Marillion
Happiness is the Road
Efter att Fish lämnade Marillion 1988 försvann bandet ganska snabbt från allmänhetens fokus. Trots det har de med otrolig målmedvetenhet och konstant hög kvalitet fortsatt ge ut skivor. Idag, 20 år senare, är det lika coolt att gilla Marillion som att gå runt i gummistövlar. Men det hindrar inte bandet från att spotta ur sig ett ambitiöst dubbelalbum med både nyskapande och spännande musik.
Skiva 1, Essence, är ett konceptalbum som svävar bekymmerslöst ut ur högtalarna och skapar alla möjliga mysiga känslor i själ och hjärta. De filosofiska texterna berör vikten av att varva ner, stanna upp och se efter vad som är viktigt. Jönsigt? Så kalla mig Jöns då. Jag går igång på det här.
Skiva 2, The Hard Shoulder, består av en samling låtar utan länkande tema eller stil och är därmed spretigare och svårare att få grepp om, men likafullt upplyftande när man väl gör det.
Såsom en som gärna hör mina gitarrer distade och trumtakten hetsig fann jag båda skivorna svåra att nå in i till en början men de senaste dagarna har de gått varma i ipod och bil och berikat mitt liv på flera plan.
Tidiga Marillion kallades ofta Genesiskopior och hade med sina tecknade färgglada omslag en image av skogsmullerock med spetsiga öron och biodynamiskt odlade svampar.
Sentida Marillion har mycket mer gemensamt med stora band som U2, Radiohead och Coldplay. Och de förtjänar lika stor publik.
Vuxen musik för tänkande och kännande människor. Om det låter tråkigt, så pilutta er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar