Brian May vill att Lady Gaga ska ta över micken i Queen. It ain't over until the lady in the meat dress sings....
Att kalla medlemmarna i Queen för smakfulla är väl kanske att ta i. Det är liksom svårt om man låter sin sångare döende i AIDS sjunga en ballad med titeln "Too Much Love Will Kill You"...
Fast nu vete fåglarna om inte botten är nådd. Efter att ha avverkat samarbeten med George Michael och Robbie Williams samt ett mer långlivat projekt med Paul Rogers (vilket till och med genererade en hel skiva), tycker nu Queens gitarrist Brian May att det vore kul om Lady Gaga kunde ta över som sångare i gruppen. Queen, som idag består av May och trummisen Roger Taylor har fört någon slags levande död-tillvaro sedan deras originalsångare Freddie Mercury trillade av pinn för prick 20 år sedan. Man har mest ägnat sig åt remasterutgivningar av skivkatalogen samt arbete med rockmusikalen We Will Rock You.
Nu säger Brian May till engelska Daily Express att han varit i kontakt med popdivan Lady Gaga om att eventuellt göra något ihop. May har faktsikt spelat gitarr på en låt på en av Gagas skivor, och tydligen ska ladyn vara döpt efter Queens hitlåt "Radio Gaga". Jamen dåså! Då är det ju skrivet i stjärnorna, det här samarbetet. Ska bli kul att höra köttkjolstjejen sjunga "Fat Bottomed Girls".
fredag 7 oktober 2011
tisdag 4 oktober 2011
Knäckande god öl från Lilla London
Dugges Höstbrygd är en tillfällig besökare på Systembolaget. Man får hoppas att den faller folk på läppen så pass att den blir permanentboende.Fast med ett sådant namn är det väl mindre troligt...
Göteborg kallas ju ofta för lilla London. Det är extra passande då Göteborgsbaserade ölbryggeriet Dugges nu har släppt en överjäst brown ale som är så typiskt brittisk i doft, smak och utseende.
Efter en sommar med så många olika nya ale som alla följer trenden av fruktsmak och så mycket blommighet att man nästan blir pollenallergiker på kuppen, är det skönt att krypa upp i favoritfåtöljen med ett glas av Dugges Höstbrygd, slänga på en gammal skiva med Gentle Giant, Camel eller Caravan och i stilla kontempaltion betrakta löven som sakta faller utanför fönstret.
Om man vill njuta höstbrygden som måltidsdryck passar de knäckiga, örtiga och chokladiga smakerna utmärkt till svampgrytor, rotfruktsgratänger och annan stabbig husmanskost,varför inte isterband?
Håll ögonen borta från etiketten bara. Den är rent anskrämlig! Not a feast for Your eyes, direkt (och kan någon förklara fjäderfät föresten, Dugges är väl från Göteborg, inte Ankeborg!).
Passa på att stocka upp med flaskor för de två höstmånader vi har kvar. Dugges Höstbrygd ingår bara i det tillfälliga sortimentet och med ett sådant säsongsbetonat namn har jag svårt att tro att den finns kvar i maj. Men har vi tur kanske Dugges ger oss julöl och vårbärs i samma kvalitet. Det vore väl en nåd att stilla bedja om?
Dugges Höstbrygd
Nr 11703
Alkoholhalt: 5%
Pris: 27,50 sek
Lyssna på Camel: The Snow Goose, Gentle Giant: Acquiring The Taste, Caravan: In the Land of Grey and Pink
Kolla på "Wreck" av Gentle Giant här.
Göteborg kallas ju ofta för lilla London. Det är extra passande då Göteborgsbaserade ölbryggeriet Dugges nu har släppt en överjäst brown ale som är så typiskt brittisk i doft, smak och utseende.
Efter en sommar med så många olika nya ale som alla följer trenden av fruktsmak och så mycket blommighet att man nästan blir pollenallergiker på kuppen, är det skönt att krypa upp i favoritfåtöljen med ett glas av Dugges Höstbrygd, slänga på en gammal skiva med Gentle Giant, Camel eller Caravan och i stilla kontempaltion betrakta löven som sakta faller utanför fönstret.
Om man vill njuta höstbrygden som måltidsdryck passar de knäckiga, örtiga och chokladiga smakerna utmärkt till svampgrytor, rotfruktsgratänger och annan stabbig husmanskost,varför inte isterband?
Håll ögonen borta från etiketten bara. Den är rent anskrämlig! Not a feast for Your eyes, direkt (och kan någon förklara fjäderfät föresten, Dugges är väl från Göteborg, inte Ankeborg!).
Passa på att stocka upp med flaskor för de två höstmånader vi har kvar. Dugges Höstbrygd ingår bara i det tillfälliga sortimentet och med ett sådant säsongsbetonat namn har jag svårt att tro att den finns kvar i maj. Men har vi tur kanske Dugges ger oss julöl och vårbärs i samma kvalitet. Det vore väl en nåd att stilla bedja om?
Dugges Höstbrygd
Nr 11703
Alkoholhalt: 5%
Pris: 27,50 sek
Lyssna på Camel: The Snow Goose, Gentle Giant: Acquiring The Taste, Caravan: In the Land of Grey and Pink
Kolla på "Wreck" av Gentle Giant här.
måndag 3 oktober 2011
Sagolika reflektioner
Sätt på thékannan och tänd doftljusen. Fru Blackmore lyser upp höstmörkret med lång och mysig sagostund
Candice Night
Reflections
Det var en gång för länge sedan en stor gitarrtrollkarl som hette Ritchie Blackmore. Han var legendomspunnen i all världens kungadömen tack vare sitt trolleri i orkestrar som Deep Purple och Rainbow. Men en dag blev han trött på sina medmagiker (särskilt den där oborstade strupsångaren Ian Gillan). Då träffade han till sin glädje en ung, vacker guldlockig jungfru med en fin liten röst och sjalar i överflöd. Den gamle trollkarlen och den unga jungfrun Candice upptäckte att de delade en gemensam fetisch för lutor och trädgårdstomtar och raskt hängde trollkarlen sin Fender Stratocaster i vapenhuset, odlade bockskägg och började med sin nya musa spela renässansmusik och covers på svensktoppslåtar av Rednecks, Nordman och One More Time. Den unga jungfruns ondsinta moder tog på sig jobbet som manager åt paret och såg till att ingen skribent eller bard skulle kunna få komma i närheten av trollkarlen med frågor om hans gamla liv. Och så levde de lyckliga i alla dagar, till skillnad från den gamle trollkarlens bedrövade fans.
Ja, det låter som en knasig saga, men faktum är att allt ovan förtäljt är dagsens sanning, till och med det om svensktoppslåtar! När Ritchie Blackmore och hans flickvän Candice Night 1998 släppte det första Blackmore’s Night-albumet Shadow of the Moon var det nog många gamla hårdrockare som satte ölen i vrångstrupen. Blackmores gitarrhjältestatus var här helt bortblåst. Musiken som strömmade ur högtalarna likt vattnet från den mäktiga floden Anduin, var ett soundtrack till medeltidsveckan i Visby, en slags New Agepoppig blandning mellan tidiga Jethro Tull, Enya och Mike Oldfield. Candices röst passade gott till musiken, och det var inte bara hennes blonda lockar och långa sjalar som gjorde att man gärna gjorde jämförelser med Stevie Nicks. Blackmore’s Night har fortsatt ge ut skivor i samma stuk men efter höjdpunkten Fires at Midnight från 2001, så tappade i alla fall jag intresset för den i längden enformiga musikstilen och började plocka fram mina tidiga Rainbow-plattor att trösta mig med istället.
Därför är jag på alla sätt positivt inställd till Candice Nights första soloalbum. Blackmore’s Night verkar inte alls ligga i malpåse, men om frugan kan sträcka ut och skapa musik utanför skogsmullegenren så borde väl maken kunna göra detsamma? Dessutom är Reflections det klart bästa man hört från miss Night på skiva. Den mer moderna ljudbilden och produktionen passar hennes enkla men melodiösa kompositioner och åren och erfarenheten har gett hennes sköra stämma ett större djup. Vackra slöjor av stråkar och keyboards väver pastorala känslor över silverdiscen så till den milda grad att man nästan anar dynga i luften. Att texterna fortfarande är kopierade från regelboken till Dungeons & Dragons får man väl stå ut med. Personliga favoriter på skivan är Fleetwood Mac-doftande ”Gone Gone Gone” och ”Black Roses” samt rockigare "dangerous Smile" och vackra ”Robin Red Breast”. Om maken med tupén medverkar på skivan i någon form så är det inget som märks nämnvärt (härmed har skivbolaget dessutom varit extremt hemligt) och det är väl helt okej att Candice får stå på egna ben. Det här är barnvänlig och snyggt framförd muminpop som funkar utmärkt i oktoberrusket med lite doftljus, scones och thé.
Reflections
Det var en gång för länge sedan en stor gitarrtrollkarl som hette Ritchie Blackmore. Han var legendomspunnen i all världens kungadömen tack vare sitt trolleri i orkestrar som Deep Purple och Rainbow. Men en dag blev han trött på sina medmagiker (särskilt den där oborstade strupsångaren Ian Gillan). Då träffade han till sin glädje en ung, vacker guldlockig jungfru med en fin liten röst och sjalar i överflöd. Den gamle trollkarlen och den unga jungfrun Candice upptäckte att de delade en gemensam fetisch för lutor och trädgårdstomtar och raskt hängde trollkarlen sin Fender Stratocaster i vapenhuset, odlade bockskägg och började med sin nya musa spela renässansmusik och covers på svensktoppslåtar av Rednecks, Nordman och One More Time. Den unga jungfruns ondsinta moder tog på sig jobbet som manager åt paret och såg till att ingen skribent eller bard skulle kunna få komma i närheten av trollkarlen med frågor om hans gamla liv. Och så levde de lyckliga i alla dagar, till skillnad från den gamle trollkarlens bedrövade fans.
Ja, det låter som en knasig saga, men faktum är att allt ovan förtäljt är dagsens sanning, till och med det om svensktoppslåtar! När Ritchie Blackmore och hans flickvän Candice Night 1998 släppte det första Blackmore’s Night-albumet Shadow of the Moon var det nog många gamla hårdrockare som satte ölen i vrångstrupen. Blackmores gitarrhjältestatus var här helt bortblåst. Musiken som strömmade ur högtalarna likt vattnet från den mäktiga floden Anduin, var ett soundtrack till medeltidsveckan i Visby, en slags New Agepoppig blandning mellan tidiga Jethro Tull, Enya och Mike Oldfield. Candices röst passade gott till musiken, och det var inte bara hennes blonda lockar och långa sjalar som gjorde att man gärna gjorde jämförelser med Stevie Nicks. Blackmore’s Night har fortsatt ge ut skivor i samma stuk men efter höjdpunkten Fires at Midnight från 2001, så tappade i alla fall jag intresset för den i längden enformiga musikstilen och började plocka fram mina tidiga Rainbow-plattor att trösta mig med istället.
Därför är jag på alla sätt positivt inställd till Candice Nights första soloalbum. Blackmore’s Night verkar inte alls ligga i malpåse, men om frugan kan sträcka ut och skapa musik utanför skogsmullegenren så borde väl maken kunna göra detsamma? Dessutom är Reflections det klart bästa man hört från miss Night på skiva. Den mer moderna ljudbilden och produktionen passar hennes enkla men melodiösa kompositioner och åren och erfarenheten har gett hennes sköra stämma ett större djup. Vackra slöjor av stråkar och keyboards väver pastorala känslor över silverdiscen så till den milda grad att man nästan anar dynga i luften. Att texterna fortfarande är kopierade från regelboken till Dungeons & Dragons får man väl stå ut med. Personliga favoriter på skivan är Fleetwood Mac-doftande ”Gone Gone Gone” och ”Black Roses” samt rockigare "dangerous Smile" och vackra ”Robin Red Breast”. Om maken med tupén medverkar på skivan i någon form så är det inget som märks nämnvärt (härmed har skivbolaget dessutom varit extremt hemligt) och det är väl helt okej att Candice får stå på egna ben. Det här är barnvänlig och snyggt framförd muminpop som funkar utmärkt i oktoberrusket med lite doftljus, scones och thé.
onsdag 28 september 2011
Rock Lobster!
Hummersäsongen firas med recept på Lobster Rolls och vintips från Bourgogne. Och så lite B 52:s på det så är festen fixad!
I dessa dagar då svensk färsk hummer betingar ett kilopris på närmare 32000 spänn är det väl inte mer än rätt att jag kommer med ett recept på hummergegga i korvbröd, eller som det heter i rättens hemland USA; lobster rolls. Det här ganska avslappnade sättet att äta hummer på kommer från östkusten och New England där hummern förr var lättfiskad och ganska billig. De rika hemmafruarna i Vermont och Maine åt ofta hummersallad och någon kom på att man kunde sälja det som snabbmat från vägkiosker om man pulade ner geggan i ett vanligt korvbröd. Det finns hundratals olika receptvarianter på denna till synes ganska enkla delikatess men det jag har totat ihop här är inspirerat av hummerbullen jag åt på restaurangen Mary's Fish Camp i West Village på Manhattan.
Lobster rolls
(med inspiration från Mary's Fish camp)
Till fyra portioner behövs:
Hummerkött från två humrar (på ca 600 g styck)
1 dl äkta majonnäs (anpassa till hur mycket kött ni fick ut ur humrarna, det får inte bli för geggigt)
1 tsk dijonsenap
Några kvistar finhackad bladpersilja
1 krm dragon
1 citron
salt och peppar
4 korvbröd
Koka humrarna i 15-20 minuter i lättsaltat vatten. Låt svalna. Rensa ut allt kött, glöm inte det extra möra köttet i klorna. Hacka köttet i ganska stora bitar. Spara klorna att garnera med.
Blanda majonnäs med senap, dragon och finhackad persilja. Vänd i de kalla hummerbitarna och rör om försiktig. Salta, peppra och smaka av med lite citronsaft. Ställ i kylskåp en halvtimme.
Ta vanligt vitt korvbröd, smörj in det med smör både in- och utvändigt och stek båda sidor i stekpanna tills utsidan tagit upp smöret och blivit hårt och gyllenbrunt medan insidan av korvbrödet fortfarande är mjukt.
Ställ korvbröden på tallrikar och fyll skårorna med hummergeggan. Tryck i så mycket som det bara går.
Servera tillsammans med pommes frites (gärna curly fries), Lollorosso-sallad och 1 citronskiva.Lägg några klor på tallriken som garnering.
Dricka till
Vitt vin: Laroche Bourgogne Chardonnay Barrique Reserve
(nr 5621) Pris 99 sek
En mycket karaktärsrik Chardonnay med schysst fatkaraktär från Chablisikonen Michel Laroches vingårdar i Bourgogne.
Öl:Samuel Adams Boston lager
(nr 1546) Pris: 15.90 sek
Smakrik amerikanare från hummerns hemstat. man kan även prova med någon annan amerikansk öl, gärna en IPA.
Lyssna på:
"Rock Lobster" med B52:s
"We were at the beach
Everybody had matching towels
Somebody went under a dock
And there they saw a rock
It wasn't a rock
It was a rock lobster!"
I dessa dagar då svensk färsk hummer betingar ett kilopris på närmare 32000 spänn är det väl inte mer än rätt att jag kommer med ett recept på hummergegga i korvbröd, eller som det heter i rättens hemland USA; lobster rolls. Det här ganska avslappnade sättet att äta hummer på kommer från östkusten och New England där hummern förr var lättfiskad och ganska billig. De rika hemmafruarna i Vermont och Maine åt ofta hummersallad och någon kom på att man kunde sälja det som snabbmat från vägkiosker om man pulade ner geggan i ett vanligt korvbröd. Det finns hundratals olika receptvarianter på denna till synes ganska enkla delikatess men det jag har totat ihop här är inspirerat av hummerbullen jag åt på restaurangen Mary's Fish Camp i West Village på Manhattan.
Lobster rolls
(med inspiration från Mary's Fish camp)
Till fyra portioner behövs:
Hummerkött från två humrar (på ca 600 g styck)
1 dl äkta majonnäs (anpassa till hur mycket kött ni fick ut ur humrarna, det får inte bli för geggigt)
1 tsk dijonsenap
Några kvistar finhackad bladpersilja
1 krm dragon
1 citron
salt och peppar
4 korvbröd
Koka humrarna i 15-20 minuter i lättsaltat vatten. Låt svalna. Rensa ut allt kött, glöm inte det extra möra köttet i klorna. Hacka köttet i ganska stora bitar. Spara klorna att garnera med.
Blanda majonnäs med senap, dragon och finhackad persilja. Vänd i de kalla hummerbitarna och rör om försiktig. Salta, peppra och smaka av med lite citronsaft. Ställ i kylskåp en halvtimme.
Ta vanligt vitt korvbröd, smörj in det med smör både in- och utvändigt och stek båda sidor i stekpanna tills utsidan tagit upp smöret och blivit hårt och gyllenbrunt medan insidan av korvbrödet fortfarande är mjukt.
Ställ korvbröden på tallrikar och fyll skårorna med hummergeggan. Tryck i så mycket som det bara går.
Servera tillsammans med pommes frites (gärna curly fries), Lollorosso-sallad och 1 citronskiva.Lägg några klor på tallriken som garnering.
Dricka till
Vitt vin: Laroche Bourgogne Chardonnay Barrique Reserve
(nr 5621) Pris 99 sek
En mycket karaktärsrik Chardonnay med schysst fatkaraktär från Chablisikonen Michel Laroches vingårdar i Bourgogne.
Öl:Samuel Adams Boston lager
(nr 1546) Pris: 15.90 sek
Smakrik amerikanare från hummerns hemstat. man kan även prova med någon annan amerikansk öl, gärna en IPA.
Lyssna på:
"Rock Lobster" med B52:s
"We were at the beach
Everybody had matching towels
Somebody went under a dock
And there they saw a rock
It wasn't a rock
It was a rock lobster!"
måndag 26 september 2011
Eclectic Bandana band?
Mogen och intim present från mannen som en gång skrev textrader som "Don't know about Your brain, but You look All right"....
Roger Glover (and the guilty party)
If Life Was Easy
I somras släppte Roger Glover sitt femte soloalbum If Life Was Easy. Som den mest tillbakadragne och osynlige av virtuoserna i Deep Purple, är han minst lika viktig för bandet som vilken brandbilssirenjutande sångare eller flyhänt gitarrhjälte som än har funnits med på lönelistan i det legendariska bandet genom åren . Glover har producerat flera av Purples plattor och är förutom bandets basist en mycket grundläggande faktor vid låtskrivandet, både vad det gäller text och musik.
Rogers tidigare solooutput har varit en blandad kompott. Jag har varma minnen av hans sjuttiotalsmaterial som Butterfly Ball-skivan (en engelsk ”Fablernas värld” med sånginsatser av bl.a. Ronnie James Dio, David Coverdale och Glenn Hughes) och den filmsoundtrackliknande Elements, men jag var mindre imponerad av det synthindränkta new waveexperimentet The Mask från 80-talet . Däremot var 2002 års Snapshot med skönt blues/reggae/funk/pop/rock-gung en mycket angenäm upplevelse, och nya If Life was Easy kan ses som en utveckling på den skivan, men med ett större djup och en förtrolighet som klär den gamle bandanabäraren ypperligt.
Förvänta er ingen riffrock a la ”Smoke on the Water” bara. Här samsas vuxenrock med ren blues och lugna ballader. På skivan medverkar Dan McCafferty och Pete Agnew från Nazareth (Roger producerade Nazareths bästa plattor på sjuttiotalet), Mickey Lee Soule (en gång i Elf och därefter Rainbow) och Rogers egen dotter Gillian som sjunger känslosamt på tre låtar. Dessutom återbrukas sångaren Randall Bramlett som medverkade på Snapshot, samt yngre förmågor som Sahaj Ticotin från Nu metalbandet Ra och Walter Galley från franska hårdrocksbandet Café Bertrand. Men framför allt har Roger valt att släppa mikrofonfobin och sjunger här själv på närmare hälften av låtarna. Det gillar jag. Han är ingen Ian Gillan, det ska gudarna veta. Roger sjunger hellre än bra men har en stark personlighet i stämman och hamnar därmed i samma kategori som kraxherrar som Dylan, JJ. Cale, Chris Rea, Mark Knopfler eller Leonard Cohen. Det är även hos dessa åldermän som man får leta om man vill få ett hum om stilen på If Life Was Easy.
Grejen är ju att de här intima texterna som bitvis är riktigt vemodiga med funderingar runt död, åldrande, förlust och skilsmässa, sjungs allra bäst av mannen som själv ligger bakom dem. Det blir liksom mest trovärdigt då. Sedan spelar det mindre roll att Roger inte skulle platsa i Die Wiener Sängerknaben. På flera av skivans 16 spår är det Glover ensam som spelar samtliga instrument, vilket ger musiken en hemtrevlig demokänsla utan att vare sig ljud eller produktion på något sätt ligger på den nivån. Trots de melankoliska textämnena så är If Life Was Easy en riktig feelgoodplatta och en emotionellt värmande cocktail som växer för varje lyssning.
Roger Glover (and the guilty party)
If Life Was Easy
I somras släppte Roger Glover sitt femte soloalbum If Life Was Easy. Som den mest tillbakadragne och osynlige av virtuoserna i Deep Purple, är han minst lika viktig för bandet som vilken brandbilssirenjutande sångare eller flyhänt gitarrhjälte som än har funnits med på lönelistan i det legendariska bandet genom åren . Glover har producerat flera av Purples plattor och är förutom bandets basist en mycket grundläggande faktor vid låtskrivandet, både vad det gäller text och musik.
Rogers tidigare solooutput har varit en blandad kompott. Jag har varma minnen av hans sjuttiotalsmaterial som Butterfly Ball-skivan (en engelsk ”Fablernas värld” med sånginsatser av bl.a. Ronnie James Dio, David Coverdale och Glenn Hughes) och den filmsoundtrackliknande Elements, men jag var mindre imponerad av det synthindränkta new waveexperimentet The Mask från 80-talet . Däremot var 2002 års Snapshot med skönt blues/reggae/funk/pop/rock-gung en mycket angenäm upplevelse, och nya If Life was Easy kan ses som en utveckling på den skivan, men med ett större djup och en förtrolighet som klär den gamle bandanabäraren ypperligt.
Förvänta er ingen riffrock a la ”Smoke on the Water” bara. Här samsas vuxenrock med ren blues och lugna ballader. På skivan medverkar Dan McCafferty och Pete Agnew från Nazareth (Roger producerade Nazareths bästa plattor på sjuttiotalet), Mickey Lee Soule (en gång i Elf och därefter Rainbow) och Rogers egen dotter Gillian som sjunger känslosamt på tre låtar. Dessutom återbrukas sångaren Randall Bramlett som medverkade på Snapshot, samt yngre förmågor som Sahaj Ticotin från Nu metalbandet Ra och Walter Galley från franska hårdrocksbandet Café Bertrand. Men framför allt har Roger valt att släppa mikrofonfobin och sjunger här själv på närmare hälften av låtarna. Det gillar jag. Han är ingen Ian Gillan, det ska gudarna veta. Roger sjunger hellre än bra men har en stark personlighet i stämman och hamnar därmed i samma kategori som kraxherrar som Dylan, JJ. Cale, Chris Rea, Mark Knopfler eller Leonard Cohen. Det är även hos dessa åldermän som man får leta om man vill få ett hum om stilen på If Life Was Easy.
Grejen är ju att de här intima texterna som bitvis är riktigt vemodiga med funderingar runt död, åldrande, förlust och skilsmässa, sjungs allra bäst av mannen som själv ligger bakom dem. Det blir liksom mest trovärdigt då. Sedan spelar det mindre roll att Roger inte skulle platsa i Die Wiener Sängerknaben. På flera av skivans 16 spår är det Glover ensam som spelar samtliga instrument, vilket ger musiken en hemtrevlig demokänsla utan att vare sig ljud eller produktion på något sätt ligger på den nivån. Trots de melankoliska textämnena så är If Life Was Easy en riktig feelgoodplatta och en emotionellt värmande cocktail som växer för varje lyssning.
Välsmakande skåpmat från the soul kitchen
Beth Hart/ Joe Bonamassa
Don’t Explain
Beth Hart är en LA-brutta med kraftfull hes rockröst som leder tankarna till Janis Joplin. Tyvärr har Hart även kopierat Joplins destruktiva livsstil långa perioder även om hon nu verkar ha rett ut sina värsta problem.
Joe Bonamassa är det lovande unga blueshoppet som hunnit bli snart 35 bast och mer får räknas som en veteran inom genren än en talangfull spoling.
Kevin Shirley är en hårig producent från Sydafrika som åtnjuter stjärnornas beundran och som utöver att producera Iron Maiden, Aerosmith, Rush och Slayer även fått mixa mäktiga Led Zeppelin. Han är också en utpräglad matchmaker- det är han som ligger bakom att supergruppen Black Country Communion över huvud taget blev till. Även i konstellationen Hart och Bonamassa spelar han en stor roll, som producent, mixare och medväljare av låtmaterial.
Don’t Explain är ett snabbt hoptotat projekt där Hart sjunger ett gäng gamla soul-. Jazz- och bluesörhängen från så långt tillbaka som 1940-talet, ackompanjerad av Bonamassas gråtande gura och hans pålitliga kompband. Inspelningarna tog bara två dagar och mixades därefter raskt av Shirley.
Det är lätt att dra paralleller till Robert Plants och Alison Krauss samarbete på Raising Sand från 2007. Där var det producenten T-Bone Burnett som tillsammans med Plant och Krauss valde ut ett gäng gamla låtar och arrade om dem till smäckert resultat.Don’t Explain känns som ett på alla sätt mer spontant och påskyndat projekt än Raising Sand, men det är nödvändigtvis inte av ondo. En del av låtvalen på skivan kan förefalla lite oövertänkta, men här hänger allt på framförandet, och främst känslan i röst och gitarrton, och där lyckas både Hart och Bonamassa plocka full poäng.
Inledande ”Sinner’s Prayer” är mest känd från en Ray Charles-inspelning från 1957. Hart och Bonamassa behåller bluesen men gör den mer gitarrbaserad vilket skänker deras version en doft av tidiga ZZ Top. ”Chocolate Jesus”, som är ett sentida spår av Tom Waits blir i händerna på Hart snarare något som låter som Amy Winehouse som sjunger Berthold Brecht. Versionen av Bill Withers funkiga ”For My Friend” är sju gånger hårdare än originalet och har försetts med ett blytungt Zeppelinriff och det är härligt att höra Monica Zetterlundsvibbar i Beths röst när hon sjunger uppgivet i titelspåret ”Dont Explain” som Billy Holiday skrev till sin otrogne make för 67 år sedan.
Vissa av coverversionerna ligger lite väl nära originalen och blir därmed aningens anonyma, men även på utfyllnadsspåren imponerar Harts röst. Trots blandningen av blues, soul och jazz blir det aldrig spretigt.
Don’t Explain, som jag fick upp ögonen för på grund av Bonamassa/Shirley-kopplingen, har fått mig att verkligen uppskatta Beth Hart och dessutom gå tillbaka och återupptäcka storheter som Billie Holidays och Etta James kataloger. Inte illa pinkat av ett snabbt hoptotat projekt med coverversioner!
torsdag 22 september 2011
Grattis David Coverdale, 60 år!
 |
| Foto: Jesper Almén |
Idag, 22 september är det exakt 60 år sedan David Coverdale såg dagens ljus i Saltburn By the Sea, England. David har trollbundit oss med sin bluesiga stämma sedan han som 22-årig okänd yngling blev sångare i världsbandet Deep Purple. Efter 3 studioalbum med Purple gjorde Coverdale två fantastiska soloalbum för att sedan starta Whitesnake, ett band han leder framgångsrikt än idag.
David är en av mina absoluta favoritsångare i världen och har en scennärvaro som är enorm. Dessutom är han oerhört trevlig som människa, kan jag säga efter att ha intervjuat honom öga mot öga. han har en fantastisk förmåga att komma ihåg ens förnamn och får en att känna sig välkommen och uppskattad.Artig och belevad är han nuförtiden en äkta gentleman.
Davids enorma intresse för halvsnuskiga texter är väldokumenterat genom åren. Här kan ni läsa en artikel jag skrivit tidigare om det.
Må du stolt strutta runt på rockscener världen över många år till. Cheers, we wish You well!
måndag 19 september 2011
Rockkocken rekommenderar: Köksredskap för den äkta rockern
Hacka basilika på en Les Paul-formad skärbräda, eller strutta omkring i köket stolt iklädd ett förkläde med titeln Chef Leppard.
Engelska företaget Mega chef har lanserat en ny kollektion med rockparafernalia för köket. Är du sugen på gitarrformade skärbrädor, kylskåpsmagneter med roliga rockcitat eller varför inte ett stiligt förkläde som driver med ditt favorit band? Vad sägs om slogans som "Food Fighters", Quorn: We are the champignons", "Sweet Chili o' Mine" eller "Never Mind the Scallops"?
 |
| en boardcaster att shredda loss på... |
fredag 16 september 2011
Släpp skivorna loss, det är höst!
Som koncentrerad ljusterapi för öronen är musiken som släpps nu under den mörka höstperioden. Själasörjare som Kate Bush, Francis Dunnery och Alice Cooper är några av dem som skänker frid i hjärtat och svampgrytorna.
Om man inte är mykolog kan hösten göra en mycke låg. Efter mitten på oktober får man gärna lust att likt björnarna krypa i ide och slippa det där jobbiga regnet som kommer in från sidan och skvätter upp i näsan. Då är det skönt att så många artister tar sitt ansvar och släpper ny musik att njuta i slutet av året. Här är några som jag själv ser fram emot extra mycket.
Kate Bush
Vad är det för likhet mellan min ketchupflaska i kylskåpet och Kate Bush? Jo, för att vara 53 år är de båda förvånansvärt fräscha och söta, ingen av dem har varit på turné sedan sent sjuttiotal och om man slår dem där bak så kommer först ingenting, sedan ingenting och sedan allt på en gång.
Det är 6 år sedan Kate Bush släppte ny skiva (och innan det var det ett ännu längre uppehåll) och så plötsligt i år kommer det hela två skivor! I våras släppte hon Director’s Cut- en samling nyinspelningar av låtar från de gamla plattorna Red Shoes och Sensual World, Och nu i november anländer albumet
50 words for snow med helt nyskriven musik. Albumtiteln verkar inspirerad av boken Fröken Smillas känsla för snö av Peter Hoeg.
Plattan som har en speltid på en dryg timme består av endast sju spår, riktiga symfonier med andra ord. Och som strössel på mjukglassen så medverkar skådisen Stephen Fry på skivan också! Kan det bli bättre? 21 november får vi se.
Francis Dunnery
Blonde helikoptern Francis Dunnery släpper också nytt under hösten. Även i hans fall var förra skivan gammal skåpmat, det vill säga nyinspelningar av tidigare utgivna It Bites-låtar. Det färska verket heter Made in Space och titelspåret som har hörts live har mötts med blandad respons av fansen enligt diskussionsforum på nätet. Den nya musikriktningen skall tydligen vara åt R n' B-hållet och gitarrspelet ska vara rejält nertonat. Vad det betyder vet jag inte, men oroar mig en aning. Dock har Dunnery haft en förmåga att alltid överraska och glädja mig, oavsett vilken musikalisk stig han väljer att vandra, så det är väl bara att packa sin ränsel och hänga på. Kollikock, kollikock!
Steven Wilson
Mannen bakom Porcupine Tree och Blackfield är produktiv som få. Det var inte lände sedan han släppte sin första egna soloplatta Insurgentes och här kommer nu tvåan; ett dubbelalbum betitlat Grace for Drowning. Tydligen ska musiken vara mer inspirerad av King Crimson än av Pink Floyd den här gången. Skivan släpps 26 september.
Van Halen
Det här är något jag ser fram emot med lika delar bitterljuv bävan och bångebefrämjande besatthet. Vi snackar nytt studioalbum från mäktiga Van Halen- med Diamond Dave Lee Roth bakom micken! Första skivan med helt nytt material på 13 år! Och den första med Lee Roth sedan 1984! Verket som är producerat av Ross Hogarth ska tydligen vara färdigmixat och mastras as we speak. På David Lee Roths officiella hemsida kan man läsa den blinkande texten ”Get Ready”; ett förebud om vad som komma skall. Kanske får vi se en release av skivan på den här sidan året, bandet är i alla fall inbokat på Australienturné i början av 2012. Alter Bridges gitarrist Mark Tremonti som påstår sig ha hört låtarna live i studio (utan sångpålägg) har i en intervju uttalat sig och sagt att musiken låter som tidiga Van Halen.
Min bävan ligger i att det gått sådan lång tid att VH:s musik kanske tappat både sprutet och kolsyran. Mycket av charmen med bandets tidiga skivor(förutom Eddies överjordiska och nyskapande gitarrspel och Lee Roths scenpersonlighet) var den frustande testosteronstinna ungdomligheten de uppvisade. Det var kalifornisk sol, bira, bärs och rockiga brudar. Slarvigt intelligent musik med fånigt flinande sångrader framfrustade av en ADHD-snubbe med konstant knullrufs. En smittande backanal med hejbabberibba utan motstycke. När Lee Roth försvann och Sammy Hagar kom in som ny sångare i mitten på 80-talet blev musiken mer tillrättalagd och snygg (vattenkammad?), och kanske till och med mer lättlyssnad- men därmed också mer tråkig. Kan det återförenade radarparet Eddie och Dave skapa samma sprittande glädje som förr utan att riskera att bryta lårbenshalsen? Om bandet ska komma undan med hedern i behåll behövs att den nyskrivna musiken är tillräckligt vuxen för att tas på allvar och inte framstå som gubbsjuk. Samtidigt får det inte bli rullatorrock av det hela heller. Har Van Halen en möjlighet att visa sig lika stora som förr eller blir detta en nostalgikick för törstiga medelålders fans? Frågor, frågor.
Kansasbasisten Billy Greers soloprojekt Seventh Key har varit på G med en tredje studioplatta i ett antal år nu. När jag träffade Billy snabbt backstage på Sweden Rock Festival i somras berättade han att merparten av låtarna var färdigskrivna och bitvis inspelade men en av anledningarna till att det tog så lång tid att få musiken klar var att gitarristen och producenten Mike Slamer gått i Mutt Lange-skolan och var extremt petig vad gäller inspelning och produktion. Men Greer lovade i alla fall med viss osäker darr på stämman att han skulle försöka få ut plattan på den här sidan året.Om man inte är mykolog kan hösten göra en mycke låg. Efter mitten på oktober får man gärna lust att likt björnarna krypa i ide och slippa det där jobbiga regnet som kommer in från sidan och skvätter upp i näsan. Då är det skönt att så många artister tar sitt ansvar och släpper ny musik att njuta i slutet av året. Här är några som jag själv ser fram emot extra mycket.
Kate Bush
Vad är det för likhet mellan min ketchupflaska i kylskåpet och Kate Bush? Jo, för att vara 53 år är de båda förvånansvärt fräscha och söta, ingen av dem har varit på turné sedan sent sjuttiotal och om man slår dem där bak så kommer först ingenting, sedan ingenting och sedan allt på en gång.
Det är 6 år sedan Kate Bush släppte ny skiva (och innan det var det ett ännu längre uppehåll) och så plötsligt i år kommer det hela två skivor! I våras släppte hon Director’s Cut- en samling nyinspelningar av låtar från de gamla plattorna Red Shoes och Sensual World, Och nu i november anländer albumet
50 words for snow med helt nyskriven musik. Albumtiteln verkar inspirerad av boken Fröken Smillas känsla för snö av Peter Hoeg.
Plattan som har en speltid på en dryg timme består av endast sju spår, riktiga symfonier med andra ord. Och som strössel på mjukglassen så medverkar skådisen Stephen Fry på skivan också! Kan det bli bättre? 21 november får vi se.
Francis Dunnery
Blonde helikoptern Francis Dunnery släpper också nytt under hösten. Även i hans fall var förra skivan gammal skåpmat, det vill säga nyinspelningar av tidigare utgivna It Bites-låtar. Det färska verket heter Made in Space och titelspåret som har hörts live har mötts med blandad respons av fansen enligt diskussionsforum på nätet. Den nya musikriktningen skall tydligen vara åt R n' B-hållet och gitarrspelet ska vara rejält nertonat. Vad det betyder vet jag inte, men oroar mig en aning. Dock har Dunnery haft en förmåga att alltid överraska och glädja mig, oavsett vilken musikalisk stig han väljer att vandra, så det är väl bara att packa sin ränsel och hänga på. Kollikock, kollikock!
Steven Wilson
Mannen bakom Porcupine Tree och Blackfield är produktiv som få. Det var inte lände sedan han släppte sin första egna soloplatta Insurgentes och här kommer nu tvåan; ett dubbelalbum betitlat Grace for Drowning. Tydligen ska musiken vara mer inspirerad av King Crimson än av Pink Floyd den här gången. Skivan släpps 26 september.
 |
| Diamond Dave och Eddie under USA turnén 2008 |
Det här är något jag ser fram emot med lika delar bitterljuv bävan och bångebefrämjande besatthet. Vi snackar nytt studioalbum från mäktiga Van Halen- med Diamond Dave Lee Roth bakom micken! Första skivan med helt nytt material på 13 år! Och den första med Lee Roth sedan 1984! Verket som är producerat av Ross Hogarth ska tydligen vara färdigmixat och mastras as we speak. På David Lee Roths officiella hemsida kan man läsa den blinkande texten ”Get Ready”; ett förebud om vad som komma skall. Kanske får vi se en release av skivan på den här sidan året, bandet är i alla fall inbokat på Australienturné i början av 2012. Alter Bridges gitarrist Mark Tremonti som påstår sig ha hört låtarna live i studio (utan sångpålägg) har i en intervju uttalat sig och sagt att musiken låter som tidiga Van Halen.
Min bävan ligger i att det gått sådan lång tid att VH:s musik kanske tappat både sprutet och kolsyran. Mycket av charmen med bandets tidiga skivor(förutom Eddies överjordiska och nyskapande gitarrspel och Lee Roths scenpersonlighet) var den frustande testosteronstinna ungdomligheten de uppvisade. Det var kalifornisk sol, bira, bärs och rockiga brudar. Slarvigt intelligent musik med fånigt flinande sångrader framfrustade av en ADHD-snubbe med konstant knullrufs. En smittande backanal med hejbabberibba utan motstycke. När Lee Roth försvann och Sammy Hagar kom in som ny sångare i mitten på 80-talet blev musiken mer tillrättalagd och snygg (vattenkammad?), och kanske till och med mer lättlyssnad- men därmed också mer tråkig. Kan det återförenade radarparet Eddie och Dave skapa samma sprittande glädje som förr utan att riskera att bryta lårbenshalsen? Om bandet ska komma undan med hedern i behåll behövs att den nyskrivna musiken är tillräckligt vuxen för att tas på allvar och inte framstå som gubbsjuk. Samtidigt får det inte bli rullatorrock av det hela heller. Har Van Halen en möjlighet att visa sig lika stora som förr eller blir detta en nostalgikick för törstiga medelålders fans? Frågor, frågor.
 |
| Foto: Jesper Almén |
Seventh Key
Redan släppta plattor:
Richard Page Solo Acoustic
En dvd och cd med en avskalad och intim livekonsert tillsammans med Mr Mister-sångaren Richard Page. Vi bjuds på hits från Pages hela karriär, allt från pärlan "Midnight Angel" från Pages-tiden, via åttiotalets Mr Misterperiod med "Kyrie" och "Broken Wings" till hitlåtsskriveri för Madonna (I'll Remember") och hans egna soloskivor, framför allt senaste Peculiar Life. Det enda man saknar är något från utmärkta Third Matinee. Page sitter ensam på scenen och trakterar akustisk gitarr eller piano för att kompa sin ljuva stämma. Mellan låtarna får vi små anekdoter om hur musiken kom till eller vad texten handlar om (I alla fall på Dvd:n). Ljuvligt värmande i höstrusket! En kopp thé på det här så...
Red Hot Chili Peppers I'm With You
Visst var pepperspojkarna roligare i början när de hade snopparna i tubsockor och funkade frenetiskt. Men de har lyckats växa upp och samtidigt behålla en galenskap och angelägenhet samtidigt som musiken mognar och blir intressantare att lyssna på och inte bara digga sig svettig till.
Alice Cooper Welcome 2 My Nightmare
Uppföljare som faktiskt håller. Helt over the top såsom Alice ska vara. Riktigt kul! Jag återkommer med utförligare recension vid senare tillfälle.
Lenny Kravitz Black and white America
Bitvis gäspig. Kravitz har alltid stulit som en korp ur rockhistorien men lyckats tillföra egen personlighet. Den verkar bli mindre för varje år.
onsdag 31 augusti 2011
Kanadicken som kom in från kylan
En bondpojke från Toronto fick spela in skiva med Toto och blev kulthjälte. Sedan försvann han. Trettio år senare kom han med två uppföljare på en gång!
Med ett så anonymt och alldagligt namn som David Roberts och med en blygsam skivproduktion bestående av tre soloplattor under en snart trettioårig karriär vore det väl att ta i att säga att kanadensiske Roberts nått ut till miljontals fans. Trots detta är han något av en kulthjälte och hans debutalbum All Dressed Up från 1982 ses som en riktig klassiker inom den musikgenre som kallas west coast-rock.
Den huvudsakliga anledningen till den uppmärksamhet skivan fått står att finna i listan över medverkande studiomusiker. Här finner man förutom Toto-trojkan Steve Lukather, Jeff Porcaro och Mike Porcaro även studiorävar som Jay Graydon, David Foster, Paulinho da Costa, Bill Champlin och Tom Kelly. Som producent stod Greg Mathieson. Det var framför allt kopplingen till Totomusikerna (som samma år stod på toppen då de släppte sin multimiljonsäljare Toto IV) som gjorde att fans drogs till skivan, men Roberts egna bidrag i form av skönsång, inspirerande keyboardspel och utmärkta kompositioner gjorde heller ingen besviken.
David Roberts föddes egentligen i Boston men flyttade i unga år till Toronto, Canada, där han upptäcktes som 19-åring då skivbolaget WEA fick höra en av hans demolåtar. Skivkontrakt skrevs och 1982 fick Roberts åka till soliga Los Angeles och legendariska Sunset Sound Studios för att spela in sin debutskiva. Med proffsmusiker att kompa honom och produktionshjälp av Greg Mathieson fick han ihop en riktigt bra skiva med snäll poprock där arrangemangen och soloprestationerna från musikerna verkligen lyfter det hela. Två singlar gavs ut; Steely Dan-doftande ”Boys of Autumn” och balladen ”Anywhere You Run To” men det fanns många fler låtar av högre klass på skivan, som inledande ”All in the name of Love” , ”Someone Like You” eller ”Never Gonna Let You Go”.
Roberts hade ytterligare ett gäng låtar på demostadie, men av någon anledning dröjde en uppföljare. Istället försvann den unge kanadensaren från rampljuset och ägnade sig i många år åt att i skymundan skriva låtar åt andra artister som Starship, Bad English, Lee Aaron, House Of Lords, och Jimmy Barnes. Där i skuggan hade han kunnat stanna om inte gitarristen Tommy Denander hade hört av sig i början av 2000-talet. Tommy var stor fan av All Dressed Up-plattan och efter att ha lyckats lokalisera Roberts kontaktade han honom och föreslog ett samarbete. Duon fick skivkontrakt på två skivor och började skriva låtar ihop. Tyvärr drog projektet ut på tiden och Tommy var tvungen att engagera sig i andra uppdrag, men David Roberts återkomst till West coast-genren kom dock på Frédéric Slamas project AOR och skivan Dreaming of L.A. Där kunde man för första gången på 25 år åter höra hans ljuva stämma- dessutom tillsammans med Tommys gitarrspel.
Sommaren 2008 släpptes så David Roberts andra soloalbum passande betitlat Better Late than Never. Producent var återigen Greg Mathieson och andra kända studiomusiker som medverkar på skivan är gitarristen Michael Landau, basisten Abe Laboriel JR, trummisen Mike Baird och percussionisten Luis Conte. Halva plattan är inspelad i Nashville och kanske är det därför som doften av ko-boogie hänger mycket tyngre över detta verk än på debuten.
Som för att betala tillbaka för att fansen fått vänta så länge på en skiva gav Roberts ut ytterligare en soloplatta 2008. Missing Years bestod av de demolåtar som aldrig spelades in på åttiotalet och det är Roberts själv som står för produktion och spelar samtliga instrument.
Båda plattorna fanns länge bara utgivna i Japan men har nu nyligen släppts i USA och Europa.
Utan att för den skull kritisera Roberts sentida verk så måste man ändå säga att det är debuten från 1982 som är riktigt intressant. Här hörs en oerhörd spelglädje och entusiasm hos musikerna. Det i kombination med Roberts sköna röst och snygga melodier gör att All Dressed Up med all rätt förtjänar sitt rykte som en klassiker i genren.
Kolla in en video på singeln "Boys of Autumn" här
och lyssna på "All in the Name of Love" här
eller "Someone Like You" här
Eller kolla mer sentida "Best Thing I Never Had" från senaste plattan Better late Than Never här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)