Hej hå hej hå, vi nu till gruvan gå

Big Big Train fortsätter hylla svunna tider i sitt fäderneland- och de gör det så bra!

I höstas släppte brittiska Big Big Train första delen i sin musikaliska resa English Electric. Jag hyllade den plattan som det bästa bandet har gjort (här) men nu när del två kommit så får ettan faktiskt snällt kliva ner från tronen. Det här bandet går från klarhet till klarhet och blir bara mer självsäkra och kreativa för varje släpp. Och växer gör de också. På förra plattan var trummisen Nick D'virgilio och gitarristen Dave Gregory nya fullvärdiga medlemmar. På English Electric pt 2 har kvintetten utökats till en sextett genom pianisten Danny Manners.

Musiken är otvivelaktigt gammeldags brittisk med inslag av lika delar folkmusik, klassisk rock och kyrkomusik. Stråkarrangemangen böljar fram i symbios med svävande gitarrslingor och mäktiga synthmattor och till och med blåssektioner. Vackert och melankoliskt blir det utan att surna till och gnälla om att det var bättre förr. För det tycker nog dessa gentlemen. De sjunger om den nästan utrotade gruvindustrin, om  de stora lastångarna vid båtvarven och om ånglokens svunna tider. Sångaren David Longdon har en otvungen röst som förmedlar känslor utöver det vanliga. Hela albumet håller ihop på ett homogent sätt så det är svårt att rabbla alla höjdpunkter men varför inte börja med öppningslåten"East Coast Racer" som handlar om när  ångloket Mallard i juli 1938 satte hastighetsrekordet för ångtåg med 200 km/h. Den 15 minuter långa symfonin tar sig från glockenspielinledning till tung riffalola och tillbaka till lugnare partier med pianiovirtuositet av Guds nåde. Balladen "Swan Hunter" tar oss med tillbaka till historien om skeppsrederiet med samma namn som bland annat byggde RMS Mauretania. Ja, och så rullar det på. "Worked Out" och "Keeper of Abbeys" är bara två fantastiska nummer av dem alla på vägen till avslutande höjdaren "Curator of Butterflies". Man känner igen musikteman från förra plattan vilket ännu mer skapar en helhet som är riktigt charmig.

Produktionen är luftig och öppen, arrangemangen påhittiga och njutbara och samtliga musiker ska ha en lakritsklubba för väl utfört arbete. Den enda frågan man ställer sig är hur bandet ska kunna toppa det här- och  hur många bandmedlemmar de kommer att vara på nästa skiva. Apropå skiva, glöm Spotify eller Itunes, köp English Electric pt2 i fysiskt exemplar och spela i schysst stereo med en kopp te och scones framför dig i karmfåtöljen. Suits You, sir!

Tack för kaffet!

The Black Blood of the Earth påstås innehålla fyrtio gånger mer koffein än en vanlig kopp java. Och vara ofantligt mycket godare. Munskänk Almén tar sig en testhutt…

– Som en 18-årig älskarinna; uppvisande stor nyfikenhet och uthållighet, med en överväldigande iver och samtidigt väldigt krävande lämnar den dig fullkomligt tillfredställd om än något sliten. Se där en smak för hjältar!

Så uttryckte sig min inte särskilt pk kamrat T när han skulle beskriva smaksensationen som uppstår när man inmundigar en kopp av det amerikanska specialkaffet Black Blood of the Earth. Därefter hällde han upp en slurk i ett shotsglas och bjöd mig att själv prova.

Black Blood of the Earth- hädanefter förkortat till BBotE, är en  helvetesuppfinning framtagen av den amerikanske forskaren Philip Broughton. Den exakta processen är hemlig men tricket ligger tydligen i att vätskorna som utvunnits ur bönorna efter malning och sedvanlig behandling vakuumfryses i ett antal dygn. Kvar blir då en oerhört koncentrerad dryck som helt saknar den bitterhet eller syra som annars frambringas ur kaffebönorna vid vanlig bränning och tillagning. Eftersom processen extraherar mer olja från bönorna än vanlig kaffeframställning så ska BBotE även ha en mycket mer koncentrerad och utvecklad smak, för att inte snacka om mer koffeinconcentration, enligt uppgift fyrtio gånger en vanlig kopp bryggkaffe.

BBotE  säljs på flaska  i flytande form. Eftersom produktionen än så länge är extremt blygsam, ca 6 liter om dagen, så får du när du beställer enligt gamla hederliga öststatsfasoner vackert stå i kö och vänta på att just din laddning ska tillverkas innan den skickas. Och billigt är det inte heller. Inklusive frakt från USA får man räkna med att en flaska på 75 cl betingar närmare 600 kr om du ska ha hem den till Sverige. Om du dricker ett litet shotsglas om dagen så räcker det i en månad.

För att inte riskera att hjärtat ska explodera ur bröstkorgen rekommenderar tillverkaren själv att man inte dricker mer än 4 shotsglas (ca 100 ml) om dagen. Annars rekommenderas att man drygar ut den kalla vätskan med tre delar hett vatten för att få en normal kopp kaffe (dock utan bitterhet i smaken). Den galne vetenskapsmannen tipsar också om att man kan blanda till en dödlig drink av tre delar BBotE med en del ren Vodka. Denna blandning skall enligt uppgift få en sötaktig smak påminnande om choklad eller kola.

Som den nätjunkie min inte så särskilt pk kompis T är, hade han sprungit på information om det superkoncentrerade kaffet under sitt planlösa surfande och raskt slagit till och beställt en flaska. Det var de sista dropparna ur denna första provflaska som jag nu hade framför mig.

Och hur smakar det då?

Vätskan i glaset var fullkomligt svart och ogenomskinlig.Den påminde om någon parasitisk utomjordisk livsform som tagen direkt ur ett avsnitt av Arkiv X  och en kort stund fixerade jag den med blicken som om jag förväntade mig att den självmant skulle krypa över kanten på glaset. Men det gjorde den inte.  Jag förde glaset nära min snok och andades in doften som dock visade sig inte alls vara något att skriva hem om. Snarare luktade det ren och skär kaffesump. Lite av en antiklimax måste tillstås. Men det blev bättre när jag höjde glaset till mina läppar för en smakklunk. Först gällde det att komma över att vätskan var kall. Det smakade inte alls som gammalt kallt kaffe, inget av den bittra smaken som man alltid påträffar hos kaffe, hur fint det än är. Istället fick jag smaksensationer av konjak eller whisky fast utan någon som helst alkoholsmak. Visst, moccaaromen fanns där tydligt, och en viss jordig bismak. Kanske lite känsla av cigarr- eller pipa. Och trä. Liknelsen med den 18-åriga älskarinnan får min mindre pk kamrat T stå för själv.

Allra mest påtagligt var koffeinkicken som slog till som en mjuk smekning av hjärnan i en hastighet av 400 km i timmen. Det påminde om ruset man får av ett glas champagne, eller kanske tequila, fast utan dubbelseendet och sluddret, utan snarare med en total klarhet. Sju timmar efter inmundigandet av innehållet i det lilla shotsglaset fann jag mig själv pigg som en kokainstinn ekorre framför min laptop i arbetsrummet, stirrandes på klockan som visade 02,30 men utan vare sig tanke på- eller fysiskt förmögen -att sikta in mig på att nanna kudde.

Utöver smaken och den rejäla koffeinkicken finns det andra fördelar med BBotE. Eftersom den helt saknar den bittra garvsyra som annars ingår i vanligt kaffe så är den mycket vänligare mot magen, för att inte tala om tandemaljen. Bruna kaffefläckar på tänderna är nu ett minne blott! Förvarad i kylskåpet påstås en öpnnad flaska hålla sig i ca 3 månader utan att tappa i smak och arom.

Innehållet i just den flaska jag fick möjligheten att testa var gjort på mörkrostad Robustaböna- lystrande till namnet Death Wish. Inför nästa beställning, då jag själv tänker vara med, provar vi nog en annan böna.

Det är i Robbens hood jag vill va!

Utmärkt bakgrundsmusik för blindtarmsoperation eller annan favorithobby är gitarrgurun Robben Fords nya skiva- trots att den består av covers.

Robben Fords nya album närmade jag mig med visst mått av försiktighet och bävan, ungefär som när man går ner i potatiskällaren och vet att där kan finnas håriga spindlar. Anledningen till denna skeptiska och araknofoba approach ligger i att Bring It Back Home är en coverplatta. Det finns i min mening få skivor där artister- blandade eller ensamma- med framgång lyckats tolka sina eventuella hjältar. Oftast har det snarare känts som en enkel ursäkt för att slippa skriva eget material, typ. ”varför anstränga mig och skriva eget när alla bra låtar redan gjorts”. Jag är glad att kunna meddela att i Robben Fords fall är har trenden brutits.

Det vanligaste problemet med coverplattor är att artisterna i fråga försöker sig på att tolka låtar som redan är sönderspelade och sönderälskade i sin originalform. Jag menar, vem vill höra ytterligare en cover på ”Smoke on the Water”, ”Yesterday”  eller ”Satisfaction”? Detta har Ford smidigt undvikit genom att leta reda på mestadels obskyra blues- och RnBnummer där den enda låt som jag personligen är riktigt bekant med sedan tidigare är Bob Dylans ”Most Likely You Go Your Way” från Blonde on Blonde, och den är här så pass robbenfierad att den knappt går att känna igen. Över huvud taget finns på Bring it Back Home ett sammanhållande sound, säkert mycket tack vare det tajta kompbandet, men även på grund av Fords känsla för arrangemang, vilket gör att materialet, allt från gammal träskblues via funk och folksång får samma varma feel good-känsla.

Inledande ”Everything I Do Gonna be Funky” av Allen Toussaint har ett otroligt bakåtlutande sväng och innehåller uttrycket  Aw…chucks, det engelska språkets motsvarighet till  Ja, järnspikar..

Den gamla traditionella bluesen  ”On That Morning” är här en ljuvlig varm gitarrdusch. För guragurus finns också till exempel  Earl Kings ”Trick Bag” att tugga fradga till. Av de tio låtarna är bara en nyskriven men Robbens egna ”Oh Virginia” står sig utmärkt i tävlan med de andra antika numren.

Bandet är top notch och Larry Goldings keyboardspel vill jag särskilt skriva om. Så där, så var det gjort. Det största utropstecknet är annars Robbens vokala insatser. Utan att påstå att han skulle ha levererat svag sång på tidigare skivalster vill jag påstå att han aldrig tidigare har imponerat med så pass mycket värme, känsla och timing. Fans av hans gitarrspel kommer naturligtvis inte att bli besvikna heller, men den här skivan är inget skapat enbart för gitarrnördar, utan uppskattas garanterat av ett brett genomsnitt av befolkningen. Kärlek till originalen, såväl som spelglädje lyser likt Långe Jan i Ölandsdimman och samlingen avnjutes skamlöst såväl i matlagningstagen med ett glas rödvin vid spisen, som i favoritfåtöljen vid stereon eller i bilen på väg till blindtarmsoperationen. Järnspikar vad bra!

En mustig rockig rödbetsoppa!

Riversides nya album är en angenäm anrättning som gärna spisas till medföljande recept

Mariusz Duda och hans musikaliska manskap i Warszawabandet Riverside är inne på sin femte fullängdare och Shrine of New Generation Slaves är det klart bästa de åstadkommit hittills, vilket inte vill säga lite. Riverside har ibland beskrivits som en blandning mellan Dream Theater och Pink Floyd vilket jag antar ska peka på bandets ytterligheter i att spela tunga metallriff blandat med mer psykedeliska och bakåtlutade symfoniska partier. Själv har jag alltid mer uppskattat polackernas fäbless för klassisk rock som de i egen tappning lyckas uppdatera och hålla fräsch. Det gör de mycket på nya alstret. Inledande titelspåret är härligt struttigt sjuttiotalsrockigt med riff som varken Purple eller Zeppelin skulle skämmas för att ha hittat på. En riktigt mullrande hammondorgel som gör sig påmind rakt igenom hela plattan gör för övrigt att jämförelserna med Blackmore, Lord och company aldrig är långt borta, och det är ju aldrig fel enligt eder ödmjuke skribent. Lyssna bara på ”Celebrity Touch” och säg att den låten inte hade kunnat platsa på Burn eller Perfect Strangers.

Jag skulle kunna slänga fler referenser omkring mig, som Porcupine Tree, Uriah Heep, ja till och med Marillion, men faktum är att Riverside lyckas koka ihop en alldeles egen välsmakande soppa, en mustig borsjtj, av de olika influenserna. Rent generellt känns Shrine of New Generation Slaves som bandets mest inspirerande, och kanske även gladaste verk hittills. Gladaste sagt med ett kvarts kilo salt, för Duda och hans mannar har väl aldrig framstått som några muntergökar i egentlig mening. Men spelglädjen är det inget fel på. Och bandet tvekar inte att kasta sig mellan musikstilarna. Här groovas det bitvis som det värsta James Brown-jam, för att i nästa stund flyta ut i jazztoner och därefter låta syntharna eller pianot skapa stämningsfyllda pauser som abrupt avbryts av monstermetalriff.

Shrine of New Generation Slaves är årets första stora musikaliska utropstecken. Återstår att se om den kvalar in på topp tio i slutet av året.

Barszczk (Polsk borsjtj-rockig rödbetssoppa)

För 4 personer

Ingredienser:

1/2 kg färska rödbetor, 2 morötter, 2 palsternackor, 1 stor purjolök, 5 klyftor vitlök, 1 msk socker, 1 msk ättika, 1 grönsaksbuljongtärning, färsk timjan, några stänk tabasco, Vitpeppar och salt efter smak

Skala rödbetor, morötter och palsternackor, hacka dem i småbitar, och skär purjolöken i skivor. Skär de skalade vitlöksklyftorna i små skivor. Lägg allt i en kastrull, häll på socker, ättika, 1 liter vatten och buljongtärning. Låt koka en halvtimme. Tillsätt några kvistar färsk timjan, stänk i lite tabasco och krydda av med vitpeppar och salt efter egen smak. Servera med några stänk olivolja, smetana (eller gräddfil) och gott surdegsbröd .

Dricka till:

Zywiec (nr 1610)

500 ml

5,6 %

16,90 kr

Detta är en av polens mest kända ölsorter, men den är en nyhet på bolaget sedan december.  Smaken på denna ljusa lager är aningens syrlig med inslag av honung och örter. Utmärkt till en mustig soppa och lite polsk progressiv rock i väntan på sportlovet.

Konsertvåren 2013

Högvis med intressanta akter dyker upp i en konsertlokal nära dig under våren. Det är bara att välja och vraka, och dra ner på oxfilén.

"Om jag hade pengar..dabidabidabidabidabidabidabidaj"... Ja, om man ska ha råd att springa på allt kul i konsertväg som sker i Sverige från nu fram till i sommar, då gäller det att dra ner på annan lyx, som smör och blodpudding. Och vad gör man inte för konsten?

Ikväll 7 februari spelar irländska hjältarna i Clannad på Pusterviksteatern i Göteborg.

Keltiska toner kan avnjutas ikväll i Göteborg.

Beth Hart sjunger ut sin själ på Nalen om en dryg vecka.

16 februari spelar Jojje Wadenius på Fasching i Stockholm, och en vecka senare, 22 feb på Nefertiti i Götet.

Little Feat gästar Trägårn i Göteborg på söndag 17 feb. Samma kväll spelar The Darkness på Tyrol i Stockholm.

19 Februari kommer whiskyröstade Beth Hart till Nalen i Stockholm. Det vill ni inte missa!

Roine Stolt och hans blomsterkungar

22 februari blir det nostalgiafton på Stockholm Waterfront då The Jacksons (minus Michael såklart) uppträder. Don't blame it on the boogie!

Samma kväll blir det progparty galore på Bryggarsalen i Stockholm då svenska Flowerkings delar kväll med Neal Morse. Eftersom även Mike Portnoy ryktas dyka upp på trummor så innebär det att tre fjärdedelar av Transatlantic kommer att uppträda! Konserten är tyvärr slutsåld sedan länge men jag ska dit, lucky me (tack för det, Bosse!).

Kvällen därpå, 23 feb, kan man njuta mer svensk progg i form av Änglagård, även det på Bryggarsalen. Eller så diggar man stonerrock på Debaser Slussen då J.Mascis och hans Dinosaur JR kommer dit.

Ständigt upptagne Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield, No Man, Storm Corrosion) uppträder med sitt soloband i Filadelfiakyrkan i Stockholm 16 mars och den 19 mars lirar Totogitarristen Steve Lukather på Nalen i sthlm. Jazzfunkgubbarna i Yellowjackets besöker Fasching den 29 mars, ...And You Will Know Us By The Trail of the Dead kommer till Debaser Slussen 7 april

Yes (dock utan originalsångaren Jon Anderson, eller keyboardisten Rick Wakeman) spelar på Södra Teatern i Stockholm lördag 13 april, Steve Hacketts konsert på  Nalen 24 maj är slutsåld sedan länge.

David Coverdale och hans mannar kommer till Gröna lund 5 juni.

Gröna Lund satsar lite på rock i sommar. 5 juni lirar Whitesnake på stora scenen och två dagar senare, 7 juni spelar 3 Doors Down där.

Samtidigt pågår Sweden Rock Festival nere i Blekinge 5-8 juni. Rush, Kiss, Saxon, Survivor, Europe, Status Quo, Ufo, Asia och Accept är några av banden som är klara. Vill man inte åka ner till södra delarna av landet för att njuta sminkrock kan man få se Paul Stanleys välbevarade överkropp på Friends Arena i Stockholm då Kiss spelar där någon vecka tidigare, 1 juni.

I augusti spelar bl.a. Deep Purple på Getaway rock i Gävle. Men det blir en annan historia. Det hinner jag återkomma till. 

Lucky Luke?

Totogitarristen är inne i ett extra kreativt skov. Tre soloplattor på fyra år. Och på nya Transition verkar han nästan lycklig…

När man hör namnet Steve Lukather brukar ofta benämningen musikermusik slängas lite nonchalant och aningens föraktfullt omkring i rummet. Lite korkat egentligen. Vad är fel med musikermusik? Vi rynkar ju inte på näsan åt kirurgkirurgi eller pilotstyrning av flygplan. Dessutom är benämningen i betydelsen könlös och tråkig musik utan vare sig klatchig melodi eller konstnärliga ambitioner, tämligen missvisande i Lukathers fall. Hans tidigare 5 soloplattor har förvisso alla innehållit enstaka instrumentala nummer där ekvilibristen Luke får skina, men mestadels har fokus legat på låtar med noga uttänkta melodier och ett helhetstänkande där lika mycket arbete verkar ha lagts ner på produktion, texter och sångframförande, som på själva gitarrspelet.

Lukather har varit förvånansvärt produktiv de senaste åren. Detta är hans tredje soloplatta på bara fyra år. De två tidigare- speciellt 2010 års All’s well that ends well, var textmässigt ganska mörka och skrevs enligt uppgift under en period när Lukather mådde ganska dåligt. Nya Transition visar på gladare tongångar men också luftigare och mindre rockiga kompositioner, vilket till att börja med drar ner helhetsintrycket. Men ju mer lyssning albumet får, desto mer finner jag mig själv uppskatta det. Här finns en helhetskänsla som saknats på tidigare alster. Kanske står anledningen till det att finna i keyboardisten CJ Vanston som skrivit de flesta låtarna tillsammans med Luke och dessutom spelar på-och har producerat Transition. CJ var med till hälften på förra soloplattan men har nu fått full access och det känns som ett smart drag.

Textmässigt befinner sig Luke i ett kontemplativt mood. Inte mycket rock'n roll lifestyle och brudar här inte. När kärlek berörs är det i mer sorgkantade sammanhang, annars handlar texterna mer om sakernas tillstånd i världen och om hur vi beter oss mot varandra. Inledande ”Judgement day” hör till det hårdare på skivan men bjuder också på en stämningsrik atmosfär.  ”Creep Hotel” påminner först om något från Totos Kingdom of Desire, men byter snabbt stil till något mer Steely Danskt, och det är ju inte kattskit direkt. Titelspåret är med sina progressiva tongångar  en personlig favorit. “Do I Stand Alone” låter som något Rick Springfield skulle kunna skriva och ”Rest of the World” är en  lugn historia som påminner lite om Jimi Hendrix ”Little Wing”, även i gitarrspelet. Skivan avslutas med en snygg instrumental tolkning av Chaplins ”Smile”. Det är kort sagt en schysst samling låtar som Luke fått ihop och produktionen är sedvanligt svulstig. Med den inspiration och spelglädje den gamle Totogitarristen uppvisar nuförtiden ska vi kanske inte bli förvånade om nästa soloalster dimper ner om bara några månader. Det skulle jag personligen inte ha något emot. Men först kommer Transition att få gå varm i stereon under en lång tid.

En titt i kristallkulan 2013

Dags att ta en titt i kristallkulan igen. Dimmorna skingras och visar en hel hög intressanta skivsläpp i vår.

Steve Lukather släpper nya soloplattan Transition på måndag 21 januari. Det var inte länge sedan förra plattan All Well that ends well, dök upp, men Luke verkar vara on a roll. Det jag hört än så länge bådar gott. Recension kommer efter helgen. Polska symfonirockarna Riverside släpper ny platta 23 januari.  Shrine of New Generation Slave heter verket och för er som inte känner till Riverside kan jag berätta att de spelar musik som påminner om en eklektiskt mix mellan Dream Theater och Porcupine Tree. Alls inte oävet.

Steven Wilsons (Porcupine Tree, Blackfield, Storm Corrosion) nya soloplatta heter The Raven that refused to Sing (And Other Stories)  och släpps 25 februari.

Gitarrmaestro Robben Ford har letat I sin gamla skivsamling och hittat ett gäng obskyra blueslåtar som han valt att tolka. Bringing it back Home heter skivan som kommer 18 februari.

2005 var senast vi fick höra nytt studiomaterial från Deep Purple

Två av de tre band som brukar kallas hårdrockens grundare släpper nya studioalbum i år. Först ut är Deep Purple vars ännu så länge obetitlade verk kommer i slutet på april. Även om Purple turnerat flitigt hela tiden är det hela åtta år sedan det senaste studioalbumet rapture of the deep, Ska bli spännande att se vad gubbarna totat ihop. Weeeehaaaaah! Black Sabbaths nya, den första hela studioplattan med Ozzy på sång sedan 1978, kommer i juni och har fått namnet 13.

Fler gamla rockrävar rör på sig. Micky Moody och Neil Murray slutade i Whitesnake för mer än 25 år sedan, men har liksom aldrig lyckats ta sig ur ormens skugga. Tillsammans med Bernie Marsden har de provat på ett otal konstellationer med olika namn som M3, Company of Snakes och så vidare. Alla har lirat covers på gamla Whitesnakelåtar. Nu tänker Moody och Murray ge ut en skiva med nyskriven musik. Övriga musiker i bandet är sångaren Chris Ousey, gitarristen Laurie Wisefield (Wishbone Ash), trummisen Harry James (Magnum, Thunder) och keyboardisten Adam Wakeman (Ozzy och Black Sabbath) och bandet har det föga äventyrliga namnet Snake Charmer. Diggare av gamla Whitesnake kan kanske få sitt lystmäte här. Skivan släpps på tisdag 22 januari.

Scott Gorham, Brian Downey och Darren Wharton är alla gamla Thin Lizzymedlemmar och under det namnet har de turnerat runt i många år, även efter att frontmannen Phil Lynott dog för över 25 år sedan. När bandet nu släpper nyinspelad musik har man valt att byta namn till Black Star Riders . Sångare är Ricky Warwick (the Almighty), basist är Marco Mendoza och andregitarrist är Damon Johnson. Dessutom har Brian Downey valt att lägga av och lämna plats åt Jimmy Degrasso (Alice Cooper, Megadeth, Suicidal Tendencies mfl.) Producent är ingen mindre än Kevin Shirley och plattan förväntas komma ut i maj.

Spock's Beard mk III släpper ny platta i mars.

Övrigt kul då? Tja, Coheed and Cambria  släpper Afterman: Descension 4 februari. Dan Reeds nya soloalbum Signal Fire släpps 16 februari- på hans 50-årsdag. Saxon släpper nytt album betitlat Sacrifice den 27 februari. Om plattan är bra kan vi kanske få höra några alster från den på Sweden Rock Festival i sommar. Big Big Train släpper andra delen av deras konceptserie English Electric i mars. Spock’s Beard  släpper sitt elfte studioalbum  Brief Nocturnes and Dreamless Sleep  den första mars. Det är första studioplattan med Ted Leonard på sång och Jimmy Keegan på trummor. Och ingen har väl lyckats undgå att David Bowie släpper sin nya fullängdare The Next Day i mars också?

Funkmaestro Paulo Mendonca är klar med sin nya platta.

Inga klara releasedatum finns ännu, men det ryktas att både Pallas och IQ jobbar på nya plattor.  Alpha Rev har släppt ny singel och då får man väl tro att ett helt album kan vara på gång också. Förhoppningsvis får vi se dem på den här sidan året. Och Paulo Mendonca har spelat in sin fjärde platta. Har inget exakt släppdatum, men runt hörnet låter troligt.

Bästa skivorna 2012

”Och han blickade tillbaks på det gångna året, och han såg att det var gott- åtminstone i musikväg…

(-alzo sprach Zarathustra)

Det började kanske lite trögt, men hösten var helt galen när det gäller intressanta skivsläpp. Sammantaget gjorde det 2012 till ett riktigt trevligt år musikaliskt. Här är min topplista över de bästa skivorna- utan någon inbördes rangordning…

Dave Matthews Band- Away from the World

Fastän Dave och co återupptagit samarbetet med producenten Steve Lilywhite så låter det inte gammaldags DMB. Snarare medelålders och moget, utan att vara tråkigt.  Vuxet och vackert med glimten i ögat.

Van Halen- a Different Kind of Truth

Åh, så skönt med Diamond Dave tillbaka. Och Eddie känns piggare än på länge. Om det är det sista vi hör från bandet så är det ändå bättre än vi förtjänade…

Donald Fagen – Sunken Condos

Äntligen lite juckmusik! Det var på tiden. Come on, katten, det svänger ju! Nu är det bara att vänta på att Fagen kommer hit på turné, antingen själv eller med Walter Becker. Rör på benen gubbar!

The Darkness -Hot Cakes

Äkta rock’n roll-känsla och sådär kul som bara engelsmän kan vara. Tredje snyggaste comebacken I år!

Ian Hunter and the rant band- When I’m President

Gammal är äldst. Janne Jägare är inne på tredje raka plattan med superkvalitet. Ingen skriver texter som Hunter, utan en enda kliché men där allt låter så rätt och coolt ändå.

Howlin Rain- The Russian Wilds

Årets utropstecken. Skänker tidiga Whitesnakevibbar och leder tankarna till Aerosmith när de är som souligast. Släng in lite Black Crowes och Neil Young på det så blir det riktigt smakrikt.

Ben Folds Five- the Sound of the life of the mind

Årets comeback stod Van Halen för, men Ben Folds kommer inte långt efter, med sin första nya studioplatta med trion sedan 1999. Lite vuxnare, lite mindre punkiga, men fortfarande svängiga, knasiga och eftertänksamma på samma gång. ”If You can’t draw a crowd, draw dicks on the wall!

Hellsingland Underground- Evil Will Prevail

Ljusdals hjältar släppte sin bästa platta hittills, med spännande hälsingemix av americana, klassisk rock och sleaze.

Big big Train- English Electric pt 1

Mer engelskt än certified accountants, Marmite och trekantiga toasts och med en ljuvlig bittersweet melankoli går big Big Train från klarhet till klarhet. Underbar brittisk symfonirock av den gamla skolan. Och snart kommer del 2!

Flying Colors- s/t

Konstig blandning av progressive classic rock med pop a la coldplay blev det här. Trots att skivan inte innehöll några självklara höjdarspår är det här en av skivorna som snurrat mest i  min stereo under året.

Jack White- Blunderbuss

Jag förstod aldrig White Stripes storhet när det begav sig, men Jacks första regelrätta soloplatta funkar utmärkt som förklaring till varför han erhållit sådan respekt från rockvärlden. Angeläget på alla sätt.

En superschysst skilsmässoplatta

Black Country Communions tredje och sista(?) platta är deras bästa. Ett ypperligt exempel på att man gör gott i att inte ha för mycket demokrati i ett band.

Med tanke på att det här förefaller vara bandets svanesång, borde kanske en helt annan pippi pryda omslaget på Black Country Communions tredje studioalbum Afterglow. Tvärtemot vad som sägs i alla tillrättalagda intervjuer i samband med skapandet av den här skivan, likväl som de två tidigare, så känns det som om BCC har varit ett tämligen skakigt projekt från allra första början. Supergrupper plägar gärna vara så, och med ett såpass uttalat färdigsatt koncept som producent Kevin Shirley skapat för den här konstellationen var det svårt att verkligen ta bandmedlemmarnas försäkringar om broderskap och äkta bandkänsla på allvar. Icke desto mindre har jag uppskattat båda de tidigare alstren för sin klassiska sjuttiotalsrock framförd med sammanbiten panache av Glenn Hughes och kompani. Därför känns det verkligen synd om det nu skulle visa sig att det här är det sista vi får höra av BCC eftersom Afterglow är det klart bästa bandet åstadkommit.

Glenn Hughes står för den absoluta lejonparten av låtskrivandet den här gången. Tydligen var det från början meningen att låtarna skulle förekomma på en ny soloplatta från Glenn, men han valde att ta med sig materialet till bandet istället, kanske för att det inte blev någon tid över till gemensamma låtskrivarsessioner, eller för att det material de skrivit tillsammans helt enkelt inte höll måttet. Det gör samtliga 11 låtar här, från inledande "Big Train" med Hendrix "Machine gun"-vibbar till avslutande Kashmiriga "Crawl". Däremellan kan man njuta av höjdarspår som "This is Your Time" med svängigt riff eller "Midnight Sun" som med Sherinians keyboardintro leder tankarna till Deep Purple cirka Burn eller Stormbringer. Titelspåret  lånar  mycket av Zeppelin och "The Circle" skulle kunna ersätta "Mistreated" i vilket Purple-set som helst. "Common Man" snor visserligen riffet från Rushs "Tom Sawyer" men har i övrigt en såpass egen still att man överser med stölden. "Dandelion" och "The Giver" är lugnare historier vilket gör att den här skivan sammantaget är bra mycket softare än sina två föregångare.  Det känns  också som att valet att låta Glenn huvudsakligen stå för låtskrivandet har skapat en mer tydlig och enhetlig stil. Där de två tidigare skivorna försökte kombinera allt från Free, Bad Company, Zeppelin, Purple och Sabbath med ren Heavy Metal befinner sig Afterglow i ett tryggt rike där endast Purple och Zeppelin är gudar. För många kockar på soppan och det där...

Låtarna är snabbt inspelade, live i studion, vilket också skapar en mer angelägen ton och stämning, jämfört med tidigare. Om framförandet går det inte att skriva annat än superlativ. Främst Hughes imponerar i sedvanlig stil. Att den mannen inte får tarmvred varje gång han sjunger är för mig ett rent mysterium.
Är det något litet negativt jag har att tillägga, så är det att allt är så tydligt skrivet efter en mall. "- Nu ska vi spela klassisk sjuttiotalsrock med alla ingredienser, grabbar". Skillnaden mellan BCC och de klassiska band de inspireras av är att Purple och Zeppelin inte försökte göra klassisk sjuttiotalsrock, de gjorde bara musik.

Som sagt, här finns mycket att gilla och om det nu skulle visa sig att Afterglow blir det sista bandet gör ihop så vore det synd, när de så tydligt verkar vara på rätt väg.

Ett framsteg som sneglar bakåt

När Dave Matthews återknyter med  Steve Lillywhite som producerade bandets bästa nittiotalsalster, låter det generellt huggarns bra, om än lite väl vuxet.

När jag fick se omslaget till DMBs nya skiva trodde jag först att det var fråga om en EP med överblivna alster från Groogrux-sessionerna 2009. Det är nämligen samma beigebruna färger och samma spretiga teckningstil på Away From the World som på föregångaren Big Whiskey and the Groogrux King (Dave själv står bakom båda illustrationerna). Fast där slutar likheterna.
Där Groogrux var en ösig platta med kompakt (lite väl kompakt) ljudbild och ovanligt mycket distad gitarr, sneglar uppföljaren snarare  tillbaka till bandets tre första skivor. Det är inte så konstigt, med tanke på att Steve Lillywhite är tillbaka i producentstolen. Lillywhite anses av många vara en integrerad del i DMB:s tidiga sound, och lika viktig som George Martin för Beatles, Bob Ezrin för  Alice Cooper eller Jack Douglas för Aerosmith.
Jag gillade Groogrux King mycket när den kom för tre år sedan. Den var uppsluppen, desperat och till viss del kanske påeldad av sorgen efter saxofonisten Leroi Moore.  Tyvärr har jag en annan bild av skivan nu några år efteråt. jag har inte lyssnat på den lika mycket som de tre klassiska första skivorna. Låtmaterialet har inte fastnat alls på samma sätt. Visst, "Funny the Way It is" och "Shake Me Like a Monkey" i all ära, men resten då? Njae...
Away From the World är mycket mer lågmäld och introvert. men låtarna... Åh, de håller så mycket längre! Mest underbar är vackra och enkla "Sweet" men det finns mycket annat gott att smälta på plattan också. Inledande "Broken Things" är klassisk DMB, "Belly Belly Nice" funkar loss precis som "Shake it Like a Monkey gjorde på Groogrux. "Gaucho" är alls ingen cover på Steely Dans låt med samma namn (hur hade det låtit, månntro?), utan snarare ett argentinskt klingande mysmonster som leder tankarna till "Two Step" från Crash. Singeln "Mercy" är lite för anonym för att falla mig fläsklikt på läppen. "The Riff" börjar lugnt men ökar i både tempo och arrangemang till en riktig ösare. Sedan sviktar det lite med några svagare spår i "Belly Full" och "If Only" innan plattan avslutas i imponerande stil med "Rooftop", "Snow Outside" och "Drunken Soldiers". "Rooftop" speciellt har en härligt hängig bluesig refräng som sätter sig kvar i skallen.
Jag tror  över huvud taget att Away From the World kommer att växa och stanna kvar längre än vad föregångaren gjorde. Att bandet nu återförenade med Lillywhite skulle låta precis som sina tre första skivor är det ingen risk för. Det har gått snart 20 år sedan debuten Under the Table and Dreaming och alla medlemmarna är idag halvgrånade familjefäder med mer ödmjuk och eventuellt också uppgiven syn på världen. Det är ok, de får de gärna ha så länge de låter så här bra.