Årets 10 bästa rockskivor: nr 8

Uriah Heep
Wake the Sleeper

2008 var året då gamla 70-talshjältarna Uriah Heep likt Fingal Olsson plötsligt rörde på sig trots att man trott de var döda.

Alstret Wake the Sleeper, deras första sedan 1999 års bleka Sonic Origami är dessutom ett riktigt kraftpaket som heter duga (ja, fast egentligen heter det ju som sagt Wake the Sleeper).

Det har alltid funnits väldigt mycket Spinal Tap över Uriah Heep. De har tagit sig själva på så stort allvar att man liksom inte kan låta bli att fnissa åt det. Nya skivan är inget undantag. Det är en kompakt matta av pumpande hårdrock med feta hammondorglar och imbecilla gitarriff som tränger ut ur högtalarna. Inledande titelspåret sätter tonen med sin allsångsmentalitet och sedan fortsätter det i samma stil hela plattan igenom. "Tears of the World" andas gamla "Easy Living". Samtliga låtar kör på i samma gamla mall som man är van vid, men entusiasmen och kämpaglöden hos gubbarna är det inget fel på.

Texterna är dummare än dumma och det gungande kompet sänder bilder av små stonehengestenar och kokonger som inte öppnas. Det är skönt att få fnissa när man hör rockmusik. Och så länge man, som i Uriah Heeps fall, skrattar med dem och inte åt dem, så bör de väl vara stolta?

Föresten, med tanke på att så många av bandets medlemmar har haft namn som associerar till möbler (Mick Box, David Byrån, Lee Kerslake...) så borde Uriah Heep byta namn till Ikea Cheap i stället. Bara ett förslag.