Så många skivor- så lite tid

Är det det här som kallas musikmöbel?

Hösten brukar alltid vara råtjåkad med intressanta skivsläpp och 2013 är uppenbarligen inget undantag. På kort tid har det dykt upp kvalitetsvax från Fish, Paul McCartney, Francis Dunnery, Eric Burdon, Haken, Seventh Key, Elton John, The Temeperence Movement, The Winery Dogs, Michael Monroe och Leslie West för att bara nämna några. Jag tänkte pränta ner några korta smårecensioner i miniformat av dessa alster de närmaste dagarna så håll utkik om livet är er kärt.

Äntligen!

Tidernas längsta match av "Gömma Nyckeln" är över. Igår släpptes äntligen Seventh Keys nya album efter 8 år och lika många bedrövelser.

Seventh Key har alltid haft en speciell nyckel till mitt hjärta (ok ok, jag lovar, slut med nyckelskämten från och med nu). Bakom bandnamnet döljer sig ett tvåmansprojekt bestående av sångaren och basisten Billy Greer och gitarristen och producenten Mike Slamer. Billy spelar till vardags bas i Kansas men lirade på åttiotalet i bandet Streets tillsammans med Slamer, som annars är mest känd för sin medverkan i kultbandet City Boy. Första Seventh Key-plattan kom 2001 och var då i princip en soloplatta från Billy Greer med bidrag från, utöver Slamer, även andra namnkunniga kompisar som Kansaspolarna Steve Walsh och Phil Ehart samt Steve Morse . Inför uppföljaren tre år senare var Slamer involverad mycket mer, från att vara medkompositör på samtliga låtar till att spela all gitarr och producera verket. Strax efter kom till och med en liveplatta och dvd, där man kunde se Slamer framträda i livesammanhang för första gången sedan inlandsisen smälte. Visuellt var det ungefär lika spännande som att titta på tidigare nämnda inlandsis men musikaliskt var det njutbart som hin håle.

Sedan  dess har det varit tyst om projektet. När jag träffade Billy Greer som hastigast på Sweden Rock Festival när han var där med Kansas för tre år sedan så berättade han att flera låtar var skrivna men att det drog ut så på tiden att få ut något eftersom Mike Slamer vår så extremt noga i produktions- och mixningsskedet. Som Billy uttryckte det; Han har gått i skola hos Mutt Lange...

Ja, nu är skivan här i alla fall. I Will Survive heter verket och består av 11 spår. Det är fortfarande radiovänlig rock (som uppenbarligen radion slutat vara vänlig mot eftersom man aldrig hör sådant här på radio längre), men jag tycker mig ana vissa spår av mer intrikata arrangemang i symfonirocksgenren bland låtarna. Att höra Slamers porlande gitarrslingor är en lisa för själen och om man bortser från de generella texterna och den säkert medvetna åttiotalsljudbilden så är det här riktigt spännande- nog det bästa killarna gjort ihop under Seventh Key-namnet. Inkluderandet av David Ragsdales violin i vissa låtar gör också att Kansasvibbarna är tydliga, särskilt som Billy Greer alltid har låtit skrämmande lik Steve Walsh i sångsätt. Och med tanke på att att det inte verkar som om det någonsin kommer att dyka upp någon nyskriven musik från Kansas så är det här kanske det bästa vi kan förvänta oss. Och det är ju inte kattexkrement precis....
Jag är glad att den här skivan inte kom redan i somras för om jag hade haft den i bilstereon hade jag säkert åkt på fler hastighetsböter utöver de två jag fick i fejan på en och samma dag. Man får helt klart nervös gaspedalfot av sådan här musik.

Shout! Med en twist!

Bandet med det svåruttalade namnet är tillbaka efter fyra år med ny skiva. Eller ser jag dubbelt?

Få se om ni tycker det här låter som en bra idé… Spela in en ny studioplatta med ert respekterade, om än inte världskända rockband. Släng med en bonusskiva där exakt samma elva låtar framförs igen, men den här gången sjungna av mer välrenommerade sångare som Elvis Costello, Steve Winwood, Dr John, Glenn Hughes och Dave Matthews. Hur stor var groggbrickan på det bandmötet egentligen?

Ja, Det är ett tilltag som balanserar osäkert mellan modigt och dumdristigt, men är det något band som skulle kunna komma undan med det så är det faktiskt Gov’t Mule. Warren Haynes och hans mannar har under större delen av sin karriär delat scen och skiva med ett helt rocklexikon och är polare med de flesta av sina gamla musikaliska idoler. När bandets originalbasist Allen Woody avled för tretton år sedan valde gitarristen och sångaren Warren Haynes och trummisen Matt Abts att fortsätta med bandet genom någon slags vikarieinhopp från rockvärldens samlade baslegendarer, allt från Bootsy Collins, Roger Glover, Billy Cox och John Entwistle till Flea, Les Claypool, Jason Newsted och Stefan Lessard, både på skiva och i konsert, tills man till slut landade i en mer permanent lösning med basisten Andy Hess och keyboardisten Danny Louis. Hess är sedan några år tillbaka utbytt mot svenske Jörgen Carlsson. Och här står vi nu, fyra år efter förra plattan By A Thread, med nya verket kort och gott betitlat Shout!

Jag återkommer till den där underliga bonusdiscen senare men väljer nu att koncentrera mig på själva huvudskivan. Faktum är ju att Gov’t Mule inte behöver någon som helst hjälp och push av sina mer celebra polare, de står sig alldeles utmärkt på egen hand. Jag tror inte heller att det har varit baktanken med bonusdiscen. Det är nog helt enkelt så att killarna har känt för att jamma och låta musiken sprida sin magi som den plägar göra när inspiration, glädje och duktiga musiker umgås i samma rum.

Nå låt oss då sätta oss ner i favoritfåtöljen och njuta av lite southern rock med jambandkänsla och smaker av hårdrock, reggae, soul, pop och funk och…har jag glömt något? Jo just ja, lite r’n b också.

”World Boss” inleder med träskigt groove och Hendrixvibbar. Det är inga konstigheter, man fattar att det här är Gov’t Mule med en gång. Även efterföljande ”No Reward” fortsätter på det inslagna träskfunksspåret. Framför allt Louis hammondmullrande bidrar till den allmänna luftfuktigheten.  Sedan blir det lite lugnare. ”Whisper in Your Soul” har Zeppelinska bluesövertoner och även ”Captured” svävar fram på luftigare och mer stillsamma vindar för att gå över till storartat solande från Warren. ”Sacred to Live” doftar ganja lång väg och om du tycker det låter konstigt att ett rockband med medlemmar från Allman Brothers Band spelar reggae så är det bara att gå tillbaka till Mules album Mighty High från2007 för mer av den varan.

"How Could You Stoop so Low" är uppenbarligen en hyllning till Sly and the Family Stone, medan ”Bring on the Music” faller på knä vid altaret rest åt Free.  Som fanatiskt förtjust i det gamla bandet är det kanske inte konstigt att den här låten kommit att bli min favorit på skivan. Forsaken Saviour är ännu mer jordnära och doftar av uramerikansk mylla, som the Band. Slideröret kommer fram i Done Got Wise” och When the World gets Small är störtskönt släpig, som något Traffic skulle kunna framföra. Så passande då att det är Steve Winwood som sjunger versionen på bonusdiscen. "Funny Little Tragedy" har en struttig skuttande basgång och något brittiskt över sig, trots Warrens så uramerikanska uttal och ton i gitarren.

Sammanfattningsvis är Shout! väl värd väntan. Det är en vidareutveckling av förra albumet. Skönt att höra att Gov’t Mule vägrar bli slavar under sin egen stil utan hela tiden utvecklas och vandrar vidare på sin till synes tidlösa musikaliska vandring som har uppenbara influenser av klassisk 70-talsrock utan att för den sakens skull låta bakåtsträvande.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tycker bonusdiscen är en lysande idé, men eftersom den medföljer free of charge så är det kanske inte så mycket att klaga över. Man kan ju låta bli att lyssna på den helt enkelt. Kanske kan det till och med bli så att Shout! får en längre livstid på detta sätt. När man lyssnat sig lagom mätt på originalskivan kan man blöta öronen i de nya tolkningarna och kanske finna andra nyanser. 

Skivan släpps i morgon onsdag 18 september

Den som väntar på något gott…

I hela åtta år har fansen gått och väntat på ett initierat, fyndigt och spirituellt kåseri från Jesper Almén av ett nytt studioalbum från Deep Purple. Här är det nu äntligen. Kåseriet alltså…

I november 2005 hade jag nyligen blivit pappa för andra gången. Häromdagen fyllde den gossen 8 år. Det sätter tydliga perspektiv för mig av vad som kan hinna ske mellan två Deep Purple-skivor. På sjuttiotalet var produktionen lite snabbare. Man hann knappt börja ha petting mellan skivsläppen, än mindre föda barn. Men kanske ska man inte längre ha så höga krav på ett band som släppte sitt första alster för 45 år sedan och hunnit prutta ut 20 skivor under den tiden.

Mycket har dock hänt med skivindustrin på de här åtta åren. Streamingtjänster som Spotify har dykt upp och den fysiska cd-skivan sjunger på sista versen. Intresset för att ge ut ny musik under Purplebaneret verkade en tid helt ointressant för flera av medlemmarna. Men nu står vi i alla fall här i nådens år 2013 med ett nytt alster. Allmänintresset är kanske inte enormt och förväntningarna har endast funnits hos hardcore-fansen men eftersom jag själv räknar mig dit så har i alla fall jag gått och vaggat med en särdeles orolig och förväntansfull spänst i steget under de tidiga vårmånaderna fram till att skivan släpptes i maj. Låt mig säga redan så här tidigt i recensionen att jag är inte besviken. Tvärt om. Det här är bland det mest intressanta Deep Purple har släppt sedan mitten på nittiotalet. Det finns ett antal faktorer som gör Now What?!  till en höjdare och här kommer de uppradade:

1 En lyhörd producent med stadiga nävar.

Roger Glover är förvisso en både välrenommerad (Judas Priest, Nazareth,Rainbow) och duktig producent, men att producera sitt eget band- speciellt ett band med så många stridiga viljor som Purple, har kanske inte varit det allra bästa, det kan historien visa. Samtidigt har bandet genom åren haft svårt att få tag i någon annan riktigt stark producent med en vision som passat. Tills nu. Med Bob Ezrin (legenden som proddat alla från Alice Cooper och Kiss till Lou Reed, Peter Gabriel och Pink Floyd) vid rodret har Purple fått till den ljudmässigt absolut bästa skiva de någonsin gett ut. Även i framförande och komposition märks Ezrins input. Bandet har tagit ut svängarna samtidigt som låtskrivandet känns mer genomarbetat än på länge. På de två senaste albumen känns det som gubbarna släppts lösa för att jamma i studion medan producenten bara tryckt på rec-knappen. På pappret kanske en god idé, det finns få band som jammar bättre och mer entusiastiskt än Purple, men Now What?! är ett ypperligt bevis på att man får mer blod ur stenen genom att åtminstone på kompositionsstadiet hålla i tömmarna lite mer och nöta fram goda arrangemang som därefter gärna framförs med känsla, improvisation och panache vid inspelningsögonblicket. Att samtliga låtar spelats in live i studion är kanske något som ses som anmärkningsvärt idag, men så har Purple alltid jobbat så där är inget nytt. Däremot verkar Ezrin ha uppmuntrat musikerna att inte vara rädda för att anstränga sig och vara lite progressiva i sitt utövande. När Purple startade 1968 ansågs deras musik vara progressiv rock och det kan man lugnt säga att den är än idag, i ordets rätta bemärkelse alltså…

2. Don Airey är i högform.

Now What!? är närapå dränkt i orgelmattor. På ett bakvänt vis skulle man kunna se det som en hyllning till keyboardmaestron Jon Lord som gick bort förra året. Skivan är för övrigt tillägnad Jon. Att Don Airey har varit permanent medlem i bandet i mer än tio år och redan medverkat på två studioalbum verkar fortfarande vara en nyhet för den breda allmänheten. Hammondorgeln har allt sedan starten varit det definierande instrumentet i Deep Purples musik och på nya plattan får Airey gott om plats att skina. Redan i inledande ”A Simple Song” färgar han låten, till att börja med bara med stämningsfyllda stråkmattor för att sedan leverera en käftsmäll med sin hammondorgel som får en att inse att det bara kan vara Deep Purple man hör. Den enda invändningen mot keyboardinvasionen jag har är den nästan ”Final Countdown”-liknande medeltida fanfaren i ”Uncommon Man” som rasslar lite för mycket ringbrynja.

3. Steve Morse är shreddaren i nöden

Det är 20 år sedan Ritchie Blackmore lämnade Purple. Idag leker han skogsmulle med sin unga fru och spelar in covers på Nordman och Rednecks. Han skulle inte kunna tillföra något till dagens Deep Purple. Att jämföra dagens Purple med det som spelade in ”Smoke on the Water” i en hotellkorridor i Montreux 1971 är för övrigt bara korkat. Som att avfärda Paul McCartneys alla soloplattor med att säga att inget slår Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Vad Morse har tillfört Purple sedan sin ankomst 1994 är en uppenbar spelglädje och vilja att prova på alla möjliga olika stilar, samt en fortsatt förkärlek för coola riff och hisnande gitarrsolon. Kanske inte nyskapande men ack så skickligt och kul att lyssna på. Dessutom har Morses sedvanliga tjurrusningar upp och ner för gitarrhalsen dragits ner på något till förmån för mer intrikata arrangemang på nya plattan. På en rockrökare som ”Hell to Pay” skiner Steve som Långe Jan på Ölands södra udde, både vad gäller köttigt riffande och själaglatt duellerande med Aireys orgel.

4. Hi ho Silver!  Ian Gillan sjunger igen.

Stor fan av store Ian som jag alltid varit genom åren blir jag ändå tvungen att erkänna att herr Gillans röst varit tämligen risig det senaste decenniet. I studio har det dolts genom att tonmässigt sänka låtar och göra många omtagningar men få av de gamla slagdängorna har låtit bra live. På nya plattan finns värme, styrka och känslan åter i stämbanden och produktionen låter rösten verkligen komma till sin rätt. Han har gått från att vara en biraglad långhårig jovialisk burdus drasut till en mer reserverad korthårig silverräv men hans texter fortsätter att söka sig fram längs egenartade stigar och med ständig glimt i ögat.

Låtarna då? Jodå, det är en osedvanligt homogen platta herrarna har fått ihop. Purple har alltid ansett sig vara ett albumband där helheten är viktigare än de enskilda låtarna, men det har inte hindrat dem från att släppa skivor med väldigt skiftande kvalitet på materialet. Här är det få låtar som sticker ut som stora hits, men heller ingen som man gärna hoppar över. Tidigare nämnda ”A Simple Song” inleder med lugna tongångar för att sedan vräka på. Den är efter ett halvårs lyssnande alltjämt min favorit på skivan.  ”Weirdistan” har cool ljudbild och östlig sångmelodi, samt en text som är svårtolkad. ”Out of Hand” har liknande synkoperade riff som gamla ”Perfect Strangers” eller för den delen Zeppelins ”Kashmir” och ett särdeles bluesigt gitarrsolo från Morse som lyckas hålla sig från att trycka in allt för många noter. “Hell to Pay” är en klassisk Purplerökare som lätt skulle platsa på en best off-platta. “Body Line” rumlar på som ”Rosa’s Cantina” från 1996 års Purpendicular och har ett härligt funkigt riff. Come on katten, det svänger ju! I “Above and Beyond” är vi tillbaka i Kashmir-land med mycket symfonikänsla. Intrikata arrangemang och mycket kul att lyssna på. Här finns textraden ”Souls having touched are forever entwined” som tillägnas Jon Lord. Flumnumret ”Blood From a Stone” är riktigt jazzigt och bakåtlutat fram till refrängen som tar ifrån tårna. Airey leker runt på ett Wurlitzer till mycket god effekt. ”Uncommon Man” tar tid på sig att komma igång. Det jammas och byggs upp under tre minuter fram till den medeltida fanfaren som inte sitter rätt i mina hörselgångar, men samtidigt är allt det andra med låten så fantastiskt att jag kan stå ut med att försöka sortera bort just den pompösa signaturen.  I ”Aprés Vous” återbesöker Ian både franska språket ( se ”Sacre Bleu” med Gillan) och brudar å bärs-tema i texten. Don och Steve har återigen lekstuga med gitarr/orgel-duellerande.  Singeln ”All the Time in the World” är inte någon cover på Louis Armstrongs gamla Bond-låt utan en eftertänksam ballad med tänkvärd text. Kanske ändå den låt på skivan som berör mig minst. Och så avslutas det hela med ett helgarv. ”Vincent Price” påminner om Michael Jackson’s ”Thriller” vilket kanske är passande då det var samme Price som var speakerrösten i just den låten. Texten handlar om gamla skräckfilmer och musiken är tydligt influerad av ämnet, eller om det är tvärtom. Kanke en låt man antingen hatar eller älskar. Själv hemfaller jag åt det senare.

Finns det då inget negativt att säga om Now What?!  Tja, det skulle möjligtvis vara omslaget då. Ett mera slött eller intetsägande jobb med layout och presentation har jag inte sett sedan… ja sedan förra plattan Rapture of the Deep. Purple är inte direkt kända för att prestera några snygga visuella produkter. Själv får jag ta mig tillbaka ända till 1985 års Perfect Strangers för att hitta ett omslag som tilltalar mig någorlunda.

Vi får väl se hur detta alster står sig rent historiskt, men jag har redan spisat Now What?! mer än dess båda föregångare Bananas och Rapture of the Deep. Nu ser jag fram emot att får höra mycket av det nya materialet live.

Fort men bra

Killarna i Gloria Story använder inte mjukmedel när de tvättar sina kläder. Om de nu över huvud taget tvättar sig. Men rockar, det gör de alldeles ypperligt.

Man kan dela in världens befolkning i två typer av människor. De som tycker riktigt illa om Led Zeppelins parodiska reggaelåt "D’yer Maker" - och de som blir sådär underbart euforiska av glädje och inte kan sitta still utan måste upp ur fåtöljen, hoppa, skutta och torrjucka mot en dörrpost. Jag tillhör den senare kategorin av människor. Därför tycker jag väldigt bra om ”Chill Me” från Gloria Storys nya album Born to Lose. ”Chill Me” har samma spattiga antigung och liderliga gnäll i sången som Zeppelins mästerverk från 1972. Samtidigt är den på intet sätt ett plagiat.

Det är en smal balansgång mellan att kopiera och att inspireras av sina hjältar. Skövdes skitigaste snubbar; The Gloria Story visar på nya plattan upp en bred palett och det är lätt att plocka ut referenser i musiken, allt från T-Rex och Kiss till Iggy Pop och Bowie. Samtidigt lyckas killarna med en rejäl dos charm och personlighet Glorifiera de klassiska riffen och ackordvändorna till något eget. ”I See You Tomorrow” leker med Bowies ljudbild runt Ziggy Stardust-eran med hjälp av piano och saxofon och Mick Ronsondoftande gitarrlicks. I ”Live Your Life in Shame” verkar killarna ha haft roligt genom att bara stapla låttitlar av Kiss i texten. Låten lånar för övrigt även musikaliskt vibbar från sminkmonsterlegenderna. ”Torture and Pain” låter mer Iggy Pop. Det är tretton låtar som avhandlas på 35 minuter, så som man gjorde lp-skivor förr minsann.  Don’t bore us, get to the chorus…

Born to Lose är skönt slarvig i sitt uttryck. Bandets debut Shades of White var en mer sammanhållen och medvetet producerad historia. I jämförelse med nya verket förlorar den just på grund av de punkterna. Där debuten pekade åt samma håll- med siktet inställt på Dublin och Phil Lynotts staty är uppföljaren mycket spretigare och bjuder in alla typer av influenser. Det gör också att bandets egen stil syns så mycket tydligare. Jag har aldrig haft förmånen att se The Gloria Story live men om de på scen förmedlar bråkdelen av den kaxighet och transpiransodör som de gör på skivan så lär man gå hem svettig från konserten.

Hej hå hej hå, vi nu till gruvan gå

Big Big Train fortsätter hylla svunna tider i sitt fäderneland- och de gör det så bra!

I höstas släppte brittiska Big Big Train första delen i sin musikaliska resa English Electric. Jag hyllade den plattan som det bästa bandet har gjort (här) men nu när del två kommit så får ettan faktiskt snällt kliva ner från tronen. Det här bandet går från klarhet till klarhet och blir bara mer självsäkra och kreativa för varje släpp. Och växer gör de också. På förra plattan var trummisen Nick D'virgilio och gitarristen Dave Gregory nya fullvärdiga medlemmar. På English Electric pt 2 har kvintetten utökats till en sextett genom pianisten Danny Manners.

Musiken är otvivelaktigt gammeldags brittisk med inslag av lika delar folkmusik, klassisk rock och kyrkomusik. Stråkarrangemangen böljar fram i symbios med svävande gitarrslingor och mäktiga synthmattor och till och med blåssektioner. Vackert och melankoliskt blir det utan att surna till och gnälla om att det var bättre förr. För det tycker nog dessa gentlemen. De sjunger om den nästan utrotade gruvindustrin, om  de stora lastångarna vid båtvarven och om ånglokens svunna tider. Sångaren David Longdon har en otvungen röst som förmedlar känslor utöver det vanliga. Hela albumet håller ihop på ett homogent sätt så det är svårt att rabbla alla höjdpunkter men varför inte börja med öppningslåten"East Coast Racer" som handlar om när  ångloket Mallard i juli 1938 satte hastighetsrekordet för ångtåg med 200 km/h. Den 15 minuter långa symfonin tar sig från glockenspielinledning till tung riffalola och tillbaka till lugnare partier med pianiovirtuositet av Guds nåde. Balladen "Swan Hunter" tar oss med tillbaka till historien om skeppsrederiet med samma namn som bland annat byggde RMS Mauretania. Ja, och så rullar det på. "Worked Out" och "Keeper of Abbeys" är bara två fantastiska nummer av dem alla på vägen till avslutande höjdaren "Curator of Butterflies". Man känner igen musikteman från förra plattan vilket ännu mer skapar en helhet som är riktigt charmig.

Produktionen är luftig och öppen, arrangemangen påhittiga och njutbara och samtliga musiker ska ha en lakritsklubba för väl utfört arbete. Den enda frågan man ställer sig är hur bandet ska kunna toppa det här- och  hur många bandmedlemmar de kommer att vara på nästa skiva. Apropå skiva, glöm Spotify eller Itunes, köp English Electric pt2 i fysiskt exemplar och spela i schysst stereo med en kopp te och scones framför dig i karmfåtöljen. Suits You, sir!

Tack för kaffet!

The Black Blood of the Earth påstås innehålla fyrtio gånger mer koffein än en vanlig kopp java. Och vara ofantligt mycket godare. Munskänk Almén tar sig en testhutt…

– Som en 18-årig älskarinna; uppvisande stor nyfikenhet och uthållighet, med en överväldigande iver och samtidigt väldigt krävande lämnar den dig fullkomligt tillfredställd om än något sliten. Se där en smak för hjältar!

Så uttryckte sig min inte särskilt pk kamrat T när han skulle beskriva smaksensationen som uppstår när man inmundigar en kopp av det amerikanska specialkaffet Black Blood of the Earth. Därefter hällde han upp en slurk i ett shotsglas och bjöd mig att själv prova.

Black Blood of the Earth- hädanefter förkortat till BBotE, är en  helvetesuppfinning framtagen av den amerikanske forskaren Philip Broughton. Den exakta processen är hemlig men tricket ligger tydligen i att vätskorna som utvunnits ur bönorna efter malning och sedvanlig behandling vakuumfryses i ett antal dygn. Kvar blir då en oerhört koncentrerad dryck som helt saknar den bitterhet eller syra som annars frambringas ur kaffebönorna vid vanlig bränning och tillagning. Eftersom processen extraherar mer olja från bönorna än vanlig kaffeframställning så ska BBotE även ha en mycket mer koncentrerad och utvecklad smak, för att inte snacka om mer koffeinconcentration, enligt uppgift fyrtio gånger en vanlig kopp bryggkaffe.

BBotE  säljs på flaska  i flytande form. Eftersom produktionen än så länge är extremt blygsam, ca 6 liter om dagen, så får du när du beställer enligt gamla hederliga öststatsfasoner vackert stå i kö och vänta på att just din laddning ska tillverkas innan den skickas. Och billigt är det inte heller. Inklusive frakt från USA får man räkna med att en flaska på 75 cl betingar närmare 600 kr om du ska ha hem den till Sverige. Om du dricker ett litet shotsglas om dagen så räcker det i en månad.

För att inte riskera att hjärtat ska explodera ur bröstkorgen rekommenderar tillverkaren själv att man inte dricker mer än 4 shotsglas (ca 100 ml) om dagen. Annars rekommenderas att man drygar ut den kalla vätskan med tre delar hett vatten för att få en normal kopp kaffe (dock utan bitterhet i smaken). Den galne vetenskapsmannen tipsar också om att man kan blanda till en dödlig drink av tre delar BBotE med en del ren Vodka. Denna blandning skall enligt uppgift få en sötaktig smak påminnande om choklad eller kola.

Som den nätjunkie min inte så särskilt pk kompis T är, hade han sprungit på information om det superkoncentrerade kaffet under sitt planlösa surfande och raskt slagit till och beställt en flaska. Det var de sista dropparna ur denna första provflaska som jag nu hade framför mig.

Och hur smakar det då?

Vätskan i glaset var fullkomligt svart och ogenomskinlig.Den påminde om någon parasitisk utomjordisk livsform som tagen direkt ur ett avsnitt av Arkiv X  och en kort stund fixerade jag den med blicken som om jag förväntade mig att den självmant skulle krypa över kanten på glaset. Men det gjorde den inte.  Jag förde glaset nära min snok och andades in doften som dock visade sig inte alls vara något att skriva hem om. Snarare luktade det ren och skär kaffesump. Lite av en antiklimax måste tillstås. Men det blev bättre när jag höjde glaset till mina läppar för en smakklunk. Först gällde det att komma över att vätskan var kall. Det smakade inte alls som gammalt kallt kaffe, inget av den bittra smaken som man alltid påträffar hos kaffe, hur fint det än är. Istället fick jag smaksensationer av konjak eller whisky fast utan någon som helst alkoholsmak. Visst, moccaaromen fanns där tydligt, och en viss jordig bismak. Kanske lite känsla av cigarr- eller pipa. Och trä. Liknelsen med den 18-åriga älskarinnan får min mindre pk kamrat T stå för själv.

Allra mest påtagligt var koffeinkicken som slog till som en mjuk smekning av hjärnan i en hastighet av 400 km i timmen. Det påminde om ruset man får av ett glas champagne, eller kanske tequila, fast utan dubbelseendet och sluddret, utan snarare med en total klarhet. Sju timmar efter inmundigandet av innehållet i det lilla shotsglaset fann jag mig själv pigg som en kokainstinn ekorre framför min laptop i arbetsrummet, stirrandes på klockan som visade 02,30 men utan vare sig tanke på- eller fysiskt förmögen -att sikta in mig på att nanna kudde.

Utöver smaken och den rejäla koffeinkicken finns det andra fördelar med BBotE. Eftersom den helt saknar den bittra garvsyra som annars ingår i vanligt kaffe så är den mycket vänligare mot magen, för att inte tala om tandemaljen. Bruna kaffefläckar på tänderna är nu ett minne blott! Förvarad i kylskåpet påstås en öpnnad flaska hålla sig i ca 3 månader utan att tappa i smak och arom.

Innehållet i just den flaska jag fick möjligheten att testa var gjort på mörkrostad Robustaböna- lystrande till namnet Death Wish. Inför nästa beställning, då jag själv tänker vara med, provar vi nog en annan böna.

Det är i Robbens hood jag vill va!

Utmärkt bakgrundsmusik för blindtarmsoperation eller annan favorithobby är gitarrgurun Robben Fords nya skiva- trots att den består av covers.

Robben Fords nya album närmade jag mig med visst mått av försiktighet och bävan, ungefär som när man går ner i potatiskällaren och vet att där kan finnas håriga spindlar. Anledningen till denna skeptiska och araknofoba approach ligger i att Bring It Back Home är en coverplatta. Det finns i min mening få skivor där artister- blandade eller ensamma- med framgång lyckats tolka sina eventuella hjältar. Oftast har det snarare känts som en enkel ursäkt för att slippa skriva eget material, typ. ”varför anstränga mig och skriva eget när alla bra låtar redan gjorts”. Jag är glad att kunna meddela att i Robben Fords fall är har trenden brutits.

Det vanligaste problemet med coverplattor är att artisterna i fråga försöker sig på att tolka låtar som redan är sönderspelade och sönderälskade i sin originalform. Jag menar, vem vill höra ytterligare en cover på ”Smoke on the Water”, ”Yesterday”  eller ”Satisfaction”? Detta har Ford smidigt undvikit genom att leta reda på mestadels obskyra blues- och RnBnummer där den enda låt som jag personligen är riktigt bekant med sedan tidigare är Bob Dylans ”Most Likely You Go Your Way” från Blonde on Blonde, och den är här så pass robbenfierad att den knappt går att känna igen. Över huvud taget finns på Bring it Back Home ett sammanhållande sound, säkert mycket tack vare det tajta kompbandet, men även på grund av Fords känsla för arrangemang, vilket gör att materialet, allt från gammal träskblues via funk och folksång får samma varma feel good-känsla.

Inledande ”Everything I Do Gonna be Funky” av Allen Toussaint har ett otroligt bakåtlutande sväng och innehåller uttrycket  Aw…chucks, det engelska språkets motsvarighet till  Ja, järnspikar..

Den gamla traditionella bluesen  ”On That Morning” är här en ljuvlig varm gitarrdusch. För guragurus finns också till exempel  Earl Kings ”Trick Bag” att tugga fradga till. Av de tio låtarna är bara en nyskriven men Robbens egna ”Oh Virginia” står sig utmärkt i tävlan med de andra antika numren.

Bandet är top notch och Larry Goldings keyboardspel vill jag särskilt skriva om. Så där, så var det gjort. Det största utropstecknet är annars Robbens vokala insatser. Utan att påstå att han skulle ha levererat svag sång på tidigare skivalster vill jag påstå att han aldrig tidigare har imponerat med så pass mycket värme, känsla och timing. Fans av hans gitarrspel kommer naturligtvis inte att bli besvikna heller, men den här skivan är inget skapat enbart för gitarrnördar, utan uppskattas garanterat av ett brett genomsnitt av befolkningen. Kärlek till originalen, såväl som spelglädje lyser likt Långe Jan i Ölandsdimman och samlingen avnjutes skamlöst såväl i matlagningstagen med ett glas rödvin vid spisen, som i favoritfåtöljen vid stereon eller i bilen på väg till blindtarmsoperationen. Järnspikar vad bra!

En mustig rockig rödbetsoppa!

Riversides nya album är en angenäm anrättning som gärna spisas till medföljande recept

Mariusz Duda och hans musikaliska manskap i Warszawabandet Riverside är inne på sin femte fullängdare och Shrine of New Generation Slaves är det klart bästa de åstadkommit hittills, vilket inte vill säga lite. Riverside har ibland beskrivits som en blandning mellan Dream Theater och Pink Floyd vilket jag antar ska peka på bandets ytterligheter i att spela tunga metallriff blandat med mer psykedeliska och bakåtlutade symfoniska partier. Själv har jag alltid mer uppskattat polackernas fäbless för klassisk rock som de i egen tappning lyckas uppdatera och hålla fräsch. Det gör de mycket på nya alstret. Inledande titelspåret är härligt struttigt sjuttiotalsrockigt med riff som varken Purple eller Zeppelin skulle skämmas för att ha hittat på. En riktigt mullrande hammondorgel som gör sig påmind rakt igenom hela plattan gör för övrigt att jämförelserna med Blackmore, Lord och company aldrig är långt borta, och det är ju aldrig fel enligt eder ödmjuke skribent. Lyssna bara på ”Celebrity Touch” och säg att den låten inte hade kunnat platsa på Burn eller Perfect Strangers.

Jag skulle kunna slänga fler referenser omkring mig, som Porcupine Tree, Uriah Heep, ja till och med Marillion, men faktum är att Riverside lyckas koka ihop en alldeles egen välsmakande soppa, en mustig borsjtj, av de olika influenserna. Rent generellt känns Shrine of New Generation Slaves som bandets mest inspirerande, och kanske även gladaste verk hittills. Gladaste sagt med ett kvarts kilo salt, för Duda och hans mannar har väl aldrig framstått som några muntergökar i egentlig mening. Men spelglädjen är det inget fel på. Och bandet tvekar inte att kasta sig mellan musikstilarna. Här groovas det bitvis som det värsta James Brown-jam, för att i nästa stund flyta ut i jazztoner och därefter låta syntharna eller pianot skapa stämningsfyllda pauser som abrupt avbryts av monstermetalriff.

Shrine of New Generation Slaves är årets första stora musikaliska utropstecken. Återstår att se om den kvalar in på topp tio i slutet av året.

Barszczk (Polsk borsjtj-rockig rödbetssoppa)

För 4 personer

Ingredienser:

1/2 kg färska rödbetor, 2 morötter, 2 palsternackor, 1 stor purjolök, 5 klyftor vitlök, 1 msk socker, 1 msk ättika, 1 grönsaksbuljongtärning, färsk timjan, några stänk tabasco, Vitpeppar och salt efter smak

Skala rödbetor, morötter och palsternackor, hacka dem i småbitar, och skär purjolöken i skivor. Skär de skalade vitlöksklyftorna i små skivor. Lägg allt i en kastrull, häll på socker, ättika, 1 liter vatten och buljongtärning. Låt koka en halvtimme. Tillsätt några kvistar färsk timjan, stänk i lite tabasco och krydda av med vitpeppar och salt efter egen smak. Servera med några stänk olivolja, smetana (eller gräddfil) och gott surdegsbröd .

Dricka till:

Zywiec (nr 1610)

500 ml

5,6 %

16,90 kr

Detta är en av polens mest kända ölsorter, men den är en nyhet på bolaget sedan december.  Smaken på denna ljusa lager är aningens syrlig med inslag av honung och örter. Utmärkt till en mustig soppa och lite polsk progressiv rock i väntan på sportlovet.

Konsertvåren 2013

Högvis med intressanta akter dyker upp i en konsertlokal nära dig under våren. Det är bara att välja och vraka, och dra ner på oxfilén.

"Om jag hade pengar..dabidabidabidabidabidabidabidaj"... Ja, om man ska ha råd att springa på allt kul i konsertväg som sker i Sverige från nu fram till i sommar, då gäller det att dra ner på annan lyx, som smör och blodpudding. Och vad gör man inte för konsten?

Ikväll 7 februari spelar irländska hjältarna i Clannad på Pusterviksteatern i Göteborg.

Keltiska toner kan avnjutas ikväll i Göteborg.

Beth Hart sjunger ut sin själ på Nalen om en dryg vecka.

16 februari spelar Jojje Wadenius på Fasching i Stockholm, och en vecka senare, 22 feb på Nefertiti i Götet.

Little Feat gästar Trägårn i Göteborg på söndag 17 feb. Samma kväll spelar The Darkness på Tyrol i Stockholm.

19 Februari kommer whiskyröstade Beth Hart till Nalen i Stockholm. Det vill ni inte missa!

Roine Stolt och hans blomsterkungar

22 februari blir det nostalgiafton på Stockholm Waterfront då The Jacksons (minus Michael såklart) uppträder. Don't blame it on the boogie!

Samma kväll blir det progparty galore på Bryggarsalen i Stockholm då svenska Flowerkings delar kväll med Neal Morse. Eftersom även Mike Portnoy ryktas dyka upp på trummor så innebär det att tre fjärdedelar av Transatlantic kommer att uppträda! Konserten är tyvärr slutsåld sedan länge men jag ska dit, lucky me (tack för det, Bosse!).

Kvällen därpå, 23 feb, kan man njuta mer svensk progg i form av Änglagård, även det på Bryggarsalen. Eller så diggar man stonerrock på Debaser Slussen då J.Mascis och hans Dinosaur JR kommer dit.

Ständigt upptagne Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield, No Man, Storm Corrosion) uppträder med sitt soloband i Filadelfiakyrkan i Stockholm 16 mars och den 19 mars lirar Totogitarristen Steve Lukather på Nalen i sthlm. Jazzfunkgubbarna i Yellowjackets besöker Fasching den 29 mars, ...And You Will Know Us By The Trail of the Dead kommer till Debaser Slussen 7 april

Yes (dock utan originalsångaren Jon Anderson, eller keyboardisten Rick Wakeman) spelar på Södra Teatern i Stockholm lördag 13 april, Steve Hacketts konsert på  Nalen 24 maj är slutsåld sedan länge.

David Coverdale och hans mannar kommer till Gröna lund 5 juni.

Gröna Lund satsar lite på rock i sommar. 5 juni lirar Whitesnake på stora scenen och två dagar senare, 7 juni spelar 3 Doors Down där.

Samtidigt pågår Sweden Rock Festival nere i Blekinge 5-8 juni. Rush, Kiss, Saxon, Survivor, Europe, Status Quo, Ufo, Asia och Accept är några av banden som är klara. Vill man inte åka ner till södra delarna av landet för att njuta sminkrock kan man få se Paul Stanleys välbevarade överkropp på Friends Arena i Stockholm då Kiss spelar där någon vecka tidigare, 1 juni.

I augusti spelar bl.a. Deep Purple på Getaway rock i Gävle. Men det blir en annan historia. Det hinner jag återkomma till.