Dimmiga hågkomster från en svunnen tidSommaren 1988 var en enda lång fest. Jag hade precis tagit studenten och struntade högaktningsfullt i sommarjobb. Jag var fri, arbetslös och nitton år.
I Sundsvall fanns två diskotek att gå på om man var tonåring; Privee och Oscar. Ena veckan var Privee innestället och Oscar stod i princip tomt. Nästa vecka kunde det vara precis tvärtom. Det verkade helt godtyckligt, man hade ingen aning om varför. Kanske fanns det en osynlig grupp med innemänniskor som dikterade vilket av uteställena som var hippt för tillfället, men ingen visste vilka som ingick i denna osynliga innegrupp.
Det fanns dansgolv på både Privee och Oscar. Här spelades dåtidens dansmusik. Prince, Simple Minds, Whitney Houston. Jag tyckte inte om den tidens dansmusik
och det fanns fler som jag. Killar som strök efter väggarna och såg sura ut, eller hängde vid baren och drack tequila. Vi fnös åt fjantarna som svansade omkring ute på dansgolvet och även om den snyggaste tjejen i lokalen kom fram och bjöd upp, så tackade vi nej till att svänga våra lurviga till något så simpelt som Modern Talking eller Trance Dance. Under kvällens gång kunde vi ses sitta och hänga i hörnen med våra cigaretter och ölsejdlar, snusburkar och shotglas. Vi bemödade aldrig varandra med så mycket som en igenkännande nick eller ett leende. Vi var alla ensamma fåordiga cowboys i en saloon packad med pastellfärgsbeklädda puckon.
Men så, plötsligt hördes den taktfasta rytmen och de välkända orden:
”Are you ready Steve.. (uh-huh), Andy? (Yeah!)... Mick? (okay..)....Well allright fellas, let’s Goooooo!Riffet till Sweets “Ballroom Blitz” brakade loss och som på en osynlig signal lösgjorde vi oss samtidigt från skuggorna och rusade som en hjord skenande elefanter mot dansgolvet. ”BoyToy”- beklädda bimbos och seglarskoburna sillmjölkar flydde hals över huvud och spreds för vinden. Nu var det vår tur. Under femton minuter varje natt ägde vi dansgolvet. Vi män som annars aldrig ens hälsade på varandra omfamnades nu i en stor kollektiv broderlig rockkram. Vi skrek lyckligt rakt i varandras saliga ansikten och vevade livsfarligt med våra armar som vi hade sett Pete Townshend i The Who göra.
”Ballroom Blitz” följdes alltid av samma gamla låtar. ”Jump” med Van Halen, ”Give Me All Your Loving” med ZZ Top, ”Rockin’ All over the World” med Status Quo, ”Woman From Tokyo” med Deep Purple och ”The Final Countdown” med Europe. Ibland kunde vi, om DJ:n var på humör, även få en släng av en rockballad, men oftast var det bortkastad tid eftersom alla tjejer redan var som bortblåsta från dansgolvet och även om vår broderliga kärlek var stark så sträckte den sig inte så långt som till tryckare med varandra.
Ja, där ute på dansgolvet var vi alla bröder, förenade i vår kärlek till metalltunga gitarriff och kvinnofientliga texter. Vi var svältfödda på hårdrock och sög girigt in det vi bjöds på. Vi visste att vi aldrig skulle få höra Accept, Wasp, Ozzy eller Judas Priest på ett vanligt dansgolv och likt heroinister som fick hålla till godo med metadon, nöjde vi oss med Europe och Status Quo. Det här var vår chans, våra fifteen minutes of fame, vår möjlighet att visa de discolallande dönickarna vad rocken betydde för oss. Kanske hade vårt alkoholintag lite med saken att gör också.
Så plötsligt, lika snabbt som det hade börjat, var det över. Howard Jones fekalframkallande stämma ljöd återigen smäktande ur högtalarna och vi lämnade dansgolvet tillsammans med de sista rökslöjorna av kolsyreis. En del av oss gick till toaletten och kräktes, andra raglade till baren för att fylla på det vi hade svettats ut. Några få stackars satar började leta efter ragget de hade lämnat mitt i en mening för att rusa och rocka. De fann dem aldrig igen.
Efter vår urladdning kunde det hända att man slängde ett skitord till killen bredvid sig vid baren. Den broder man en minut tidigare hade mött i en svettig omfamning ute på dansgolvet.
– Fy fan vad skönt! Van Halen regerar!
– Ruaaarggh! Eddie är bäst!
That Was It. Inget mer. Tack och hej, hem och sova ruset av sig.
Dagen därpå kunde det slumpa sig att man fick syn på någon av de namnlösa rockbröderna nere på stan när man var ute för att käka bakfyllefrukost. Då kunde det också hända att man fick tillstymmelsen till en början av en nick och ett igenkännande leende, ända tills man insåg att det inte var någon man kände, utan bara en vilt främmande man som man hade kramat kvällen innan. Då hölls den igenkännande nicken inne, men ett litet leende kunde ibland anas runt mungiporna. Man slogs av insikten att gårdagskvällen inte hade varit en dröm, och man kände sig lite cool, som om man var med i en hemlig världsomfattande organisation. Vi som smög oss på från ingenstans och rensade dansgolvet under femton magiska minuter varje kväll likt en skvadron tyska Messerschmidtplan som oväntat dök upp i Londondimman under slaget om Storbritannien. The Ballroom Blitzers! Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så lite.
