Ösigt på ön, eller ödsligt?

Bara fyra skivor att lyssna på resten av sitt liv? Då står man inför ett komplicerat val, och ett man inte tar så lättvindigt.

I musikrecensioner läser man ibland om Desert Island Discs; de där skivorna som är så ofantligt bra att om recensenten bara fick ta med sig ett fåtal skivor till en öde ö och aldrig höra någon annan musik än den han tagit med sig, så skulle just den där skivan vara med i samlingen.
Nu är ju det här en helt hypotetisk och ganska fånig tanke. Varför skulle man bara få ta med sig några få skivor? Och vad skulle man spela dem på? Och finns det el på ön? Eller kaffe till skivorna?
Skit i verkligheten, förutsätt nu att man bara får välja fyra skivor att lyssna på i evigheters evighet. Låt oss för enkelhetens skull tillåta dubbel cd:s och även Best of-samlingar men inga flerskivorsboxar.
Fyra skivor… av alla hundratals favoriter man har…
Då är det många faktorer man måste ta i beaktning för att välja rätt. Låt oss skärskåda dem.

Nytt eller gammalt?
Det faller sig ganska naturligt att den musiken man lyssnar mest på för tillfället är den senaste musiken man hört och gillar. Men det behöver ju inte betyda att den kvalar in bland ens favoriter genom tiderna. Jag har lyssnat tusentals gånger på Machine Head med Deep Purple men ska jag vara ärlig är det nog mer än tre år sedan jag hörde hela plattan rakt igenom. Jag kan den liksom ändå. Däremot har jag hela sommaren oavbrutet diggat Melees Devils and Angels. Fast betyder det att den är så bra att den kan föräras att följa med till en öde ö? Här måste man nog gå på säkerhet före nyhetens behag. Musik som betytt mycket genom åren. Som skänker minnen och berör så där extra, som stått tiden och trender emot och fortfarande är lika bra efter tusentals genomlyssningar.

Kvantitet eller kvalitet?
Enligt våra helt egenpåhittade regler är Dubbel-cd Ok. Det betyder att man i praktiken i rent sniket kvantitetstänkande skulle kunna ta med sig före detta vinyltriplar (numera komprimerade till dubbel-cd) som Yes Tales from the Topographic Oceans eller Wings Over America. Fast vad skulle det hjälpa? Vill man verkligen höra skitnödig veganprogg 24/7 bara för att det är mycket musik? Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig Wings Over America då man får både en del Beatles och de bästa Paul McCartneylåtarna frejdigt framförda live , fast då det även innefattar lika frejdig falsksång från fru McCartney så får man nog passa på den också. Annars är ju just live-vinkeln ganska bra. Då får man en typ av Best Of från sitt favoritband samtidigt som låtarna framförs i ett sammanhang. Bättre än regelrätta Best Of-samlingar som för mig framstår som platta. Jag är mer en albumsnubbe. Det finns ju faktiskt en hel del andra studioplattor i dubbelformat. Goodbye Yellow Brick Road, Lamb Lies Down on Broadway, Physical Grafitti, Beatles White Album, Stones Exile on Main St. Chicagos andra skiva…
Ja det här tål verkligen att tänkas på.

Lojalitet eller känsla?
Mina största hjältar är Deep Purple (Jag bortser från självklarheter som Beatles, jazz och klasisk musik). Fast jag älskar Deep Purple som helhet; allt de gjort på ont och gott, alla olika medlemmar genom åren, alla ups and downs, fula och vackra skivomslag, klassiker och kräkmedel. Det är hela känslan av Deep Purple jag älskar. Det betyder inte nödvändigtvis att jag skulle ta med fyra av deras studioplattor till ön. Jag föredrar till och med närbesläktade plattor som Rainbows Rising eller Tommy Bolins Teaser före Purples egen Machine Head. När man bara har fyra skivor att luta sig mot resten av sitt liv kan man inte hänge sig åt snedvriden lojalitet. Nej, själv är bäste dräng!

Konklusion
Tja… egentligen bara att jag ska hålla mig borta från vatten i fortsättningen för att slippa riskera skeppsbrott. Men om jag nu skulle hamna på en öde ö så skulle dessa fyra skivor antagligen finnas med i packningen (i alla fall den här veckan).

Kevin Gilbert: Thud
Deep Purple: Made in Japan
Steve Walsh: Glossolalia
Beatles: White Album.


eller kanske

Dave Matthews Band: Crash
Tommy Bolin: Teaser
Steely Dan: Pretzel Logic
Led Zeppelin: Houses of the Holy

eller...
Thin Lizzy: Live and Dangerous
Beatles: Revolver
Whitesnake: Come an Get it
Rainbow: Rising

Aaaaaargh! Tur man har en Ipod så man får plats med all musik...

Kräftor kräva dessa drycker

Spännande tider för oss ölälskare. Nu har vi ytterligare en god ursäkt att prova nya birasorter då kräftkalasens glada tid är här

Den varma sommaren har i mitt fall resulterat i mestadels inmundigande av mustiga viner från Argentina då grillen stått rykande dygnet runt, men nu då sensommarens svalare vindar sveper in och våra kloutrustade röda vänner väntar i dillbuskarna så finns det bara en dryck som duger och det är öl. Med ett Sverige som fullkomligt svämmar över av duktiga microbryggerier och småölproducenter finns här mycket att botanisera bland. Här är mina favoriter inför kräftbonanzan.



Pistonhead Hot Rod Lager
Spendrups rock'n roll-inspirerade lager var bara menad att finnas på marknaden på prov i tre månader men har uppenbarligen varit så populär att man valt att fortsätta producera den lilla rackaren. jag skall inte vara så förmäten och påstå att detta beror på Rockbloggen men jag rekommenderade faktiskt Pistonhead redan i februari. Det kaxiga ölet med arom av citrus och grapefrukt är en utmärkt kompanjon till skaldjursfrossan.



Oppigårds Slåtteröl
I princip felfria bryggeriet Oppigårds har hjälpt till att öka min bmi under sommaren med deras Summer Twist men just till kräftorna tror jag mer på deras Slåtteröl. Den har större beska och lite mer tysk feeling. Aldrig fel, sade Carl Heinz Rummenigge.



Dugges No.1 lager
Ännu en sommarfavorit, den här gången från lilla Göteborgsbryggeriet Dugges. Deras No.1 lager har en nästan aleisk karaktär (se där! jag hittade på ett nytt adjektiv!)och passar till allt ätbart utom möjligtvis Marabous Polkachokladkaka.

Tony Carey- musikalisk vagabond

Han må vara mest känd för sin korta tid som keyboardist i Rainbow, men som soloartist har Tony Carey mer gemensamt med artister som Bruce Springsteen, John Mellencamp eller Pink Floyd än med svulstig hårdrock.

Första gången jag hörde musik från Tony Carey var i de inledande sekunderna på Rainbows mästerliga album Rising från 1976 . Det är Tonys flinka fingrar som frambringar de stämningsfyllda keyboardintrot till öppningsspåret ”Tarot Woman”. Californienfödde Tony Carey var bara 22 år när han 1975 headhuntades som keyboardist till den nya uppsättningen av Rainbow. Han förgyllde även den efterföljande liveskivan On Stage med improviserade klaviatursolon och dueller med häxmästaren Ritchie, men såsom plägar ske med musiker som spelar med herr Blackmore var Carey snart ute i kylan och utbytt, ett offer för den eviga svängdörrspolitik som kom att bli Blackmores och Rainbows adelsmärke.

Tony hängde inte läpp för det. Han flyttade till Västtyskland där han fick gratis tillgång till en studio och började skapa och spela in musik i överflöd, nu inte bara som keyboardist. På sina egna låtar trakterade han samtliga instrument från gitarr och bas till sång. Och det lät inte alls som Rainbows medeltids metal. Tony Careys tidlösa blandning av rock, singer/songwriterpop och ballader har alltid spelat an på de känsliga strängarna och skamlöst ylat om det hjärtat är fullt av; kärlek, sorg och glädje, men ofta även politiska och samhällskritiska teman. Hans skivor skiftar från streetsmarta sedelärande gangsterhistorier till romantiska vagabondsagor. När han velat skriva om mer utspejsade ämnen har han gjort det under pseudonymen Planet P Project.

Tony Careys första officiella soloverk I Won’t Be Home Tonight släpptes 1982. Singeln med samma namn gick upp på listorna i hans hemland USA. Ett antal instrumentala plattor och två album under Planet P-betäckningen släpptes, följt av Careys mest kommersiellt framgångsrika skiva Some Tough City 1984 med singlarna ”Fine Fine Day” och ”First Day of Summer”. Efterföljande Blue Highway var den sista skivan som gavs ut på stort bolag i USA men Tony har fortsatt att släppa skivor med jämna mellanrum i Europa under alla år och hans diskografi är idag uppe i ett trettiotal skivor inklusive samlingar och liveplattor. Han har dessutom komponerat ett antal filmsoundtracks i Tyskland och producerat och gästat på skivor av artister som Mark Knopfler, Jennifer Rush, John Mayall & the Bluesbreakers och Joe Cocker.

Tony Carey har alltid haft en stor plats i många svenskars hjärtan och 2004 kom han hit för en kortare turné som uppskattades och uppmärksammades mycket. Därefter har han dykt upp på våra breddgrader ett flertal gånger och till och med släppt livealbum och dvd från sina konserter här. 2009 tog han det tveksamma beslutet att hoppa med i Joe Lynn Turners tributeband Over the Rainbow med gamla avdankade Rainbowmedlemmar och Ritchies tyske son Jürgen, men sjukdom tvingade honom att backa ur projektet innan de nådde Sverige och Sweden Rock Festival.

Det är svårt att få något grepp om Careys bastanta skivkatalog, eftersom den består av så många best of-samlingar, nyutgåvor och nyinspelningar av gamla låtar samt hopkok av outgivet material som sträcker sig över flera år. Personligen är jag svag för den andra Planet P Project-plattan, dubbelalbumet Pink World som kom 1984. Det är ett konceptalbum med paranoid kalla kriget-känsla om en liten pojke som badar i radioaktivt avfall och får superkrafter. Bland Tonys solomaterial är kanske Some Tough City bäst med sitt tema om storstans skuggsidor eller Bedtime Story-ett soundtrack till den tyska filmen Der Joker. Men varje skiva har sina guldkorn, som det oerhört stämningsfyllda titelspåret från Storyville eller ”Cover it Up” från Cold War Kids, ett inlägg i abortfrågan som handlar om katolikernas förbud mot kondomer. För att inte tala om charmiga ”She Moves Like a Dancer” från Blue Highway…

Vad som fascinerar med Tony Careys verk är hans allroundmusikalitet. Såväl text och musik som produktion är personlig, begåvad, känslosam och intelligent. Hans raspiga röst förmedlar stämningar på ett alldeles eget sätt och framför allt hans klaviaturspel är följsamt och njutbart. Ofta har multiinstrumentalisters skivor en tendens att låta konstgjorda, som ett gäng kloner spelat in tillsammans, men Carey lyckas skapa samspel och spänningar i musiken trots att han spelar det mesta själv.
Ett bra ställe att börja på om man är osäker i Careydjungeln är samlingsplattan A Lonely Life-The Anthology, men annars är många av skivorna, framför allt de under Planet P-namnet, tematiskt lagda och avnjutes bäst i sin helhet.

Kolla in en gammal video på "Fine Fine Day" här.

kolla in videon till singeln "I Won't Be Home Tonight" här

Ett videocollage på balladen "For You" finns här.

Planet P Project
Planet P Project är i alla former synonymt med Tony Carey. Det är han som utöver att ha skrivit all musik och producerat, även sjunger och spelar alla instrument utom trummor och enstaka blås. Debutplattan som kom 1983 har inte åldrats med grace på grund av det daterade synthljudet men uppföljaren Pink World står sig än idag. 2003, nästan 20 år efter föregångaren dök plötsligt en ny PPP-platta upp. 1931 var del ett i en trilogi betitlad Go Out Dancing som behandlar nazismens framtågande i Tyskland på trettiotalet. Tvåan Levittown följde 2008 och avslutande Out in the Rain kom förra året. Trilogin är temamässigt oerhört deprimerande och musikaliskt hör det till det tyngsta och svåraste Carey spelat in.

Checka in en helmysko video på "Behind the Barrier" från Pink World här.

Sommarrock!

Det är något speciellt med sol, hav, semester och musik. Undvik sommarplågor som "Hej hej Monica" eller "Sommaren är kort" och digga något bra istället.

Här kommer ett gäng skivor som jag med glädje använder som soundtrack i värmen.



The Feeling
Twelve Stops and Home
Det ska vara lättsmält på sommaren, och inget är mer lättsmält men samtidigt så välsmakande som engelska The Feelings debutplatta. Klockrena körer, mycket nannanaa och lalalas, snygga refränger och arrangemang som både glädjer och intresserar, det är väl ingen dålig kombo?



Josh Fix
Free at last
Jag har skrivit om Josh Fix tidigare, men måste bara tipsa alla igen att digga hans fullängdare Free at Last under semestern. Underbar mix av ELO, Supertramp, Queen, City Boy och Elton John, blandat med mer nutida pop som Melee eller Keane. All musik på den här plattan, från singeln ”Don’t Call me in the Morning”, via ”Jethro” och ”Burn it Down” till avslutande ”I Thought about it First” ger mig ett stort flin från öra till öra.



Meat Loaf
Hang Cool, Teddybear
Det här är en platta som det skulle kunna vara så lätt att tycka illa om. Meat Loaf utan sin svengali Jim Steinman har sällan utfört något att skriva hem om. På den här nya plattan medverkar stjärnor som Steve Vai och Brian May men även frågetecken som Justin Hawkins och Houseskådespelaren Hugh Laurie (VARFÖR ska han va med???). Eftersom köttfärslimpan inte kan skriva låtar själv så får han överlåta det åt proffs och då blir det töntar som Bon Jovi och Desmond Child som ställer upp. Ja, det bådar inte gott på pappret. Ändå har jag lyssnat ganska mycket på Hang Cool Teddy Bear. Producenten Rob Cavallo (Green Day och Dave Matthews) har fått till en riktigt varm och modern ljudbild och Meat Loaf är så över den topp bara han kan vara. Skitfånigt och skitkul. Inget för vegetarianer kanske och jävligt hjärndött i största allmänhet. Lite som den musikaliska motsvarigheten till tv-serien Xena, Warrior Princess, kanske?




Seabird
Til We see the Shore
Ännu ett band med unga amerikanska helyllegrabbar som snöat in på Britpopare som Coldplay och Keane men som tillför en mer solig och happy-go-lucky-stämning till musikstilen. Mer Juicy Fruit-tuggummipop än dito baserad på Marmite, alltså. Cincinnatibandets andra platta ’Til We See the Shore är förvånansvärt mogen och man får inte lust att skära sig i handlederna med en kapsyl från en burk Boddington, när man hör höjdare som ”Black and Blue” och ”Maggie Mahoney”, vilket annars är fallet ibland när man lyssnar på britpop.




Grobschnitt
Rockpommel’s Land
Visst lät tyska tramsbyxorna Grobschnitt under sjuttiotalet mycket som samtida Yes eller Genesis, men de bjöd på en befriande prestigelös humor och oseriositet som motvikt till den avancerade och högtravande progrocken. Musiken är dessutom soligt varm vilket kanske inte så ofta karaktäriserar progressiv rock genom historien. Rockpommel’s Land är en rocksaga om en liten gosse och en stor röd fågel som flyger på äventyr. Skivan är bara 4 låtar lång men enbart titelspåret på härligt långa 20 minuter är värt kostnaden för plattan. Jawohl!



The Semantics
Power bill
1993 kom denna första och enda platta med The Semantics, en grupp från Nashville med Ringo Starrs son Zak på trummor. Power bill är 35 minuter perfekt powerpop som smittar som munherpes men är bra mycket trevligare på en grillkväll. Tydligen tyckte ingen annan det, för plattan gavs bara ut i Japan och är svår att hitta idag. Mycket konstigt, om man lyssnar på pärlor som inledande ”Sticks and Stones” eller ”Future for You” kan man inte tro annat än att det skulle vara givna sommarhittar, både på radio och discos. Fast 1993 var ju Grungeorama i större delen av musikvärlden så brisig sommarpop var väl inte högsta prioritet för skivbolagen. Med Power Bill i Ipoden så blir sommaren lite varmare i alla fall, det kan jag garantera.

Gammal klassiker:


Thin Lizzy
Renegade
Lizzy var egentligen på väg nedåt både artistiskt och popularitetsmässigt när Renegade släpptes 1981. Det var en typisk mellanplatta, den andra med Snowy White på gitarr och skivan innan Thunder and Lightning där nyrekryten John Sykes injicerade lite nytt blod i den gamla ödlan innan de lade av och Phil Lynott knarkade ner sig helt. Men jag gillar ändå Renegade lite extra. För mig är den sommar och sol och gammalt Basf-band i stereon och högtalarna balanserande i öppna fönster ut mot trädgården. Här hittar man höjdare som hårda inledningslåten ”Angel of Death”, atmosfäriska titelspåret, dansanta ”Leave this Town”, livefavoriten ”Hollywood” , jazzpastischen ”Fats” och cowboyflörtisen ”Mexican Blood”. Ja, alla låtarna här är egentligen riktigt kul.

Lådvinsrally!

Under dessa VM-dagar är det väl inte mer än rätt att dricka sydafrikanskt?

Med många gäster framför tv:n (vad gör de framför tv:n föresten? Säg åt dem att flytta på sig så man ser något!) och tutorna ringande i öronen kan det vara läge att ha en box rödvin till hands. En nyhet i beställningssortimentet (nr 72562, 209 kr)är Sydafrikanska Graham Becks nya box med Shiraz och Cabernet Sauvignon.Ett kryddstark vin som påminner om en påse Gott och Blandat med sina godissmaker av svarta vinbär, lakrits, choklad och knäck. Inte alltför tanninstark heller. För mig var det en utmärkt kompanjon till kolgrillade tjocka revbensspjäll (som dessutom fick marinera flera timmar i någon dl av vinet tillsammans med vitlök, stjärnanis, färsk ingefära, honung och soja).

Lyssna på:
Om ni tröttnat på vuvuzelerna och därmed bojkottar fotbolls VM så kan ni ju alltid slänga på singeln "South Africa" med Ian Gillan.

Black Country... communion heter de nu...

Det verkade för bra för att vara sant, men nu har mitt senaste favoritrockegoprojekt nummer ett faktiskt spelat in en hel skiva och chansen att vi får höra den förefaller trolig..

Jag har skrivit om det här projektet tidigare. I dessa supergruppstider var det ju bara en tidsfråga innan Glenn "Glennpa" Hughes skulle hoppa in i något nytt projekt. och efter några turer fram och tillbaka verkar det faktiskt som om Black Country Communion kommer att släppa material också.
Det glunkades snabbt om fnurror på tråden och uppblåsta egon (säkert Glenn)som riskerade att kväva det här spännande rockprojektet i sin linda men nu är en officiell hemsida up and running i alla fall. Där kan man höra några schwättiga sekunder primalrockblues, följt av det sedvanliga uppblåsta "åh-vi-är-så-goda-vänner-och-det-var-ödet-som-förde-oss-samman"-dravlet.

Det här kan bli hur bra som helst. Joe Bonamassa är en spännande bluesgitarrist med ovanligt fett rocksound. Jason Bonham har ju farsgubben att brås på, Derek Sherinian var tillochmed för galen för musiknördarna i Dream theater och Glenn Hughes må vara uppblåst och inneha rockvärldens vitaste porslinständer, men han sjunger som en nordisk åskgud upptippad på Viagra och skriver feta klassiska rocklåtar enklare än min sjuårige son öppnar en chokladkaka.
Tänk er en salig blandning av Free, Zeppelin och Purple.... Åh, det här kan bli så braaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! 21 september ska plattan finnas i skivhandeln...
I'm excited. Are You excited?

Chilla med Bill

Missa för höge Fagerlund inte Bill Champlin när han kommer hit nästa vecka!

Den emminente sångaren och gitarristen/keyboardisten Bill Champlin, mest känd från världsbandet Chicago kommer och spelar på Fasching i Stockholm nästa vecka. Det är över tio år sedan karlsloken var här senast så konserterna är ett måste för dig med öron på skallen. I konserten medverkar svenske gitarristen Peter Friestedt, Stefan Gunnarsson (japp, från Såskadelåta)Victoria Tolstoy och Bills fru Tamara. Det blir musik från Friestedts två höjdarskivor LA Project och mycket från Champlins fina karriär, antar jag. Bills senaste soloplatta No Place left to Fall hör faktiskt till det bästa som släpptes 2008 enligt min mening. Konserten på onsdag verkar vara slutsåld redan men en extrakonsert har satts in på tisdag 1 juni. Be there or beheaded.

Huka er, nu laddar gubbarna om!

När fan blir gammal börjar han lyssna på gubbrock...

Med risk för att stämplas som åldersrasist vill jag här slå ett slag för den ack så förhatliga musikstilen gubbrock. Egentligen är det ett ganska brett skällsord. I princip all typ av rock som framförs av män över 45 år har någon gång kallats detta. Rolling Stones kallades gubbrockare redan 1981 när de släppte Tattoo You. Vad ska de kallas nu då, nästan trettio år senare? Rullator rock? När Deep Purple återförenades 1984 ansågs de vara veterangubbar. fastän de bara var dryga 40! Medelåldersmetal hade väl varit en bättre benämning på musiken.

Det finns band och artister som spelat gubbrock fastän de i ålder inte kvalificerat för musikstilen. vad sägs om Huey Lewis and the News eller Dr Feelgood? I sin värsta betydelse är väl gubbrock någon form av gungande trött boogie framförd utan vare sig jävlaranamma eller vilja. Slappt helt enkelt.I sin bästa och mest positiva mening kan det dock stå för tidlös men mogen musik framförd med gusto och den erfarenhet och rika patina som kommer med åren.

Nu under våren har ett antal gamla rockhjältar släppt album av riktigt hög kvalitet, och fler poppensionärer står på kö för att ge ut revitaliserad musik.

Först ut är Peter Wolf; den coole frontmannen och sångaren kanske mest känd för sin tid i J.Geils band (med hitten "Centerfold"). Efter att ha lämnat J.Geils på åttiotalet hade han en i början framgångsrik solokarriär som med åren fizzlat ut så sakteliga. På Midnight Souvenirs, hans första soloplatta på åtta år, befinner han sig i ett ovanligt konteplativt mood. det här är vuxenmusik av bästa märke. Snygga melodier, cool produktion, vassa texter och en röst som man plötsligt påminns om är en av de bästa i rockhistorien. På plattan ryms countryduetter med Shelby Lynne, hyllningar till Willy Deville och en nyinspelning av gamla dängan "Thick as Thieves!. Högeligen rekommenderad lyssning!

Kolla på en asadödsacool video av Peter och Shelby när de repar "Tragedy" i logen här:

Ett riktigt framträdande av låten finns annars här:

En annan Peter som gjort fantastisk comeback under våren är Peter Frampton. Han må ha blivit megastjärna som soloartist via sin dubbelliveskiva Frampton Comes Alive, men för mig slutade han egentligen göra RIKTIGT bra musik när han lämnade Humble Pie redan i början av sjuttiotalet. Fast nya soloplattan Thank You, Mr Churchill är ruggigt bra. Både lugn och fundersam och ösig och pigg på samma gång. En liveversion av ballden "Black Ice" hittar du här:
Något mer ösiga "Invisible Man" hittar du här:

Mitch Ryder var en av de bästa vita soulrösterna inom rocken när han slog igenom i slutet på sextiotalet med kompbandet Detroit Wheels. Han har i princip varit frånvarande från topplistorna sedan dess. Han lär inte heller hamna där igen med sitt nya soloalbum, det första på typ 25 år. Plattan som heter Detroit Ain't Dead Yet (The Promise) är en skitig samling motownmotoroljerock med funkinslag som skulle få påven själv att resa sig upp och svänga på höfterna om han fick höra den. Gå in på Spotify och lyssna själv, vettja!

Andra gubbjävlar som är på gång med ny (och förhoppningsvis lovande) gubbrock är Tom Petty & the Heartbreakers med nya plattan Mojo, och Steve Miller band som också släpper nytt snart.

Länge leve gubbrocken!

En go gubbe mindre

Ronnie james Dio var en slags hårdrockens Benjamin Button. Han föddes som gubbe och dog så ung han kunde bli.

Hårdrocksvärlden sörjer Ronnie James Dio och visar djävulshornstecken. Visst kan man väl sakna en man man inte kände, men en stor del i sorgen ligger i att Dio som liksom föddes som gubbe, var en av de få inom hårdrocken som skulle kunna åldras med grace och med säkerhet hade minst ett par riktigt bra album till innanför västen. Dem får vi aldrig höra nu.

Ronnie såg ut som en sextioåring redan på baksideomslaget till Elfs debutskiva från 1972 och han var inte direkt någon Adonis när han klampade omkring i bellbottoms och platåpjuck med Ritchie Blackmore i Rainbow i slutet på sjuttiotalet eller höll svarta seanser med Black Sabbath i början av åttiotalet. Karln var ju för fasen 40 när han slog igenom med Holy Diver och slutligen blev legend. Att det sedan var si och sådär med kvaliteten på hans verk efter Sacred Heart (Angry Machines, någon?...) betyder inte att han på något sätt var slut som artist. Styrkan i Dios artisteri var att han förutom att besitta en unik pipa inte anlade någon image som häradsbetäckare eller ungdomlig partyprisse. Han var från första början den lille trollkarlen eller spelledaren som sjöng om drakar och demoner med fullständig övertygelse. Kanske gjorde hans blygsamma längd också att han hade en stark attityd och aldrig tog skit från någon. Där ungdomshyllande rockare som David Lee Roth, Motley Crue, Ratt och Axl Rose blir allt mer patetiska i takt med att hårfästet stiger uppåt och midjemåtten breder ut sig, kunde Dio lugnt segla vidare i sitt drakskepp och skriva kraftfulla heavy metal-nummer med all tidlös pondus som går att uppbringa. Det hade han kunnat göra många år till om inte cancern satt stopp för det. Däri finns anledningen till mina salta tårar.

Sverige behöver en Zappa!

Valåret rullar på och valfläsk, medieinslag och "innovativa" reklamkupper försöker påverka oss i våra politiska åsikter. Tänk vad en frisk fläkt som Frank Zappa kunde göra på mediebanan i Sverige...

När jag har strykkväll (ring inte Soc, jag rör inte barnen eller frun utan räddar tvättstugan från tvätthögens utbredning) brukar jag slänga på någon gammal musik- DVD. Senast tuggade jag mig igenom mina 6 dvd:er av samlade Frank Zappainslag, hämtade från den ypperliga zappabootlegsajten www.zappateers.com.

Åh vad jag saknar Frank! Inte bara hans knasiga, avancerade och roliga musik utan även honom själv som person. En välartikulerad, knivskarp renässansmänniska med hjärta och mod att ställa de mest jobbiga frågorna och belysa de mest dumma påhitten och åsikterna från politiker och massmedia. Vad som slår mig när jag tittar igenom alla de gamla intervjuerna från olika amerikanska tv-shower är hur urbota korkade och oinsatta programledarna är och hur servil, neutral och överseende Frank är, samtidigt som han på alla sätt får sina intervjuare att framstå som riktiga kronhjon. Han svarar bara rakt och direkt på frågorna, utan att visa hur dumma han tycker de är. Istället får han fram vad han vill ha sagt och kan dementera de vanliga idiotiska föreställningarna som intervjuarna har om honom som simpel snuskig rockare...

Tänk er en sådan man i svensk media- som kan röra om och ställa de rätta frågorna utan gömda agendor eller egenintresse. Få människor mer intresserade av politik och visa hur vi kan vara med och påverka. När man har sett ett antal intervjuer med Frank Zappa och sedan slår över till svensk tv och ser Roast på Berns, ja då vill man bara starta en enorm kräkfest, rakt över tvätthögen. Tur att man kan zappa tillbaka till Zappa.