min gamla artikel om City Boy här:
City Boy