Peppers krånglar till det

Red Hot Chili Peppers hoppas släppa nya plattan innan sommaren, och de har ett extra krångligt arbetsnamn på den...
Dr Johnny Skinz's Disproportionately Rambunctious Polar Express Machine-head är arbetsnamnet på Red Hot Chili Peppers nionde studioplatta. De jobbar med producentlegenden Rick Rubin och nye gitarristen Josh Klinghoffer. Tydligen kan vi förvänta oss en helt ny stil på musiken eftersom basisten Flea har läst musikteori och nu lärt sig hur man skriver låtar. Huga! var det inte det som var charmen med RHCP, att deras låtar var så coola för att de motgick all musikteori?

Phenomenala phånerier

Vad har komikern och språkprofessorn Fredrik Lindström, rocklegenden Glenn Hughes och bondskurken Ernst Stavro Blofeld gemensamt? Jo, Phenomena såklart!

Rockprojektet Phenomena var ursprungligen ett hopkok av Whitesnakegitarristen Mel Galleys storebror och musiktidningen Metal Hammers grundare men kom att bli Glenn Hughes triumfartade återkomst till rockvärlden efter år i knark- och funkträsket. Projektet har fortsatt att sporadiskt ge ut skivor, dock med en ständigt utbytbar samling musiker och skiftande kvalitet. Phenomenakonceptet startade i början av åttiotalet då den brittiske producenten och låtskrivaren Tom Galley fick idén att spela in en rockopera baserad på en historia om en liten flicka med telpatiska krafter. Rocktidningen Metal Hammers grundare Wilfried Rimsberger fick nys om projektet och lät sig bli involverad. Till den löst sammanhängande historien knöts ett gäng studiomusiker mestadels tagna från Whitesnakes dåvarande lineup, dvs. Tom Galleys gitarrspelande lillebror Mel Galley, trummisen Cozy Powell, basisten Neil Murray och keyboardisten Richard Bailey. Dessutom medverkade keyboardisten Don Airey (Rainbow, MSG, Ozzy och idag Deep Purple), trummisen Ted McCenna från Sensational Alex Harvey Band och sist men inte minst som sångare Glenn Hughes, vid den här tiden mest känd från sin tid som basist i Deep Purple under åren 1974-1976. Glenn var nu, tio år senare en paria i rockvärlden, fet som en fjordlax, ständigt upptippad på partypulver, med ett rykte om sig som hopplös att samarbeta med. Bröderna Galley, som kände Glenn från deras tid tillsammans i bandet Trapeeze, valde dock att ge honom en chans, något som både Glenn och alla vi rockfans idag kan tacka dem från djupet av våra hjärtan för.

Musiken på första Phenomenaskivan som släpptes 1984 är melodiös symfonisk hårdrock av klassiskt dåtida stuk med gitarriff, orgel och synthmattor. Det är förvisso stämningsfulla men i slutändan ganska ordinära låtar framförda av riktigt duktiga musiker. Inledande ”Kiss of Fire” är i allt utom text samma låt som ”Gambler” från Whitesnakes Slide it In, kanske inte så konstigt då Mel Galley varit med och skrivit båda två. Andra låtar som sticker ut är balladen ”Phoenix Rising” och den snabbare ”Dance with the Devil” med sina fiolstråkar, en låt som användes som signaturmelodi för SVT:s och Fredrik Lindströms språkprogram Svenska Dialektmysterier. Det riktiga utropstecknet på Phenomenas debutskiva var utan tvekan Glenn Hughes. Visst hade han gjort sig känd som duktig sångare innan, men under sin tid i Deep Purple på sjuttiotalet hamnade han i skuggan av huvudsångaren David Coverdale och många retade sig på Hughes envetna strävan att få sjunga mer i den gruppen. Efter Purple hade han släppt en soloplatta i funk- och soulstil som gått alla oförmärkt förbi, samt projektet Hughes/Thrall som sågs som en återkomst till rätt musikstil men ändå inte rönte så stor uppmärksamhet. På Phenomena förbluffade Hughes alla i rockvärlden med sin ljusa och kraftfulla stämma.

Skivans koncept går i korta drag ut på att en liten flicka med långt rakt svart hår (The Grudge, någon?) och telepatiska krafter råkar ut för hemskheter. Ur rockoperans nio spår är det svårt att utröna någon sammanhängande historia, men det medföljande texthäftet med fantasifulla illustrationer förhöjde i alla fall stämningen och fick en att tro att det faktiskt fanns en uttänkt story. Tydligen fanns långt gångna planer på att ta konceptet på turné med medföljande långtradare där besökare skulle kunna gå in och beskåda målningarna i originalutförande. Det glunkades även om en långfilm och en sådan med samma namn dök också mycket riktigt upp bara något år senare, regisserad av den italienske skräckfilmsregissören Mario Argento. Det visade sig dock att denna film inte hade något alls med rockprojektet att göra, något som var svårt att tro då filmaffischen visade en liknande mörkhårig ung flicka som den på skivomslaget. I filmen medverkade Jennifer Connelly (A Beautiful Mind, the Hulk, Blood Diamond m.fl.) och den brittiske skådespelaren Donald Pleasance som spelat bondskurk mot Sean Connery i Man Lever bara Två Gånger.



Två år senare dök helt oväntat en uppföljare upp i skivbackarna. Phenomena II: Dreamrunner hade en mer varierad musikerlista, Förutom Mel Galley, Neil Murray och Cozy Powell medverkade nu även Thin Lizzys gitarrist Scott Gorham och utöver Glenn Hughes ljuva stämma använde man sig den här gången av inte mindre än tre sångare i form av John Wetton (Asia), Ray Gillen (Badlands) och Max Bacon (GTR). Singeln ”Did it All for Love”, med Wetton på sång blev något av en hit i flera länder i Europa och i Sydamerika. Dreamrunner är mer strömlinjeformad än sin föregångare och låtmaterialet är mer radioanpassat. Tyvärr försvinner en del av charmen med projektet och även om Gillen, Wetton och Bacon alla var duktiga sångare så tror jag de flesta hellre hade sett Glenn Hughes sjunga på alla kompositionerna istället.

1991 var det så dags för en tredje Phenomenaplatta, Inner Visions, denna gång helt utan Hughes men med Queengitarristen Brian May och sångaren Keith Murrell från Mamas Boys som några av de nya ansiktena. Nu var inte heller Rimsberger involverad i projektet, tydligen på grund av meningskiljaktigheter med bröderna Galley. Inner Visions är ett habilt hantverk men bleknar i jämförelse med sina föregångare. Därefter blev det tyst om projektet och inget nytt hördes förrän 2006 då PsychoFantasy dök upp, under titeln ”From Tom Galley, the creator of Phenomena”- på grund av rättighetsproblem då rätten till namnet nu tydligen ägs av Wishbone Ashs förre basist Mervyn Spence. På Psychofantasy var Glenn Hughes tillbaka som sångare, dock bara på tre spår. Övriga åtta kompositioner sjöngs av Keith Murrell och fyra andra sångare varav Tony Martin (som var med i Black Sabbath på nittiotalet) är den ende någorlunda kände. Skivan är klart tyngst av Phenomena-skivorna och har sina stunder men fortsätter ändå den nedåtgående trenden från Inner Visions.

I höstas släpptes ytterligare en skiva med titeln Blind Faith.Av de tidigare musikerna återstår nu ingen, inte ens Mel Galley som tragiskt gick bort i cancer 2008. Däremot förekommer en del svenskar i projektet, bl.a gitarristerna Tommy Denander och Stefan Lindholm och Martin Kronlund samt sångaren Mikael Erlandsson. Därutöver medverkar duktiga sångare som Robin Beck, Terry Brock, Steve Overland och Chris Ousey.

Tydligen har Galley och Rimsberger grävt ned stridsyxan och satsar nu fullt ut på en riktig Phenomenaproduktion med nya idéer på film, musikal och dataspel.
För mig och många andra så kommer Phenomena dock alltid att vara synonymt med Glenn Hughes återkomst till rockvärlden.Och det är ju inte fy skam, direkt.

Hör "Still the Night" från första skivan här

Hör balladen Phoenix Rising härSe videon till "Did it All For Love" här

Se trailern till den extremt fåniga filmen Phenomena som inte har något alls med skivorna att göra här

Skrämmande bra rock

Harem Scarem var ytterligare ett av de där banden som trots så många rätt aldrig fick full pott på högskoleprovet. Det såg rektor Grunge till.

Vissa band kan man aldrig riktigt förstå varför de inte lyckas slå igenom. Kanadensiska Harem Scarem är ett utmärkt exempel på ett rockband som borde ha alla förutsättningar med fantastisk sångare, flyhänt gitarrist, suveräna musiker och radiovänliga låtar. Och visst, de hade under sina tjugo år en hälsosam beundrarskara och var ”Big in Japan” som det heter, men ändå är det inget band som den stora massan känner till. Ja, se olika faller ödets lotter.

Embryot till bandet kom till i slutet av åttiotalet då sångaren Harry Hess och gitarristen Pete Lesperance slog sina håriga påsar ihop. Med trummisen Darren Smith och basisten Mike Gionet var sedan den första uppsättningen av Harem Scarem komplett och den självbetitlade debutplattan som kom 1991 gjorde rejält avtryck, framför allt i hemlandet. Det här var på den tiden man kunde släppa både singlar och videos, och det gjorde Harem Scarem också. Se länkar nedan. Uppföljaren, den mycket hårdare Mood Swings bemöttes med ännu större glädje av kritiker och publik, framför allt blev bandet mäkta populära i Japan. Bandet behöll samma medlemsmatrikel fram till tredje plattan Voice of Reason då basisten Gionet slutade och ersattes av Barry Donaghy. Skivan som är mörkare än båda sina föregångare lyckades inte leverera någon hit och då musikvärlden befann sig mitt i Grungeträsket vid den här tiden så falnade intresset för Harem Scarems melodiösa och körstarka hårdrock. Killarna fortsatte dock oförtrutet med album som Believe 1997 och The Big Bang Theory 1998. Efter ett samlingsalbum samma år lade bandet ner verksamheten men återkom nästan omgående med samma bandmedlemmar, dock under nytt namn; Rubber, tydligen för att de själva tyckte de bytt musikstil så pass att ett namnbyte skulle vara försvarbart. Fan tro't , sa Relling.
Debutplattan Rubber (som lanserades under det gamla bandnamnet i Japan) var poppigare och mer radiovänlig än föregångarna. Efter skivan lämnade trummisen Darren Smith bandet. Han ersattes av Creighton Doane inför Ultra Feel år 2001. Våren 2002 var bandet tillbaka med sitt ursprungsnamn och albumet Weight of the World som hyllades som en återkomst till det klassiska hårdrockssoundet på de tidiga skivorna samtidigt som man fortsatte på den nyinslagna moderna stigen från Rubber-skivorna. Bandet var fortsatt aktivt med skivsläpp under första decenniet på 200-talet men i juli 2008 släpptes Harem Scarems tolfte och sista studioalbum Hope. Efter splittringen har bandmedlemmarna fortsatt att samarbeta i olika konstellationer. Bland annat startade Harry Hess och Darren Smith projektet First Signal som släppte debutplatta i somras.

Förutom de tolv studioplattorna finns en uppsjö samlingar och liveskivor samt samlingar av tidiga demoinspelningar. Med olika namn och versioner beroende på vilket land de släppts i, kan det vara riktigt svårt att hålla reda på vilka skivor som är vilka. Utöver Harem Scarem och Rubber har Harry Hess, Creighton Doane och Pete Lesperance dessutom hunnit med att släppa soloskivor. Lesperance startade även bandet Fair Ground som släppt en skiva.

En stor del av charmen med Harem Scarem ligger i de självklara melodierna i låtarna och kvalitéerna i Lesperances gitarrspel och i pipan hos Harry Hess. Faktiskt är samtliga medlemmar riktigt duktiga sångare vilket hörs i körerna som sitter som pitten i Greta. Rent musikaliskt är det lätt att hitta Harem Scarems inspirationskällor i band som Def Leppard, Journey, Queen och sentida Van Halen men jag tycker att kanadickerna på sina skivor har varit mer framåtskridande och pigga på förändring än sina inspiratörer (med självklart undantag för Queen). I Hess och Lesperance hade bandet ett riktigt starkt låtskrivarpar och Lesperance är en underskattad gitarrist. Kanske finns en liten del av anledningen till bandets uteblivna jättesuccé i att musiken var lite för hård för AOR-fanatiker samtidigt som det var för snyggt och melodiöst för Metalfansen.

Om jag ska räkna upp favoriter ur bandets ovanligt homogena skivkatalog så får man börja från början och säga att debutskivan inte går av för hackor, med pärlor som inledande hårda ”Hard to Love”, balladerna ”Honestly” och ”Something to Say” samt ”With a Little Love” som låter som sentida Whitesnake. Fast det är på Mood Swings som Harem Scarem blir riktigt, riktigt bra. Hela plattan håller jämn kvalitet men utstickare är tuffa ”No Justice” , coola ”Jealousy” och Queendoftande ”Just Like I Planned” med sina snygga a’ Capella körer. Även Voice of Reason är en spännande bekantskap med en del roliga arrangemang och mer komplexa sångstrukturer, för att inte glömma fetrockande Weight of the World med höjdare som “All I want” och “Voice Inside”.

Musikgormander med fäbless för artister som Winger, Extreme och Def Leppard men som även kan tänka sig lite tyngre tongångar i grytan (och nu tänker jag på alla i klassen, men framför allt på dig, Kristofer!) gör gott i att ta sig en provslev av Canadas finest.

Namnet Harem Scarem? Nja, det är inget skrämmande i det. Tydligen är det taget från ett tv-avsnitt av Snurre Sprätt. Det är väl Heavy Metal att döpa sitt band efter en tecknad harpalt?

Kolla på en pudelrockig video av "No Justice" här

Tänd ett doftljus och njut av "Honestly" här

Kolla på en mindre hårig Harry i låten "Die Off Hard" här

Man kan även hitta några av skivorna på Spotify.

En titt i kristallkulan 2011

Vad rör sig i framtidens dimvirvlar vad gäller god och näringsriktig musik? Följ med in i siarens krypin och gläds åt horoskopen...

Välkomna in i min lilla håla. Akta, se upp, sätt er inte på rökelsekaret! Där kan ni sitta istället, där borta på puffkudden. Så ja, sitter alla bekvämt? Då ska vi se vad kristallkulan har att visa om framtiden…

Ja, titta här! Här ser jag att Whitesnake släpper ny skiva, Forevermore, den 25 mars. Man ska även kunna köpa ett specialtillverkat fan-pack av tidningen Classic Rock magazine med hela skivan, extraspår och en hel tidning med Whitesnakes historia och nygjorda intervjuer med Coverdale och kompani. Själv hoppas jag att verket blir aningens mer nydanande och inspirerat än förra plattan Good to be Bad.

För att fortsätta i Coverdales fotspår så har hans gamla band Deep Purple bestämt sig för att spela in nya låtar i vår. Om ny platta kommer under året så är det hela 6 år sedan senaste alstret. Tänk vad tiden går.

Mer Purpleconnections skådar jag i kulan. Black Country Communion, supergruppen med Glenn Hughes på sång och bas, vilar inte på lagrarna. De släpper en uppföljare till förra årets debut, snabbare än man hinner säga sassa brassa Bonamassa.

Och här borta i dimvirvlarna skymtar jag att Foo Fighters släpper nytt i vår. Det är fyra år sedan senaste plattan Echoes, Silence, patience & Grace. På nya skivan skall det tydligen finnas 11 sprillans färska spår och inte en ballad så långt ögat når. Producent är Butch Vig som bland annat producerat Nirvanas Nevermind.

Van Halen kommer fram ur malpåsen. Sedan återföreningen med Dave Lee Roth har det turnerats friskt i hemlandet men inte släppts någon ny musik. Nu har bandet enligt min kristallkula gått in i studio med producenten John Shanks (som jobbat med Santana, Sting, Take That och Alanis Morisette)för att spela in ett nytt studioalbum, det första på 13 år och det första med David Lee Roth på sång sedan 1984! Förhoppningsvis kommer plattan under året.

Robbie Robertson från legendariska The Band släpper sin nya soloplatta, How To Become Clairvoyant den 5 April. Robbie har också varit borta länge från scenen. Sist han släppte skiva var 1998. Det ser jag alldeles tydligt här i min lilla kula.

Jag ser också att progrockarna i Van der Graf Generator och Pendragon är på G med nytt, liksom övervintrade storheter som Lenny Kravitz, Paul Simon och Red Hot Chili Peppers. Och gamla Nazareth släpper Big Dogz nu i februari. Indiefavoriterna Death Cab for Cutie släpper också nyinspelat material under året.

Oj! Nu gick strömmen. Fast jag är ju inte så förvånad, för det såg jag redan innan i kristallkulan att den skulle gå.Nåja, följ bara den friska fläkten ut till verkligheten. Tack för besöket, jag tar både check och kort.

Ingen grekisk tragedi

Ny sångare, ny skiva och nytt tyngre sound. Det 25 år gamla temat till trots verkar skottarna i Pallas pånyttfödda. Hear hear, låt oss skåla i en Cragganmore .

Hur låter ett skotskt band med namn som minner om grekisk mytologi? Tja, jag garanterar att man varken hör säckpipa eller bouzouki i Pallas musik. Däremot går skottarna till historien som ett av banden som återinförde intresset för progrock i början av åttiotalet, tillsammans med andra brittiska band som Marillion, IQ , 12th Night och Pendragon. De uppmärksammades ordentligt för sin studiodebut; rockoperan The Sentinel som kom 1984. Efter uppföljaren The Wedge 1986 dröjde det hela 13 år till nästa album Beat the Drum. Senast de gav ut något studioalbum var 2005 med den ypperliga The Dreams of Men. Efter det har förhoppningarna bland fansen varit stora på att man ska kunna fortsätta i samma inspirerade stil. Därför blev chocken enorm när det mitt under pågående skivinspelning meddelades att bandets mångårige sångare Alan Reed fått kicken. Med ersättaren Paul Mackie har man nu avslutat det nya albumet som är en fortsättning på den mer än 25 gamla historien från debuten the Sentinel.

XXV som släpps idag är det klart tyngsta som Pallas åstadkommit under sin tämligen sporadiska karriär. Temat är en fantasihistoria om en nära framtid där allt har gått åt skogen och de gamla Atlantisvarelserna som en gång skapade oss kommer tillbaka från rymden för att kolla till myrfarmen. De skickar en väktare- en sentinel som ska ställa allt tillrätta.
Inledande ”Falling Down” markerar med all önskvärd tydlighet att det är ett nyfött band med vilja och attityd som vi hör. Dubbla baskaggar, rumligt riff. Nye sångaren Paul Mackie presenterar sig med den äran och låtens längd ger samtliga inblandade gott om tid att visa upp sig. Här flyger keyboardsolon och basgångar i sjufjärdedelstakt till höger och vänster. Temat och melodin från ”Atlantis” från The Sentinel dyker upp här igen för att visa att det är frågan om en fortsättning. Det är en imponerande inledning på skivan och det sätter ribban högt.

Fortsättningen är inte sämre. ”Crash and Burn” har lite Deep Purple-feeling (kan det bero på Hammondorgeln?) och rasslar på med coolt groove medan ”Something in the Deep” är en stämningsfylld ballad med marina förtecken. Efterföljande ”Monster” är skivans singel, om man nu kan prata om något sådant som singlar in this day and age. Det är en väl sammanhållen rockare med snygg refräng. Mer kommersiella än så här kommer vi nog aldrig att höra Pallas. ”The Alien Messiah” har östliga vibbar och själv drar jag paralleller till Rainbows ”Stargazer” när jag hör den. ”Sacrifice” påminner mer om Blue Öster Cult i sina bästa dagar. Hårt, intelligent och poppigt på samma gång. Balladen ”Violet Sky” lyckas med jazzigt piano undvika gamla upptrampade powerballad-stigar och istället imponera med känslosamt spel och vacker sång. I finalen ”XXV part 2- The Unmakers Awake” når vi det slutliga Harmageddon med eld och svavel. Bandet har faktiskt lyckats få ihop musik och texttema till något som verkligen fungerar. Taktbytena är kanske inte så många som man brukar förvänta sig i progmusik av den här modigangen men visst är det proggressivt på alla sätt. Synthmattor tillför även en svag doft av grekisk tragedi då de påminner om antika teaterkörer. XXV imponerar och visar ett spelglatt band som inte alls är uträknat. Det finns egentligen bara två små smolkar i glädjebägaren. Det ena är den bitvis infantila grafiska layouten på skivomslag och texthäfte som istället för att vara mäktig och stämningshöjande snarare leder tankarna till något gratisrollspel på Facebook. Sedan saknar jag förre sångaren Alan Reed, hur duktig än nye Paul må vara. Pallas nya slår inte föregångaren The Dreams of Men i kvalitet men är ändå ett mycket hälsosamt livstecken och en skiva som kommer diggas ofta under vårvintern. En bra musikstart på det nya året. Slàinte!

En sann hyllning

Det svenska projektet Courtesy Of hyllar Phil Lynotts musik med snille och smak. kanske ska vi rösta in dem i svenska akademien?

Jag har tidigare här på bloggen tipsat om ett kommande musikprojekt som hyllar Phil Lynott och Thin Lizzys musik. Skivan Courtesy Of släpptes för digital nedladdning 4 januari, på 25-årsdagen av Lynotts död och kommer att kunna köpas i rent fysisk form den 25 januari.

Tribute-plattor kan vara, och är oftast- ett gissel. Snabbt ihoptotade, aldrig i närheten av de "hyllade" artisternas storhet, taskigt producerade historier vars enda möjliga fördel är att man genast går tillbaka och lyssnar på originalen för att tvätta kopiorna ur närminnet.

Därför är det en lisa för både öron och själ att lyssna på Courtesy Of, ett projekt lett av sångaren Joakim Amorell framför en mestadels akustisk kompgrupp och den tjeckiska nationalsymfoniorkestern. Amorell, som är självutnämnd Thin Lizzynörd, har valt ut sina 11 Lizzyfavoriter och spelat in dem med enorm kärlek och respekt i totalt nya versioner. Låtarna är producerade och arrangerade med den äran av Lasse Andersson som gjort underverk genom att skala av och accentuera melodierna i kompositionerna. Den akustiska klädedräkten klär Lynotts låtar utmärkt då Phil Lynott i grund och botten var en obotlig romantiker som skrev popdängor och gråtmilda ballader dolda bakom hårdrockstrummor och tvillinggitarrer. på Cortesy Of hör man enkelt vilken perfekt popjuvel den gamla riffklassikern "Jailbreak" egentligen är och "Boys are Back in Town" funkar utmärkt som svävande powerballad med snyftsråkar. Och de till synes uttjatade låtvalen till trots så blir de aldrig tråkiga att lyssna på. Enda möjliga undantaget är "Rosalie" som tuggar på i för likt spår i jämförelse med Lizzys original. Dessutom så är den ju redan en cover i sig på en gammal Bob Seger-låt.

För övrigt är det inte bara de sönderspelade klassikerna som Amorell har valt att tolka. Mindre hörda mästerverk som "Old Town" och "The Sun Goes Down" presenteras också i njutningsfulla nya arrangemang.
Hela skivan är en absolut mysfest, främst för att Amorell och Andersson tordats skapa helt egna versioner samtidigt som de visat all vördnad och respekt inför de ursprungliga konstverken. Dessutom sjunger Amorell både bra och personligt, och för en gångs skull kan man höra texterna ordentligt...

Ladda gärna ner den digitala skivan redan nu, men missa framför allt inte att köpa skivan i fysisk form när den släpps i butik 25 januari. Det är en stilig digipack med personliga och trevliga texter och full av coola bilder på Lynott och pojkarna. Ett fullständigt självklart köp för alla er som någon gång nynnat på "Dancing in the Moonlight", eller som över huvud taget har tillstymmelsen till puls.

Se ett liveframträdande i TV4 av bandet här
Beställ skivan på hemsidan här

R.I.P, rockers...

Idag höjer jag mitt glas till två viktiga personer i mitt liv, som inte finns bland oss längre. Hear hear, Phil Lynott och Pär Davérus.

Idag, 4 januari är det 25 år sedan Thin Lizzys frontman Phil Lynott gick ur tiden.Det är också precis ett år sedan min käre kompis Pär dog. Jag lyssnar på "King's Call" och tänder ett ljus.

2010 års bästa skivor

I december fylls media med alla experters tio i topp-listor över årets bästa skivor. Det är bitvis rolig läsning, dels för att de ofta är så förutsägbara (Robyn i topp, någon?) och dels för att man kan ge sig fasen på att hitta något obskyrt garageband som ingen hört talas om och som sålt tre skivor men som den bekräftelsekåte skribenten hoppas ska bli nästa nya kult. Det är en svår balansgång det där, att välja de bästa skivorna. Jag kan ju inte för mitt liv påstå att jag hört allt som släppts i år, långt ifrån allt inom rock, och inte ens särskilt mycket av alla progrock eller AOR-plattor som vräkts ut. Men här nedan listar jag i alla fall de tio skivor i år som jag lyssnat mest på och svängt min lurviga svanskota till ymnigast.De är i kvalitetsmässigt nedstigande ordning:


10. Neil Young
Le Noise
Neil förnekar sig aldrig. Utan tanke på vad folk ska tycka skapar han den musik han själv är intresserad av för tillfället. Och vem skulle kunna få fram det bästa ur honom än uberproducent Lanois som räddat karriärer för petr gabriel, Emmylou Harris och U2 för att bara nämna några? En i början svårlyssnad avskalad akustisk skräpskiva som ger belöningar för den som orkar anstränga sig och lyssna.


9.Steve Lukather
Everything’Well that ends Well
Lukes mest sammanhållna och koncisa soloalbum hittills. Snyggt och strömlinjeformat- javisst, men med aningens nerv och djup för att lyckas behålla intresset hos fler än gitarrsjälvbefläckare och slickepottar. Bådar gott för framtiden och ett eventuellt nytt Totoalbum.




8. Alter Bridge
AB III
Jag förstod aldrig varför Creed uppnådde sådan astronomisk succé i sitt hemland. Då var efterbörden Alter Bridge, med nye sångaren Myles Kennedy mycket bättre. Efter ett år där denne Kennedy nått uppmärksamhet som sångare med Slash och dessutom nämnts som (visade det sig) omöjlig ersättare för Robert Plant i Zeppelin, kanske folk har en annan uppfattning om Alter Bridge också. Deras tredje album är en självsäker trerättersmiddag med mycket järnberikad mat och klassiska inslag av bredbenthet. Rockens framtid? Nja, möjligtvis samtid, men mycket god sådan.


7. Elton John/ Leon Russell
The Union
I en rättvisare värld hade kanske rollerna varit omkastade. Leon Russell borde varit den firade performern och Elton John den jovialiske studiomusikern som hängde med musikgräddan. På gamla dar har Elton sökt upp sin guru och tillsammans har de åstadkommit det bästa någon av dem gjort på flera decennier.


6.Richard Page
Peculiar Life
Westcoastpopens egen Chewbacca, Richard Page tar god tid på sig mellan skivsläppen. Hans nya soloplatta, den första på 14 år, är vuxenpop för folk med stigande hårfäste eller helt enkelt alla oss som njuter god soft musik. Rynkan i pannan och kärlek till småblommor förvisso men man kan ju inte partaja jämt heller!


5. Id Guinness
Soul Envy
Cannucken Id Guinness imponerade storligen med solodebuten Cure for the Common Crush härom året. Uppföljaren är inte lika omedelbart catchy, men berör med sin drömlika stämning på ett annat plan och vinner i längden. Extra plus för korta och koncisa låtar som inte drar ut på ambientfeelingen för länge utan pockar på uppmärksamhet och intresse.


4. Black Country Communion
Black Country
Vem kunde ana att en snabbt hopsatt supergrupp skulle kunna prestera en så svettig och frustande rawkenroll-skiva. Man gissar att här förekommit mer viagra än kokain för inspirationens skull men fine by me om det ger det här resultatet. Bandet bugar djupt för rockhistorien och trampar inte upp några nya stigar men ack vad de klafsar fram på de gamla förtjänstfullt! Bonamassa lyckas få till den där riktigt skitiga gitarrtonen som saknats på hans översnygga soloplattor och Glenn Hughes sjunger med mer gusto än på flera decennium!


3. Spock’s Beard
X
Amerikanska progkungarna i Spock’s Beard får nog vänja sig vid att för evigt jämföras med Genesis, inte bara musikaliskt utan även i det faktum att de liksom de engelska föregångarna blivit av med en karismatisk sångare och ersatt honom med en sjungande trummis. Precis som det Gabrielfria Genesis har SB även fått utstå tvivel om att de skulle kunna stå på egna ben efter att Neal Morse lämnat gruppen. No Worries. Detta fjärde album utan Morse visar att skägget frodas rejält. En härlig mix av klassisk progrock och mer trallvänliga melodier gör X till bandets bästa skiva sedan V.


2. Steve Hacket
Out of the Tunnel’s Mouth
Genesis gitarrist kallas han fast det är över 33 år sedan han lämnade gruppen. Hans solokarriär har varit eklektisk i ordets rätta bemärkelse. Ibland har det funkat, ibland inte alls. Årets verk Out of the Tunnell’s mouth, är en skiva som han arbetat på i flera år och blev klar med för ganska länge sedan men inte fått ut förrän nu. Det är också bland det bästa han gjort under sin karriär. Bra spelat, bra sjunget och en härlig blandning med allt från seriös progrock till pop och instrumentala utflykter. Riktigt viktigt!


1. Bleu
Four
Bostonmusikern William McCauley III är mer känd under artistnamnet Bleu, fast känd, det är nog att ta i. Vem har till exempel någon susning om att han medverkar på soundtrackskivan till första Spiderman-filmen? Utanför hemstaden och med eventuellt undantag för obskyra popwerpopkretsar är det nog ingen som hört talas om denne multiinstrumentalist med rockvärldens mest hälsosamma polisonger. Riktiga Boston Bruins-hockeyklubbor! Nå, låt oss lämna Björn Axéns domäner och koncentrera oss på musiken. Bleus fjärde soloskiva är en livsbejakande och pigg historia med mer djup än Mariannergraven om man väljer att gräva. Favoriter är ösiga ”Dead in the Morning” och Queeninspirerade ”Ya catch more flies with Honey than Vinegar”. Den totalupplevelse som skänkt mig mest glädje i år.




Speciella hedersomnämnanden:


Kevin Gilbert Performs Toy Matinee Live
Patrick Leonard och Kevin Gilberts Toy Matinee-projekt slog inte alls så som man trott när skivan släpptes 1990. Duon splittrades, Leonard gick tillbaks till att producera Madonna och Gilbert stod utan skivkontrakt eller framtid. Han drog ihop ett gäng musiker för att promota skivan och hittade en okänd Sheryl Crow för kör och keyboard. Denna inspelning från the Roxy i LA 1991 presenterar ett tajt liveband som levererar hela studioplattan plus en cover av Elton Johns "Love Lies Bleedin'" på ett helt fantastiskt sätt. Om det inte hade varit en så gammal spelning hade den här skivan varit årets numero uno.


Mr Mister: Pull
1990 var Mr Misters radiovänliga poprock helt ute. Såpass rejält att skivbolaget vägrade släppa det som skulle bli deras sista skiva. Synd, då det är deras bästa förutom klassikern Welcome to the Real World.Nu finns den tillgänglig via Pages eget skivbolag, remastrad och snygg och alldeles alldeles underbar.

Grattis Frankie Boy...och adjö kapten...

Idag hyllar vi Frank Zappas musikaliska geni och sörjer Captain Beefhearts bortgång.
Den 21 december är Frank Zappas födelsedag. Om han hade levt skulle ha fyllt 70 år idag. Tyvärr drog sig zappa tillbaka alltför tidigt, redan 1993.Det är även med sorg och vemod jag konstaterar att ett annat musikaliskt geni, tillika vän och trätobroder till Zappa har gått ur tiden. I fredags avled Don van Vliet, mer känd som Captain Beefheart i sviterna av den MS han lidit av i många år. Kaptenen blev 69 år gammal. Även om kaptenen lämnade musikbranschen och inte släppt någon ny musik sedan början på åttiotalet så är det ändå en tomhet man känner att ytterligare en av rockens hjältar lämnat jordelivet för den ständigt växande rockkören där uppe.

Hylla dessa båda herrar genom att spela Zappas skiva Bongo Fury (med Beefheart på sång) eller varför inte låten "Willie the Pimp" från Zappas Hot Rats, där man också kan njuta av kaptenens ljuvt raspiga stämma. Beefhearts mästerverk Trout Mask Replica (som producerades av Zappa) är också ett lämpligt val, även om det är musik som kanske inte faller alla på läppen.

Saludos Amigos!

Redan trött på sliskig glögg? Finn tröst i en flaska från mayafolkets förlovade utmarker...
I höstas introducerade en god vän mig för en av världens godaste drycker; den guatemaliska romen Zacapa. Denna mörka, söta rom med smak av arrak, vanilj och nötter kommer bäst till sin rätt on the rocks eller möjligtvis med en liten klyfta lime i glaset. Utan att överdriva är detta den absolut godaste rom jag någonsin njutit. Glöm glöggen, rocka med romen istället! Zacapa finns i Systembolagets beställningssortiment och har nr nr 86753. Saludos amigos!Viva Zacapa!