Årets 10 bästa rockskivor: nr 1

Bill Champlin
No Place Left To Fall

Att ta fram den här listan över 2008 års tio bästa rockskivor har minsann inte varit en promenad i parken. Favoritskivor tenderar ju att ändras från dag och humör. Det är lätt att glömma bort sådant som släpptes tidigt på året och lätt att digga det man senast sprungit på. Och rock, hur definierar jag det? Keane släppte en kanonplatta fast det är väl inte rock? Men är Peter Friestedt det då?
Och?
En slemmig torsk i en brödrost, jag sjunger som jag vill!
Det här är ju min personliga lista och mina personliga åsikter som ändras från gång till annan.

Förstaplatsen går nu till slut till den skiva som fått mig att le, mysa och må bäst under förra året.

Champlinåret 2008 började bra. På Peter Friestedts L.A Project II medverkade superhjälten Bill efter en längre tids tystnad. Och så kom plötsligt Chicagos Stone of Sisyphus, en platta som ursprungligen spelades in för 20 år sedan och skulle ha kommit ut efter Chicago 21, men av någon anledning legat på hold i alla år. På den plattan fick vi härliga doser av Champlins ljuvliga stämma och funkiga hammondorgelgroove.

Och så sent i höst så damp plötsligt Bills nya soloplatta ner, den första på 13 år!

No Place Left To Fall bara sprudlar av fantastisk musikalitet och känsla. De vanliga trötta glåporden om överproduktion och "för snyggt och tråkigt" lär väl höjas hos de av dagens musikskribenter som orkar yttra sig i frågan men de är som vanligt bara att ignorera.

Bill är en ubermusiker som med sin perfektion kombinerar oerhörd närvaro och känsla. Han är en av världens bästa sångare, själfull, busig och samtidigt högtidlig och innerlig när han så vill. Han spelar gitarr som en gud och jag kan inte hitta fler superlativ för att beskriva känslan när jag hör honom rocka loss på mitt favoritinstrument Hammond B3.

Med sig på skivan har han celebra gäster i form av Peter Cetera, Steve Lukather, Bruce Gaitsch och frugan Tamara.

Visst låter det Chicago, fast inte med lika mycket blås. På nyinspelningen av hiten "Look Away" är det snarare akustiskt som gäller.

Värme, soul, funk, smådetaljer att hitta runt varje takt eller ackord. Perfekt bilmusik. Vad mer kan jag säga? Tack Bill för att du förgyllde mitt år!

Och tack Stefan Pölzer på Zink Music, det lilla svenska skivbolaget som i år givit ut en imponerande högkvalitativ katalog med west coast-relaterad musik. Där har ni en som skulle ha pris för sin enorma kulturgärning. Polarpriset till Pölzer!