2010 års bästa skivor

I december fylls media med alla experters tio i topp-listor över årets bästa skivor. Det är bitvis rolig läsning, dels för att de ofta är så förutsägbara (Robyn i topp, någon?) och dels för att man kan ge sig fasen på att hitta något obskyrt garageband som ingen hört talas om och som sålt tre skivor men som den bekräftelsekåte skribenten hoppas ska bli nästa nya kult. Det är en svår balansgång det där, att välja de bästa skivorna. Jag kan ju inte för mitt liv påstå att jag hört allt som släppts i år, långt ifrån allt inom rock, och inte ens särskilt mycket av alla progrock eller AOR-plattor som vräkts ut. Men här nedan listar jag i alla fall de tio skivor i år som jag lyssnat mest på och svängt min lurviga svanskota till ymnigast.De är i kvalitetsmässigt nedstigande ordning:


10. Neil Young
Le Noise
Neil förnekar sig aldrig. Utan tanke på vad folk ska tycka skapar han den musik han själv är intresserad av för tillfället. Och vem skulle kunna få fram det bästa ur honom än uberproducent Lanois som räddat karriärer för petr gabriel, Emmylou Harris och U2 för att bara nämna några? En i början svårlyssnad avskalad akustisk skräpskiva som ger belöningar för den som orkar anstränga sig och lyssna.


9.Steve Lukather
Everything’Well that ends Well
Lukes mest sammanhållna och koncisa soloalbum hittills. Snyggt och strömlinjeformat- javisst, men med aningens nerv och djup för att lyckas behålla intresset hos fler än gitarrsjälvbefläckare och slickepottar. Bådar gott för framtiden och ett eventuellt nytt Totoalbum.




8. Alter Bridge
AB III
Jag förstod aldrig varför Creed uppnådde sådan astronomisk succé i sitt hemland. Då var efterbörden Alter Bridge, med nye sångaren Myles Kennedy mycket bättre. Efter ett år där denne Kennedy nått uppmärksamhet som sångare med Slash och dessutom nämnts som (visade det sig) omöjlig ersättare för Robert Plant i Zeppelin, kanske folk har en annan uppfattning om Alter Bridge också. Deras tredje album är en självsäker trerättersmiddag med mycket järnberikad mat och klassiska inslag av bredbenthet. Rockens framtid? Nja, möjligtvis samtid, men mycket god sådan.


7. Elton John/ Leon Russell
The Union
I en rättvisare värld hade kanske rollerna varit omkastade. Leon Russell borde varit den firade performern och Elton John den jovialiske studiomusikern som hängde med musikgräddan. På gamla dar har Elton sökt upp sin guru och tillsammans har de åstadkommit det bästa någon av dem gjort på flera decennier.


6.Richard Page
Peculiar Life
Westcoastpopens egen Chewbacca, Richard Page tar god tid på sig mellan skivsläppen. Hans nya soloplatta, den första på 14 år, är vuxenpop för folk med stigande hårfäste eller helt enkelt alla oss som njuter god soft musik. Rynkan i pannan och kärlek till småblommor förvisso men man kan ju inte partaja jämt heller!


5. Id Guinness
Soul Envy
Cannucken Id Guinness imponerade storligen med solodebuten Cure for the Common Crush härom året. Uppföljaren är inte lika omedelbart catchy, men berör med sin drömlika stämning på ett annat plan och vinner i längden. Extra plus för korta och koncisa låtar som inte drar ut på ambientfeelingen för länge utan pockar på uppmärksamhet och intresse.


4. Black Country Communion
Black Country
Vem kunde ana att en snabbt hopsatt supergrupp skulle kunna prestera en så svettig och frustande rawkenroll-skiva. Man gissar att här förekommit mer viagra än kokain för inspirationens skull men fine by me om det ger det här resultatet. Bandet bugar djupt för rockhistorien och trampar inte upp några nya stigar men ack vad de klafsar fram på de gamla förtjänstfullt! Bonamassa lyckas få till den där riktigt skitiga gitarrtonen som saknats på hans översnygga soloplattor och Glenn Hughes sjunger med mer gusto än på flera decennium!


3. Spock’s Beard
X
Amerikanska progkungarna i Spock’s Beard får nog vänja sig vid att för evigt jämföras med Genesis, inte bara musikaliskt utan även i det faktum att de liksom de engelska föregångarna blivit av med en karismatisk sångare och ersatt honom med en sjungande trummis. Precis som det Gabrielfria Genesis har SB även fått utstå tvivel om att de skulle kunna stå på egna ben efter att Neal Morse lämnat gruppen. No Worries. Detta fjärde album utan Morse visar att skägget frodas rejält. En härlig mix av klassisk progrock och mer trallvänliga melodier gör X till bandets bästa skiva sedan V.


2. Steve Hacket
Out of the Tunnel’s Mouth
Genesis gitarrist kallas han fast det är över 33 år sedan han lämnade gruppen. Hans solokarriär har varit eklektisk i ordets rätta bemärkelse. Ibland har det funkat, ibland inte alls. Årets verk Out of the Tunnell’s mouth, är en skiva som han arbetat på i flera år och blev klar med för ganska länge sedan men inte fått ut förrän nu. Det är också bland det bästa han gjort under sin karriär. Bra spelat, bra sjunget och en härlig blandning med allt från seriös progrock till pop och instrumentala utflykter. Riktigt viktigt!


1. Bleu
Four
Bostonmusikern William McCauley III är mer känd under artistnamnet Bleu, fast känd, det är nog att ta i. Vem har till exempel någon susning om att han medverkar på soundtrackskivan till första Spiderman-filmen? Utanför hemstaden och med eventuellt undantag för obskyra popwerpopkretsar är det nog ingen som hört talas om denne multiinstrumentalist med rockvärldens mest hälsosamma polisonger. Riktiga Boston Bruins-hockeyklubbor! Nå, låt oss lämna Björn Axéns domäner och koncentrera oss på musiken. Bleus fjärde soloskiva är en livsbejakande och pigg historia med mer djup än Mariannergraven om man väljer att gräva. Favoriter är ösiga ”Dead in the Morning” och Queeninspirerade ”Ya catch more flies with Honey than Vinegar”. Den totalupplevelse som skänkt mig mest glädje i år.




Speciella hedersomnämnanden:


Kevin Gilbert Performs Toy Matinee Live
Patrick Leonard och Kevin Gilberts Toy Matinee-projekt slog inte alls så som man trott när skivan släpptes 1990. Duon splittrades, Leonard gick tillbaks till att producera Madonna och Gilbert stod utan skivkontrakt eller framtid. Han drog ihop ett gäng musiker för att promota skivan och hittade en okänd Sheryl Crow för kör och keyboard. Denna inspelning från the Roxy i LA 1991 presenterar ett tajt liveband som levererar hela studioplattan plus en cover av Elton Johns "Love Lies Bleedin'" på ett helt fantastiskt sätt. Om det inte hade varit en så gammal spelning hade den här skivan varit årets numero uno.


Mr Mister: Pull
1990 var Mr Misters radiovänliga poprock helt ute. Såpass rejält att skivbolaget vägrade släppa det som skulle bli deras sista skiva. Synd, då det är deras bästa förutom klassikern Welcome to the Real World.Nu finns den tillgänglig via Pages eget skivbolag, remastrad och snygg och alldeles alldeles underbar.

Grattis Frankie Boy...och adjö kapten...

Idag hyllar vi Frank Zappas musikaliska geni och sörjer Captain Beefhearts bortgång.
Den 21 december är Frank Zappas födelsedag. Om han hade levt skulle ha fyllt 70 år idag. Tyvärr drog sig zappa tillbaka alltför tidigt, redan 1993.Det är även med sorg och vemod jag konstaterar att ett annat musikaliskt geni, tillika vän och trätobroder till Zappa har gått ur tiden. I fredags avled Don van Vliet, mer känd som Captain Beefheart i sviterna av den MS han lidit av i många år. Kaptenen blev 69 år gammal. Även om kaptenen lämnade musikbranschen och inte släppt någon ny musik sedan början på åttiotalet så är det ändå en tomhet man känner att ytterligare en av rockens hjältar lämnat jordelivet för den ständigt växande rockkören där uppe.

Hylla dessa båda herrar genom att spela Zappas skiva Bongo Fury (med Beefheart på sång) eller varför inte låten "Willie the Pimp" från Zappas Hot Rats, där man också kan njuta av kaptenens ljuvt raspiga stämma. Beefhearts mästerverk Trout Mask Replica (som producerades av Zappa) är också ett lämpligt val, även om det är musik som kanske inte faller alla på läppen.

Saludos Amigos!

Redan trött på sliskig glögg? Finn tröst i en flaska från mayafolkets förlovade utmarker...
I höstas introducerade en god vän mig för en av världens godaste drycker; den guatemaliska romen Zacapa. Denna mörka, söta rom med smak av arrak, vanilj och nötter kommer bäst till sin rätt on the rocks eller möjligtvis med en liten klyfta lime i glaset. Utan att överdriva är detta den absolut godaste rom jag någonsin njutit. Glöm glöggen, rocka med romen istället! Zacapa finns i Systembolagets beställningssortiment och har nr nr 86753. Saludos amigos!Viva Zacapa!

Inte bara billigt, utan gratis!

A Cheap Trick for free! Ni som mot förmodan inte äger Cheap tricks utmärkta epos The Latest rekommenderas att springa till närmsta hökare och köpa senaste numret (152) av engelska musiktidningen Classic Rock Magazine. Där får man nämligen hela plattan gratis! Att CR sedan är ypperlig läsning för rockintresserade är ju inte fy skam heller.

Is it a Wookie? No, it's Richard Page!

Richard Page är inte bara innehavare av West Coast-musikens hårigaste bringa,han ligger inne med en pipa av världsklass också. Därför är det kul att han släppt ny skiva.

Richard Page, säger du med det där fåniga oförstående uttrycket i ditt ansikte. Stackars sate, vet du inte vem Richard Page är, ja då har du bara levt ett halvt liv, svarar jag då. 57-årige Richard Page är rösten bakom klassiker som Mr Misters "Broken Wings" och "Kyrie" liksom tidigare och senare mästerverk som "Midnight Angel" med Pages eller "Echo Hill" från Third Matinee. Nu har han släppt ett nytt soloalbum, det första på hela fjorton år! Verket heter Peculiar Life och är mästerligt melankoliskt medelåldersmys för oss med för lite tid, för skrikiga barn och begynnande flint. Jag återkommer med mer utförlig recension men ville nu bara tipsa er alla om att skivan finns och att den skänker enorm glädje och tröst i novemberrusket.

Kolla gärna in denna repetitionsvideo där gamla hjältar som Vinnie Colaiuta, Kevin McCormick och James Harrah medverkar.

Sugen på nackspärr?

Hittar du sällan de riktigt bra tillfällena att dra fram dina utsvängda jeans? Börjar afghanpälsen lukta mal? Dags att klä upp sig, Black Bonzo kommer till stan igen!

Här kommer ett helgtips för dig som bor i Stockholmsområdet. På lördag 20 nov lirar Skelleftebandet Black Bonzo på restaurant La Rustica i Sundbyberg. Black Bonzo är ett favoritband hos mig, speciellt efter senaste plattan Guilliotine Drama. De blandar tvättäkta sjuttiotalsrock som Purple, Queen och Wishbone Ash med en alldeles egen norrländsk charm, lite som en rockens skvader skulle man kunna säga.Det är inte första gången bandet spelar i Sumpan. Kanske har de där funnit ett extra stort klientel med febläss för näbbstövlar och rykande högoktanig rock...

Konserten börjar kl 21.00. Som vi Guilliotinefanatiker brukar säga; Be there or beheaded...

Unlucky Luke-spelar snyggare än sin egen nuna

Totogitarristen Steve Lukathers senaste soloalbum är välpolerat trots sorgekanterna. Lite större morotsbitar hade inte suttit fel.

Det finns de som säger att stor konst endast kan skapas ur smärta. Om så är fallet borde All's Well that Ends Well räknas in bland de riktiga klassikerna. Totogitarristen berättar i pressreleasen att han haft ett av sina värsta år någonsin, med bl.a. skilsmässa och svåra sjukdomar hos närstående vänner. Detta märks på det resulterande alstret,åtminstone i texterna. Sorgfloret fladdrar majestätiskt mellan gitarrglissandona och Luke väver historier om ensamhet och ånger. fast musiken är förvånansvärt uptempo ändå. Här finns de vanliga Lukather-inslagen med lika delar Hendrix, Steely dan, AOR-ballader och lite jazzfusion.

Jag har genom åren haft svårt att riktigt definiera Lukather. I Toto spelade han en viktig roll som rockaren som såg till att den snygga musiken inte gled in i för mycket pop. Samtidigt var det oftast han som stod för de riktigt svulstiga balladerna på bandets skivor när han fick låtskrivarcredit och öppnade sin mun för att sjunga över gitarrslingorna. Hans soloalbum (inalles 5 genom åren)har varit bitvis brilljanta, men mestadels ojämna historier, där han inte riktigt kunnat bestämma sig för vilket ben han ska stå på musikaliskt. Även detta senaste alster är spretigt, men visar ändå en ovanligt homogen stil. De vanliga kritiska rösterna om könlöshet och för lite känsla kan förefalla uttjatade. Lukathers musik skulle inte bli mer angelägen om den skavde lite. Han vill ha det övermaga och därmed basta.Lukes stil är, för att använda en matmetafor, en välsmakande soppa som mixats för att få lagom krämighet och rondör.

Det här är den bästa soloplatta han hittills gjort, kanske även bättre än mycket av det Toto gjort det sista decenniet. Låtmatertalet är varierat, gitarrspelet fläckfritt och sånginsatserna mer än godkända. Produktionen är bombastisk som sig bör och hade jag hört denna skiva för femton år sedan hade den varit en total favorit. Kanske har jag med åren blivit mer kräsen i min smak och vill ha större grönsaksbitar i min soppa.Som det är nu glider All's Well that ends Well ner lite väl smidigt.Men äckligt är det alls inte.

Lördagstips: Gryta å bira!

Jespers värmande höstgryta

Ingredienser till 4 personer:
600 g högrev eller bog (ditt nöt!)
1 paket bacon (ditt svin!)
8 schalottenlökar
100 g kantareller (eller annan svamp)
1 burk kronärtskockshjärtan
4 vitlöksklyftor

Marinad:
I flaska kraftigt rödvin
1 gul lök
1 morot
1 lagerblad
Några kvistar färska örter (timjan, oregano, salvia, basilika etc.)

Putsa bort fett och hinnor från köttet och skär i 5 cm stora bitar. Marinera i kylskåp minst 3 timmar i marinaden ovan (ca halva flaskan vin nu och allt grönt). Sila bort grönsakerna men behåll marinadvinet till senare.

Knaperstek bacon och ställ åt sidan. Finhacka vitlök, klyfta schalottenlök, dela kronärtskockshjärtan.

Vänd köttbitarna i vetemjöl, bryn dem i gryta, några bitar åt gången, tills de fått fin färg. Häll på vinmarinaden och resten av vinet så allt kött täcks. Låt sjuda under lock i ca 1 timme eller tills köttet är mört. Efter 45 minuter, häll då i bacon, vitlök, schalottenlök, kronärtskockshjärtan och kantareller.
Servera med ris eller bulgur och sallad.

Dryck:
Om ni inte vill dricka mustigt rödvin till den här grytan (vilket man väl vill?) så kan jag tipsa om en pärla som kan drickas före, under eller efter.
När jag var uppe i Norrtälje nyligen hittade jag en fantastisk öl på det lokala systembolaget.



GJUTARNS BÄSTA BITTER 5,2% (finns i beställningssortimentet artnr 88057-01 om ni inte har vägarna förbi Norrtälje) är en stark bitter bryggd på chokladmalt i Skebo bruks microbryggeri. En välsmakande ale av bästa märke.

Hvornaar smager en Guinness bedst? –Hvergang!

Varken dansk eller irländare, Id Guinness kommer namnet till trots från Kanada. Men hans atmosfäriska musik är gränslös.

Multiinstrumentalisten och vancouverbon Id Guinness (är det ett artistnamn? Är han sponsrad? Varför kallar han sig inte Björn Boddingtons eller Pelle Pripps?) har arbetat inom den kanadensiska musikscenen sedan åttiotalet, men hans solokarriär är relativt ny. Debutskivan Curse for the Common Crush släpptes för tre år sedan och uppskattades av kritiker för sina stämningsfyllda ljudlandskap. Såsom plägar en soloartist spelar Id det mesta på skivan, från gitarr och keyboards till percussion och leadsong. Etikettfanatiker har velat kalla hans musik för progrock, men utöver vissa Pink Floyd- och Alan Parsons Projecttendenser har jag personligen svårt att hitta något i hans musik som kan rättfärdiga en sådan benämning. Popmusik kan man tycka, tills riviga gitarrer och en allmänt rebelliskt skitig patina lägger sig över vissa av kompositionerna. Efter de tre inledande spåren är man i alla fall hooked. ”Rising River”, ”The One that Got Away” och ”Jade Garden” hör till det bästa som släpptes i musikväg under 2007. Det här är sofistikerad och känslosam poprock med oerhörd känsla för både melodi och produktion. Id använder sig av en myriad olika synth- och keyboardmattor, men även av stråkar och blås i lagoma doser förutom de klassiska rockinstrumenten. Skivan fortsätter imponera rakt igenom, om än inte så kapitalt som den mäktiga inledande trojkan, men avslutningen är om möjligt ännu mer majestätisk med sjuminuterseposet ”Wailing Wall” som med soulwailande kvinnoröst i codan lätt leder tankarna till Pink Floyd och det är ju inte kattskit direkt.

I våras släpptes uppföljaren Soul Envy som framstår som aningens mer lättsam och strömlinjeformad än sin föregångare, fast det kan vara jag som inte lyssnat in mig på skivan tillräckligt än. En personlig favorit här är struttiga ”Three Steps” (Eagle Eye Cherry, någon?)och "Going to Burning Man" som nickar glatt åt Led Zeppelins mer akustiska kompositioner.

Cure for the Common Crush finns på Spotify. För er som inte har Spottan eller vill chansa på att köpa olyssnad musik finns Ids myspacesida att utforska, eller varför inte digga denna atmosfäriska men halvflummiga video?

I Have seen the Future

Jag höjer mitt glas och skålar för Id. I vad kan ni ju räkna ut själva...

Fredagstips: Mustiga sommardruvor i höstmörkret

Punto Altos Pinot Noir-odlingar i Casablancadalen i Chile

I dessa dagar då Chile är så på tapeten passar det väl att skåla för gruvarbetarna i en äkta chilensk Pinot Noir? Gör det dessutom till fredagskyckling med mustig svamprisotto, vettja!

Punto Nino
varunummer 282001
79 kr
Den här juvelen som kom på Bolaget tidigare i höst är en enormt prisvärd Pinot Noir från Michel Laroches odlingar i Casablancadalen i Chile. Kryddig doft och smak av örter och körsbär för att nämna bara några nyanser. Den har blivit en ny favorit hos mig. Helt klockren till smakrik kyckling och svamp som till exempel receptet nedan.

Psykedeliska kycklingfiléer och magisk svamprisotto

Skär snitt i kycklingfiléer. Fyll med fetaost, basilika och soltorkade tomater. Rulla baconskivor runt filéerna. Lägg i ugnsfast form, droppa över lite balsamicovinäger och stek i mitten av ugnen på 225 grader i 20 minuter.

Svamprisotto: 1 liten gul lök, 2 vitlöksklyftor, 200 g nyplockade kantareller, 4 dl avorioris, 4 dl torrt vitt vin, 1 hönsbuljongtärning och 6 dl vatten, 1 dl lagrad ost, ev. en näve hackad gräslök.
Skala och hacka lök och vitlöksklyftorna. Fräs lök och svamp i stekpanna/gjutjärnsgryta med olivolja i två minuter. Rör om hela tiden. Häll i ris, låt fräsa. Späd ut med vin och buljongen långsamt så vätskan får koka in och rör hela tiden. När riset är klart, vänd ner riven ost och svartpeppar.

Lyssna på:
Growers of Mushrooms med Leaf Hound.