None more black...

Gamla Rockrävar: Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherinian och Jason Bonham i supergruppen Black Country Communion.




Black Country Communion
2
(Mascot)
Släpps idag 13 juni 2011

Black Country Communions andra skiva är en på alla sätt mörkare och mer seriös historia än debuten. Trots det lyser den upp sommarnatten.

Myten om den svåra "andra skivan" stämmer bara in i vissa fall, oftast då en hajpad ny artist eller ett band med en eller två plötsliga dunderhits visar sig inte kunna leva upp till förväntningarna utan bara har material och talang i sig för en enda skiva. Rockhistorien myllrar dock av exempel på band som åstadkommit starka uppföljare till hyllade debuter. Aersosmith, Black Sabbath, Cream,Led Zeppelin, Van Halen, Lynyrd Skynyrd, Kiss och Rainbow är bara några av alla legendariska rockhjältar som överträffat sina förstlingsverk rejält. Till denna celebra skara kan nu även Black Country Communion sälla sig.

Knappt ett år efter debuten är denna supergrupp tillbaka med den fantasirikt betitlade uppföljaren "2". Där debuten visade upp en spelglädje på en hastigt hophafsad samling retrorocklåtar av förvisso gott märke, kan man nu på "2" höra ett band som är mer samspelt och demokratiskt, och som tagit sig tid att hitta en egen stil. Med rockrävar som Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Jason Bonham och Derek Sherinian bör man inte förvänta sig någon ny form av stilistiskt nytänkande eller musikaliskt uttryck, här talar vi trots allt om experter som kan sin rockhistoria, en del av dem var till och med med och skrev den. Men här finns ändå tillräckligt med jamentjohoo och attityd för att inte retrokänslan eller plagiarismen ska ta över.

Öppningspåret "The Outsider" är en startrockare i samma kaliber som Deep Purples "Burn" fast med ett riktigt Sabbath-riff. Derek Sherinian, som inte gjorde alltför stort väsen av sig på debutskivan, manglar här fram riktiga ryamattor på hammondorgeln. Låten innehåller dessutom en äkta gitarr/orgel duell enligt gammalt hederligt Purple-manér. Det tunga manglet fortsätter på skitiga "Man in the Middle" som har mer moderna tongångar och skulle kunna spelas in av Soundgarden. I "The Battle for Hadrian's Wall" är vi plötsligt inne i flygzonen för luftskepp byggda av bly. I den akustiskt uppbyggda episka balladen, som osökt leder tankarna till Zeppelin's "Gallow's Pole" eller till och med "Battle for Evermore", sjunger Joe Bonamassa ruskigt likt hädangångne Ray Gillen, som kuriöst nog hade Glenn Hughes som sin största sångarförebild.

Vi fortsätter i luftskeppsland. "Save Me" är en låt skriven av Jason Bonham och ämnad för återföreningen av Led Zeppelin som kom av sig efter OH-spelningen i London 2007. Med jimmy pages tillåtelse har han nu tagit med den till BCC. Bra tycker jag, då Zeppelin inte hade kunnat göra något av låten eftersom den så extremt tydligt rippar av "Kashmir". BCC däremot gör låten till sin egen, om än extremt zeppelininfluerad. "Smokestack Woman" är en bluesig rockare, och kanske den låt på skivan som berör mig minst. Den har en väldigt stark amerikansk feeling, nästan lite åt countryhållet. "Faithless" är lite lugnare och leder tankarna till Pearl Jam's "Jeremy". Här spelar Glenn Hughes underbar bas. Det lugna mittenpartiet fortsätter med "An Ordinary Son" som är den andra låten på skivan som sjungs av Bonamassa på lead. Om det inte vore för Sherinians svettiga hammondorgel skulle man kunna tro att det var en Bad Company-låt. "I Can See Your Spirit" är en purpurfärgad rökare som lätt skulle platsa på plattor som Stormbringer eller Come taste the Band. "Little secret" börjar bluesigt och lugnt men fläskas ut i refrängen och funkiga "Crossfire" har ett riff som inte kräver någon med våtrumsbehörighet för att det ska vara garanterat vattentätt.
När man är ute efter att göra ett helgjutet album, istället för en samling utfyllnadslåtar runt den stora hitsingeln, så är det avslutande spåret lika viktigt som öppningslåten, för att helhetsintrycket ska vara positivt. "Cold" klarar uppdraget med den äran. det är en hammondindränkt ballad som byggs upp med stråkar och avslutas majestätiskt.

Texterna på BCC2 är inga solskenshistorier direkt. Hughes påstår att han inte skrivit så mörka och grubblande ord sedan sin egen katarsis på soloskivan Addiction där han gjorde upp med sitt drogberoende. För att citera Nigel Tufnel i Spinal Tap; "How much more black could it be? And the answer is none, none more black".

Trots sina mörka och allvarliga teman och ruffliga riff, skänker BCC 2 mig en känsla av upprymdhet över att det fortfarande finns artister som vet hur en slipsten ska dras när det gäller att skriva och framföra rock'n roll enligt gammalt beprövat snitt, och ändå lyckas ingjuta fräschör och egen stil i kompositionerna. Den här skivan kommer att snurra varm i sommarhettan ända fram till i augusti då vi har möjlighet att se bandet live på Cirkus i Stockholm. Rocken är inte död, den bara luktar så...

Titta på video av "Man in the Middle" här

Kolla på video av "The Outsider" här

Kungliga Lizzytolkningar i Kungsan

Det svenska Thin Lizzy-hyllningsprojektet Courtesy Of gav nyligen en bejublad konsert i Bryggarsalen vid Odenplan i Stockholm. Nu är det snart dags igen. 4 juni spelar tiomannaorkestern i Kungsträdgården. Man framför åter de fantastiska tolkningarna av Phil Lynotts musik från skivan Courtesy Of som jag hyllat tidigare på dessa sidor. Spelningen börjar kl 14.00 och är såklart gratis.

Kan man hoppas på en överaskningsversion av "King's Call" nu när bandet spelar i Kungsan? Och ni som funderar över om ni ska gå på konserten, vad väntar ni på, ett alibi?

Kolla på klipp från förra konserten här.

Bönhörd? Klassiska uppsättningen av Petra kommer till Sverige!

Gud hör bön, i alla fall alla trogna Petrafans rop på återfödelse...

Den kristna rockgruppen Petra höll ut längre än Metusalem men lade slutligen ner 2005 efter mer än trettio års rockande tillbedjan. Nu är återuppståndelsens tid här. Den klassiska uppsättningen av bandet från åttiotalet släppte en ny skiva nyss med nytt material och nyinspelningar av några av deras gamla hits. Skivan heter Back to the Rock och finns att digga på Spotify.

Gubbarna är dessutom på turné och kommer till Sverige i sommar, närmare bestämt till Gullrännafestivalen i Halmstad fredag den 8 juli.

Bandet har ju en hel hoper bra nummer från det glada åttiotalet, som "Road to Zion", "Judas kiss", "Grave Robber" och "Angel of light". Det är bara att gratta halmstadborna till en riktigt lång och mysig aftonbön på fredagen.

Läs historien om bandet här

This Bootsy is made for Funking

När funkmästare Bootsy Collins landar på jorden igen för att sprida sitt evangelium är det inte utan att man får danssjuka…

I Gamla Stan i Stockholm finns en liten gatsnutt som heter Funckens Gränd. Jag har alltid tänkt att det vore coolt att någon gång göra en skiva med ett foto av gatan på omslaget och döpa skivan till Alley of Funk. Fast problemet är att en musikstil som funk inte ryms i en liten gränd, den är mycket större än så, åtminstone när den framförs av dess medgrundare och förgrundsgestalt Bootsy Collins. Bootsy blev först legendarisk genom sina samrören med James Brown och George Clintons P-Funk/Parliament, för att inte tala om hans eget Rubber band på sjuttio- och åttiotalen.Jag såg Bootsy med band spela utomhus på Vattenfestivalen en gång för många år sedan. Fastän bandet hade grava tekniska problem med ljudet fick man publiken och hela världen runtomkring att dra på smilbanden och skaka rumpan lite sådär ofrivilligt.

För det är liksom det som är grejen med funk. Det handlar inte om specifika låtar eller hela album, det är själva helheten, groovet, budskapet man vill åt.
Samma sak gäller med Bootsys "comebackplatta" Tha Funk Capitol of the World, som släpptes för exakt en vecka sedan. Skivan är en enda lång hyllning till dans, sväng, rymd, sex, glädje, ja allt som får hjärtat att slå några extra volter. Bootsy själv framstår som en Dileva från Las Vegas med sina grälla kläder och predikningar om allt från den moderna världens vansinne till att bejaka den kreativitet som vi alla besitter. Hans basspel och sång är inspirerande, snortajt och upplyftande och hans band är naturligtvis mer punktligt (och betydligt hetare) än Fröken Ur.

På skivan dräller det av gästartister, från gitarristen Buckethead, Ice Cube, Snoop Dog, George Clinton, skådisen Samuel L Jackson och pastor Al Sharpton till samplingar av Jimi Hendrix och gitarrspel av Bootsys brorsa Catfish som tragiskt nog gick bort under inspelningen av plattan.

Att välja ut några favoritspår känns onödigt. Tha Funk Capitol of the World är snarare som en trance-platta eller någon anna slags ambientskiva som ska försätta dig i funktastisk stämning. Den kommer som ett yrväder en aprilafton, kanske inte med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, men väl med stjärnformade solbrillor och karmosinröd hög hatt. En föraning av sommaren? I'm there dude!



Bonus:
Här kommer Bootsyreceptet från Rockköket. Skoomakarlåda a la Pecka Hammarstedt! Obs den coola illustrationen ovan, signerad Mrs Murphy är från samma bok.
Ingredienser:
Biff-600 g ryggbiff eller en skiva oxfilé per person för en lyxigare variant
1 paket bacon
salt och peppar
1 1/2 dl rödvin
1/2 köttbuljongtärning

Potatismos
1 kg potatis
2 msk smör
2 dl mjölk
2 tsk salt
finriven muskotnöt
1 äggula
1 rejält knippe gräslök, finhackad
nymald svartpeppar

Börja med potatismoset. Skala potatisen, skär dem i bitar och koka i 10-12 minuter. Slå av vattnet och tillsätt smör och mjölk. Låt koka upp. Salta och peppra. Mosa potatisen och rör om till ett fluffigt mos. Tillsätt en skvätt mer mjölk om moset verkar bli för fast. Fastheten beror helt på hur mjölig potatissorten är. Riv 7-8 drag på rivjärnets finaste del med en muskotnöt, (var gärna lite försiktig eftersom unset för mycket förstör hela purén). Blanda i den finhackade gräslöken.
Stek baconet i stekpanna och låt rinna av på papper. Banka köttet något med knytnäven och stek i en klick smör och lite olja. Salta och peppra. Plocka ur köttet och tillsätt rödvin, en skvätt vatten och köttbuljongtärningen.
Lägg upp potatismos. Lägg köttet och baconet på och slå rödvinsskyn över.

Tillbehör
Tomatsallad med färsk tomat, finhackad rödlök, salt och peppar samt olivolja. Smörstekt salladslök och blandsvamp.

Robbie's back!

Det tog 13 år, men How To Become Clairvoyant visar på många sätt att det finns gott gry i den gamle the Band-ledaren.

Jag har en speciell förkärlek till Robbie Robertsons första soloplatta från 1987. Den spelades frenetiskt på en fjällresa tillsammans med en god vän, först på repeat i bilstereon från Sundsvall till Storulvån och sedan fick Robbie följa med i Walkman upp till Sylarna där han avnjöts i snöstorm,på soliga dagsutflykter på telemarkskidor i gnistrande nysnö och tillsammans med några glas Baily's på fjällstationen på kvällarna. Det var något i Robbies ödsliga jordnära folkmusik, Bonos och The Edges körer och Daniel Lanois produktion som sammansmälte extra tydligt där i de svenska fjällen. Eller så var det bara Baily'n som talade…

Uppföljaren Storyville från 1991 fick inte möjligheten att upplevas i kombination med Syltopparna och satte sig därmed inte lika självklart i min själ som debuten hade gjort, även om den förvisso innehöll många höjdarnummer som ”Night Parade”, ”Go Back To Your Woods” eller ”Shake this Town”. De följande skivorna som inspirerades av hans indianska förflutna var bitvis spännande och nydanande men satte inga spår som de två första soloplattorna hade gjort. Sådan tur då att man kunde gå tillbaka till den klassiska The Band-katalogen och njuta. I mer än 10 år har det varit tyst om Robertson, även om han arbetsmässigt varit fullt sysselsatt med att skapa filmmusik åt Scorsese men nu, som en blixt från klar himmel är Robertsons femte soloalbum här.

Det första som slår en är ljudbilden och produktionen som på alla sätt påminner om hans första soloverk. Det är mörkbrunt och ödsligt och Daniel Lanoiskt (även om han inte är inblandad den här gången), introspektivt och (dare I say) gubbigt?
Robbie har tagit hjälp av en hel del namnkunniga kompisar på skivan. I ”Fear of Falling” delar Robbie mikrofon med Eric Clapton och de akustiska gitarrerna skapar tillsammans med hammondorgeln en varm och mysig känsla som faktiskt får mig att tänka på bastun i Sylarnas fjällstation. Clapton har varit med och skrivit två andra låtar också. Steve Winwood medverkar, liksom pedal steel-virtuosen Robert Randolph och Rage Against The Machine/Audioslaves-gitarristen Tom Morello, för att bara nämna några.

Jag har alltid gillat Robertsons texter, och här får man sitt lystmäte i coola oneliners, intelligenta vändningar och intressanta ämnen. ”This is Where I Get Off” handlar om tiden i The Band och ”Axman” är en hyllning till Robbies gitarristhjältar som Hendrix och Allman.

Summa summarum, inget man slänger in i bilstereon när man vill köra fort som fan, men perfekt om man vill laga till en Gumbo i köket. Och som fyrtioplussare är det bara att hacka i sig att det är sådan här musik man faktiskt går igång på nuförtiden. Och sedan går man och lägger sig innan 22.00.

Än ringlar ormen

Whitesnake krälar på in i 2010-talet med oförtruten jaktinstinkt. Och sneglar glädjande nog mer tillbaka till ursprungsbluesen.

Behöver världen verkligen en ny Whitesnake-skiva? På den frågan skulle jag vilja svara med ett rungande njaäe..

David Coverdale och co har blivit alltmer som ett AC/DC. Man vet vad man har att förvänta sig från en ny skiva. Samma melodier, samma textrader om big bass drums, Love in the first degree och shelter from the storm. Så har det inte alltid varit.

Det fanns en tid på åttiotalet då Whitesnake var viktiga, spännande och till och med nydanande, sin klassiska brittiska blueshårdrock till trots. Skivor som Trouble, Ready an Willing, Come an Get it, Saints & Sinners och Slide it In, för att inte tala om det underbara dubbellivealbumet Live...In the Heart of the City är alla mästerverk i min bok. Vid metamorfosen 1987 från ölmagad bluesmagi till hårsprejade MTV-trolleritrick hade jag redan tappat intresset även om jag rent låtmässigt kan uppskatta en del av det som fanns på kioskvältaren Whitesnake 1987. Därefter har det i princip bara gått utför med bandet. Coverdale har genomgående behållt charmen och styrkan i rösten, liksom sin överväldigande personlighet men låtmaterialet har tyvärr standardiserats på tok för mycket.

Comebackplattan Bad for Good som kom för tre år sedan gjorde mig både glad och ledsen. Där fanns ett jävlaranamma och en glädje, men låtarna höll inte och produktionen var alltför iskall och chromad. Personligen var jag övertygad om att det skulle bli bandets svansång i studioväg. Döm om min förvåning när det utannonserades en ny studioplatta i vår. Och ännu mer haksläpp fick jag när jag fick lyssna på plattan. Förutom att ha ett mycket varmare sound produktionsmässigt så har Coverdale och gitarristen Doug Aldrich valt att snegla mer tillbaka till det tidiga åttiotalet än åt det senare, och det kan aldrig bli fel.

Många av låtarna på nya Forevermore är typiska standardnummer skapade enligt beprövad Whitesnakemall men de framförs med gusto och på skivan finns några guldnummer som kan platsa på en best off-platta brevid gamla klassiker som "Fool for Your Loving" eller "Walking in the Shadow of the Blues".

Inledande "Steal Your Heart Away" rockar frenetiskt och bjuder på trynorgel. Drömmen hade naturligtvis varit riktig hammondorgel men det verkar som om klaviatur inte har någon större plats i Whitesnake anno 2011. Av andra rökare på skivan tycker jag extra mycket om "My Evil Ways" och "Whipping Boy Blues", eller "I Need You" (här hör man faktiskt lite hammond!)annars är det svårt att inte bli förtjust i lugnare kompositioner som det mäktiga titelspåret eller "Fare Thee Well".

Jag är fortfarande inte hundra procent säker på att världen behöver ännu en Whitesnakeskiva, men när det gäller just den här så visar jag ändå tummen upp. Och en Coverdale på autopilot springer fortfarande flera ärevarv runt nuvarande konkurrenters alster. Tänk då vad han åstadkommer när han som här är inspirerad...

Klockren magi!

Harry Potter spelar Zappa-covers och blandar funk och punk till sprudlande häxbrygd med popattityd. Knäpp upp tvångströjan och ställ om klockan till sommartid, Släpp fångarna loss, det är vår, här kommer Star Clock!

Look What I Did heter ett enerverande hardcore/metal/skatepunk/progrock/pop-band från Nashville som jag får reumatism i örongångarna av. Kanske är det så att deras basist Chris Bradley också ibland blir lite trött i lurarna av bandets förvisso tekniskt imponerande men ändock bedövande mangel, för när han i början av 2000-talet släppte ett soloprojekt betitlat Star Clock lät det inte i närheten av hans huvudbands skränande. Musiken på Star Clock är istället en magisk häxbrygd av oemotståndlig powerpop med smak av allt från Frank Zappa, Red Hot Chili Peppers och Mother’s Finest till Beatles och Green Day. Det spretar åt alla håll men trots det finns en sammanhängande känsla som gör plattan helgjuten.
På skivomslaget poserar en Harry Potter-liknande yngling med blå män i bakgrunden. Om ynglingen är ett porträtt av Chris framgår inte. Det är över huvud taget mycket mystik som omgärdar projektet Star Clock, men vad spelar det för roll när musiken är så upplyftande och självklar?

Inledande ”Josephina’s Radio” är Chili Peppers-skramlig men avviker från Californiafunken med mer poppiga körer och inslag av xylofon och små instrumentala räkor som snarare leder tankarna till 70-talsrock. I ”Glasses” bjuds vi på britpop med snygga Beatleskörer och kaxig text. ”Girlfriend” klafsar ut i Funkträsk med en akustisk gitarr på ryggen och No Doubt i IPoden. Försök sitta still till den här låten, Stephen Hawkins! ”Me and Mrs Johnson” har roliga tvillinggitarrer a’ la Thin Lizzy i refrängen och fortsätter det soliga gunget från de tidigare låtarna och det rullar på i samma glada känsla på ”K’mawn” och ”Yo Pussucat” med mer funkrock i värsta Mother’s Finest-stil. ”I Know I Can Love UI/Whoopdang” låter som en märklig mix av Alice in Chains och Level 42 och ”Crashing on Venus” byter stil flera gånger under låtens gång men har en refräng som skulle kunna funka på en tidig Green Day-skiva. ”Wake Me” är det närmaste man kommer en ballad på skivan, ”Potion” är Beatles med fett metalriff. ”Black Page #1 1/2 ” är en cover/tolkning av Zappas instrumentala klassiker och här hör man verkligen vilken husgud Zappa varit för Bradley. ”Chetchoaess” är rent manisk hiphop/punk/hardcore och kanske den låt på skivan som mest påminner om musiken Bradleys huvudband spelar. Avslutande ”Josephina’s Rebroadcast” ärr ett tribal-liknande ljudcollage som verkar ha kommit med enbart för att slå fast att här har vi en kille som gör precis vad han vill eftersom det är hans egen skiva.Punkt slut.

På Star Clock har Chris Bradley skrivit, producerat, mixat och spelat det mesta, med lite hjälp här och var av kompisar. Något annat än skivor med Look What I Did verkar han inte ha släppt efter det här, vilket är väldigt synd. Det här är toner som sätter sprätt på vårkänslorna inne i kroppen och får en att lira luftbas som en galning. Slappin’ da bass, man!

Lyssna på "Glasses" här

Tyvärr finns skivan varken på Spotify eller Itunes, men kanske kan man få tag i den begagnad via Amazon eller liknande? Om ni gör det, passa då på att köpa två ex, för risken är att skivan blir utsliten snabbt.

I min lila, lila värld av purpur...

Deep Purple kommer till Sverige igen, och den här gången har de hela gneklådearmén med sig. Samtidigt rör det på sig i det stora oregerliga Purplefamiljeträdet. Grenarna spretar åt alla håll och där är ett liv och ett kiv. Det är vår i luften helt enkelt.
I december rullar Purple in över svenska gränsen för två spelningar, en på Hovet i Stockholm 9 december och en i Scandinavium i Götlabörrg kvällen därpå. Med sig har de en symfoniorkester som ska kompa när gubbarna river av sina klassiska nummer.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Jag minns med skräckblandad förtjusning sist de var här med orkester, i början av 2000-talet. Då framförde de det klassiska stycket Concerto for Group and Orchestra, skrivet av Jon Lord, och avslutade med de vanliga paradnumren. Framträdandet var en angenäm upplevelse men förstördes bitvis av en del inavlade praktarslen i publiken som naturligtvis inte hade uppmärksammat att det var en symfoniorkester de skulle se, fastän det stod på affischen. Brakfulle Benny från Bergsjö och hans indolenta fru/mamma stod under det finstämda oboesolot och gastade efter ”Highway Star” och förstörde stämningen kapitalt.

Den här gången är det dock inte fråga om några klassiska stycken utan mer klassisk rock, arrangerad för symfoniorkester. Jag kan tycka att idén känns lite allmänt trött och oinspirerad. Jag hör hellre ösiga pigga versioner av sällan spelade purplelåtar, uppblandat med det som publiken alltid vill ha; ”Smoke”, ”Black Night”, ”Lazy”, ”Space Truckin’” m.fl. fast jag lär väl stå där med dunkande hjärta och tårar i ögonvrån som vanligt i december.

I väntan på att Purple ska släppa nytt studiomaterial (Kom igen nu, det är ju 6 år sen sist!) så får man väl hålla tillgodo med arkivgrejer. I maj släpps en dvd med material från Deep Purple mk IV, dvs Tommy Bolin på gitarr. Dokumentär och livekonsert utlovas och det ser vi fram emot då några sådana dokument från 1976-uppsättningen sedan tidigare inte finns, i alla fall inte officiellt. Om man inte kan få nog av Tommy Bolin så släpps även en live dvd där man kan beskåda ett liveframträdande med hans gamla band Zephyr. Dvd:n heter The Barry Richards TV Collection Volume I, och innehåller även framträdanden från artister som Alice Cooper, Bob Seger, Rory Gallagher och Humble Pie.
Några av nuvarande purplemedlemmarna är involverade i sidoprojekt. Steve Morse har spelat in musik med en ny supergrupp bestående av Mike Portnoy (ex Dream theater), Neal Morse (Ex Spock’s Beard) och Steve Morse Band-basisten Dave La Rue, samt sångaren Case McCpherson. Skiva ska komma senare i år. Roger Glover har gjort ny soloplatta. Life was Easy heter den och släpps i juni.

Samtidigt ligger andra före detta Purple-medlemmar inte på latsidan. David Coverdale och hans Whitesnake släpper ju nya Forevermore på måndag, och jag kan säga redan nu att utan att överaska eller bryta någon ny mark så är plattan ändå ett enormt framsteg från förra skivan och en återgång till det varmare och bluesigare sound som kunde hittas på materialet från tidigt 80-tal, pre hårspray och chrome-perioden som inleddes med 1987. Jag återkommer inom kort med utförlig recension.
Glenn Hughes och hans Black Country Communion later meddela att deras andra platta, fantasifullt betitlad 2, ska släppas 13 juni. Låtarna har namn som “The Outsider”, “Man In The Middle”, “Cold”, “Smokestack Woman”, “Faithless” och “Crossfire” och ska enligt Glenn själv ha de mörkaste texterna han skrivit sedan Addiction-plattan.

Brudar börjar bälga bra bira

Vi svenskar har blivit finsmakare vad gäller öl. Vi dricker specialsorter på flaska och efter säsong och alltfler kvinnor blir intresserade av bärs. Öl är det nya svarta.

Under 2010 ökade försäljningen av specialöl som Ale och veteöl med 282 000 liter på Systembolaget, jämfört med året innan. Bolaget tog även in fler sorter, man utökade sortimentet med ca 30 nya specialöler. Vi har blivit duktiga på att dricka öl efter säsong också, visar positiva försäljningssiffror av julöl, påsköl och sommaröl.

Den gamla Pripps Blåburken får också konkurrens i dikesrenarna. Försäljningen av öl på flaska gick upp förra året med 3 procent, eller 1,5 miljoner liter. Idag står flaskförsäljningen för 22 procent av den totala ölförsäljningen.

Undersökningar visar också att kvinnor idag är mer benägna att välja en öl, framför allt mer smakrika sorter, och i samband med maten.

En trevlig trend tycker jag. Det finns oändligt mycket god öl, och just här i Sverige är vi dessutom extra duktiga på att brygga välsmakande dekokter.

Sommarskägg?

Spock's Beard kommer till Sweden Rock Festival. Nu börjar artistlistan se riktigt trevlig ut. Kan det bli så att jag faktiskt kommer iväg i år?

Artistlistan till årets upplaga av Sweden Rock Festival börjar bli riktigt intressant. Headlinare Ozzy och Judas Priest i all ära, men av de stora drakarna är det egentligen bara Whitesnake som jag är intresserad av att se. Framför allt eftersom de lockar med "very special guests". Låter som om några gamla bandmedlemmar ska få äran att dyka upp och gästspela. Visst vore det underbart att få se Coverdale dela scen med gamla ormtjusare som Bernie Marsden, Mickey Moody, Neil Murray eller Ian Paice, fast risken är att det blir ett rejält antiklimax med en långtidssjukskriven Adrian Vandenberg eller en basslickande Rudy Sarzo istället. Nå, låt oss hålla tummarna för det första alternativet.

Roligt är också att USA:s progrockstoltheter Spock's Beard kommer till festivalen. Deras senaste album X är det bästa de åstadkommit på år och dar och live levererar de med härligt samspel och en fantastisk backkatalog att ösa ur.
Övriga band som jag extra gärna kan tänka mig att se i år är Kansas (Herregud, gubbar, kan ni inte komma med en ny skiva???), Styx och the Cult, men det finns även andra artister som säkert kan överraska. Förhoppningsvis dyker dessutom fler intressanta bokningar upp innan festivalen går av stapeln i juni.