Jag läste för ett tag sedan en kommentar som fick mig att reagera. I en skivrecension i en stor dagstidning tyckte recensenten något i still med att en artists debutskiva oftast var det bästa han eller hon åstadkom i sin karriär. Och visst, man kan förvisso ganska snabbt komma på ett antal artister och band som detta stämmer in på.
Van Halens debut från 1977 bräcks inte av något bandet gjort därefter, inte så mycket på grund av kvaliteten på låtmaterialet som den allmänna känslan av baccanal och sedeslöshet på hela plattan. Guns N’ Roses har aldrig lyckats överträffa Apetite For Destruction. Sex Pistols startade en ny subkultur med sin Never Mind The Bollocks och rasade snabbt ihop efter det. Flying Burrito Brothers fick allt att stämma på Gilded Palace of Sin och hade tillräckligt med bra material för en okej uppföljare innan Gram Parsons drog och dog. Lynyrd Skynyrds första platta var så bra för att de hade turnerat med- och nött in sina låtar i flera år innan de spelade in dem. Jimi Hendrix och The Doors debutskivor är klassiska av samma anledning som Van Halens. De fullkomligt sprudlar av uppdämd spellusta och kreativitet.
Andra förstlingsverk som hållit i sig som artisternas topprestationer är debuterna från Bad Company, Asia, New York Dolls, Cactus och Crosby, Stills and Nash, liksom Hearts Dreamboat Annie, Meatloafs Bat Out Of Hell, Elvis Costellos My Aim Is True och Blue Cheers Vincebus Eruptum. Speciellt hedersomnämnande går även till Humble Pies As Safe As Yesterday Is.
Men resten då?
Man behöver inte vara expert på Pop Geni eller tänka efter länge för att hitta drösvis med rocklegender som inte nådde sina musikaliska zenith förrän långt in i karriären.
Låt oss börja med de självklara.
Beatles startade hysteri från första början 1963 men deras största klassiker Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band var gruppens sjunde platta. Rolling Stones bästa verk som Beggar’s Banquet, Let It Bleed och Exile On Main St. hade ett tiotal mindre kvalitativa lp: er före sig. Visst är Led Zeppelins första platta makalös men de flesta håller nog med om att bandet utvecklades ännu mer på efterföljande album. Deep Purple hade släppt fem studioalbum innan Machine Head och Pink Floyds Dark Side Of The Moon är bandets åttonde släpp. Black Sabbaths debutplatta blev i en omröstning i Kerrang nyligen vald till det bästa engelska rockalbumet genom tiderna men frågan är om inte Paranoid och Master Of Reality är ännu bättre.
Eagles Hotel California var bandets femte album, samma sak med ELOs Eldorado. Alice Cooper hade släppt tre album innan han var framme vid höjdartrojkan Killers, School’s Out och Billion Dollar Babies. Fleetwood Macs storsäljare Rumours var bandets tolfte album. Bruce Springsteens Greetings From Aspbury Park är visserligen en fantastisk debut men visst överträffas den av senare verk som Born to Run, The River och Nebraska? Queensryches debut The Warning var i mångt och mycket en Iron Maidenkopia, men om de inte hade fått fortsätta så hade vi aldrig fått njuta av Operation: Mindcrime som kom fyra år senare.
Listan kan göras lång. Vad sägs om dessa klassiska album? Siffran i parantes efteråt visar vilken skiva i ordningen de var.
The Who: Who’s Next (6), Tom Petty & the Heartbreakers: Damn The Torpedoes (3), Aerosmith: Rocks (4), Thin Lizzy: Jailbreak (5), Elton John: Goodbye Yellow Brick Road (7), Kiss: Destroyer (4), AC/DC: Highway To Hell (6), Queen: A Night At The Opera (4), Kansas: Leftoverture (4), Journey: Escape (8), Judas Priest: British Steel (7), David Bowie: Ziggy Stardust (6), Metallica: Master Of Puppets(3), Rush: Moving Pictures (8), Little Feat: Dixie Chicken (3), Yes: Close To the Edge(5), Genesis: The Lamb Lies Down On Broadway(6).
Vissa av skivorna ovan kan såklart diskuteras utifrån smak men gemensamt för samtliga dessa artister är att deras förstlingverk garanterat överträffats av senare skivor i deras respektive kataloger.
Det är möjligt att trenden har ändrats under de senaste årtiondena då skivbolagen satsat allt på att få ut ett säljande debutalbum och sedan bränt ut artisten så någon hyfsad uppföljare har varit omöjlig.
Vad vill jag då ha sagt med detta kalenderbitande? Jo såklart att det var bättre förr. Då fick banden och artisterna tid på sig att utvecklas och leta sig fram till sin stil utan att pressas för mycket av skivbolagen.
Måhända kan det ändras i dessa tider då teknikens framskridande har gjort det möjligt för artister att i lugn och ro spela in sina skivor hemma, men samtidigt behövs marknadsföring, PR och uppmärksamhet för att de ska märkas, sälja och uppskattas. Det är det nycket svårare att lyckas med hemifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar