Sommarrock!

Det är något speciellt med sol, hav, semester och musik. Undvik sommarplågor som "Hej hej Monica" eller "Sommaren är kort" och digga något bra istället.

Här kommer ett gäng skivor som jag med glädje använder som soundtrack i värmen.



The Feeling
Twelve Stops and Home
Det ska vara lättsmält på sommaren, och inget är mer lättsmält men samtidigt så välsmakande som engelska The Feelings debutplatta. Klockrena körer, mycket nannanaa och lalalas, snygga refränger och arrangemang som både glädjer och intresserar, det är väl ingen dålig kombo?



Josh Fix
Free at last
Jag har skrivit om Josh Fix tidigare, men måste bara tipsa alla igen att digga hans fullängdare Free at Last under semestern. Underbar mix av ELO, Supertramp, Queen, City Boy och Elton John, blandat med mer nutida pop som Melee eller Keane. All musik på den här plattan, från singeln ”Don’t Call me in the Morning”, via ”Jethro” och ”Burn it Down” till avslutande ”I Thought about it First” ger mig ett stort flin från öra till öra.



Meat Loaf
Hang Cool, Teddybear
Det här är en platta som det skulle kunna vara så lätt att tycka illa om. Meat Loaf utan sin svengali Jim Steinman har sällan utfört något att skriva hem om. På den här nya plattan medverkar stjärnor som Steve Vai och Brian May men även frågetecken som Justin Hawkins och Houseskådespelaren Hugh Laurie (VARFÖR ska han va med???). Eftersom köttfärslimpan inte kan skriva låtar själv så får han överlåta det åt proffs och då blir det töntar som Bon Jovi och Desmond Child som ställer upp. Ja, det bådar inte gott på pappret. Ändå har jag lyssnat ganska mycket på Hang Cool Teddy Bear. Producenten Rob Cavallo (Green Day och Dave Matthews) har fått till en riktigt varm och modern ljudbild och Meat Loaf är så över den topp bara han kan vara. Skitfånigt och skitkul. Inget för vegetarianer kanske och jävligt hjärndött i största allmänhet. Lite som den musikaliska motsvarigheten till tv-serien Xena, Warrior Princess, kanske?




Seabird
Til We see the Shore
Ännu ett band med unga amerikanska helyllegrabbar som snöat in på Britpopare som Coldplay och Keane men som tillför en mer solig och happy-go-lucky-stämning till musikstilen. Mer Juicy Fruit-tuggummipop än dito baserad på Marmite, alltså. Cincinnatibandets andra platta ’Til We See the Shore är förvånansvärt mogen och man får inte lust att skära sig i handlederna med en kapsyl från en burk Boddington, när man hör höjdare som ”Black and Blue” och ”Maggie Mahoney”, vilket annars är fallet ibland när man lyssnar på britpop.




Grobschnitt
Rockpommel’s Land
Visst lät tyska tramsbyxorna Grobschnitt under sjuttiotalet mycket som samtida Yes eller Genesis, men de bjöd på en befriande prestigelös humor och oseriositet som motvikt till den avancerade och högtravande progrocken. Musiken är dessutom soligt varm vilket kanske inte så ofta karaktäriserar progressiv rock genom historien. Rockpommel’s Land är en rocksaga om en liten gosse och en stor röd fågel som flyger på äventyr. Skivan är bara 4 låtar lång men enbart titelspåret på härligt långa 20 minuter är värt kostnaden för plattan. Jawohl!



The Semantics
Power bill
1993 kom denna första och enda platta med The Semantics, en grupp från Nashville med Ringo Starrs son Zak på trummor. Power bill är 35 minuter perfekt powerpop som smittar som munherpes men är bra mycket trevligare på en grillkväll. Tydligen tyckte ingen annan det, för plattan gavs bara ut i Japan och är svår att hitta idag. Mycket konstigt, om man lyssnar på pärlor som inledande ”Sticks and Stones” eller ”Future for You” kan man inte tro annat än att det skulle vara givna sommarhittar, både på radio och discos. Fast 1993 var ju Grungeorama i större delen av musikvärlden så brisig sommarpop var väl inte högsta prioritet för skivbolagen. Med Power Bill i Ipoden så blir sommaren lite varmare i alla fall, det kan jag garantera.

Gammal klassiker:


Thin Lizzy
Renegade
Lizzy var egentligen på väg nedåt både artistiskt och popularitetsmässigt när Renegade släpptes 1981. Det var en typisk mellanplatta, den andra med Snowy White på gitarr och skivan innan Thunder and Lightning där nyrekryten John Sykes injicerade lite nytt blod i den gamla ödlan innan de lade av och Phil Lynott knarkade ner sig helt. Men jag gillar ändå Renegade lite extra. För mig är den sommar och sol och gammalt Basf-band i stereon och högtalarna balanserande i öppna fönster ut mot trädgården. Här hittar man höjdare som hårda inledningslåten ”Angel of Death”, atmosfäriska titelspåret, dansanta ”Leave this Town”, livefavoriten ”Hollywood” , jazzpastischen ”Fats” och cowboyflörtisen ”Mexican Blood”. Ja, alla låtarna här är egentligen riktigt kul.

Lådvinsrally!

Under dessa VM-dagar är det väl inte mer än rätt att dricka sydafrikanskt?

Med många gäster framför tv:n (vad gör de framför tv:n föresten? Säg åt dem att flytta på sig så man ser något!) och tutorna ringande i öronen kan det vara läge att ha en box rödvin till hands. En nyhet i beställningssortimentet (nr 72562, 209 kr)är Sydafrikanska Graham Becks nya box med Shiraz och Cabernet Sauvignon.Ett kryddstark vin som påminner om en påse Gott och Blandat med sina godissmaker av svarta vinbär, lakrits, choklad och knäck. Inte alltför tanninstark heller. För mig var det en utmärkt kompanjon till kolgrillade tjocka revbensspjäll (som dessutom fick marinera flera timmar i någon dl av vinet tillsammans med vitlök, stjärnanis, färsk ingefära, honung och soja).

Lyssna på:
Om ni tröttnat på vuvuzelerna och därmed bojkottar fotbolls VM så kan ni ju alltid slänga på singeln "South Africa" med Ian Gillan.

Black Country... communion heter de nu...

Det verkade för bra för att vara sant, men nu har mitt senaste favoritrockegoprojekt nummer ett faktiskt spelat in en hel skiva och chansen att vi får höra den förefaller trolig..

Jag har skrivit om det här projektet tidigare. I dessa supergruppstider var det ju bara en tidsfråga innan Glenn "Glennpa" Hughes skulle hoppa in i något nytt projekt. och efter några turer fram och tillbaka verkar det faktiskt som om Black Country Communion kommer att släppa material också.
Det glunkades snabbt om fnurror på tråden och uppblåsta egon (säkert Glenn)som riskerade att kväva det här spännande rockprojektet i sin linda men nu är en officiell hemsida up and running i alla fall. Där kan man höra några schwättiga sekunder primalrockblues, följt av det sedvanliga uppblåsta "åh-vi-är-så-goda-vänner-och-det-var-ödet-som-förde-oss-samman"-dravlet.

Det här kan bli hur bra som helst. Joe Bonamassa är en spännande bluesgitarrist med ovanligt fett rocksound. Jason Bonham har ju farsgubben att brås på, Derek Sherinian var tillochmed för galen för musiknördarna i Dream theater och Glenn Hughes må vara uppblåst och inneha rockvärldens vitaste porslinständer, men han sjunger som en nordisk åskgud upptippad på Viagra och skriver feta klassiska rocklåtar enklare än min sjuårige son öppnar en chokladkaka.
Tänk er en salig blandning av Free, Zeppelin och Purple.... Åh, det här kan bli så braaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! 21 september ska plattan finnas i skivhandeln...
I'm excited. Are You excited?

Chilla med Bill

Missa för höge Fagerlund inte Bill Champlin när han kommer hit nästa vecka!

Den emminente sångaren och gitarristen/keyboardisten Bill Champlin, mest känd från världsbandet Chicago kommer och spelar på Fasching i Stockholm nästa vecka. Det är över tio år sedan karlsloken var här senast så konserterna är ett måste för dig med öron på skallen. I konserten medverkar svenske gitarristen Peter Friestedt, Stefan Gunnarsson (japp, från Såskadelåta)Victoria Tolstoy och Bills fru Tamara. Det blir musik från Friestedts två höjdarskivor LA Project och mycket från Champlins fina karriär, antar jag. Bills senaste soloplatta No Place left to Fall hör faktiskt till det bästa som släpptes 2008 enligt min mening. Konserten på onsdag verkar vara slutsåld redan men en extrakonsert har satts in på tisdag 1 juni. Be there or beheaded.

Huka er, nu laddar gubbarna om!

När fan blir gammal börjar han lyssna på gubbrock...

Med risk för att stämplas som åldersrasist vill jag här slå ett slag för den ack så förhatliga musikstilen gubbrock. Egentligen är det ett ganska brett skällsord. I princip all typ av rock som framförs av män över 45 år har någon gång kallats detta. Rolling Stones kallades gubbrockare redan 1981 när de släppte Tattoo You. Vad ska de kallas nu då, nästan trettio år senare? Rullator rock? När Deep Purple återförenades 1984 ansågs de vara veterangubbar. fastän de bara var dryga 40! Medelåldersmetal hade väl varit en bättre benämning på musiken.

Det finns band och artister som spelat gubbrock fastän de i ålder inte kvalificerat för musikstilen. vad sägs om Huey Lewis and the News eller Dr Feelgood? I sin värsta betydelse är väl gubbrock någon form av gungande trött boogie framförd utan vare sig jävlaranamma eller vilja. Slappt helt enkelt.I sin bästa och mest positiva mening kan det dock stå för tidlös men mogen musik framförd med gusto och den erfarenhet och rika patina som kommer med åren.

Nu under våren har ett antal gamla rockhjältar släppt album av riktigt hög kvalitet, och fler poppensionärer står på kö för att ge ut revitaliserad musik.

Först ut är Peter Wolf; den coole frontmannen och sångaren kanske mest känd för sin tid i J.Geils band (med hitten "Centerfold"). Efter att ha lämnat J.Geils på åttiotalet hade han en i början framgångsrik solokarriär som med åren fizzlat ut så sakteliga. På Midnight Souvenirs, hans första soloplatta på åtta år, befinner han sig i ett ovanligt konteplativt mood. det här är vuxenmusik av bästa märke. Snygga melodier, cool produktion, vassa texter och en röst som man plötsligt påminns om är en av de bästa i rockhistorien. På plattan ryms countryduetter med Shelby Lynne, hyllningar till Willy Deville och en nyinspelning av gamla dängan "Thick as Thieves!. Högeligen rekommenderad lyssning!

Kolla på en asadödsacool video av Peter och Shelby när de repar "Tragedy" i logen här:

Ett riktigt framträdande av låten finns annars här:

En annan Peter som gjort fantastisk comeback under våren är Peter Frampton. Han må ha blivit megastjärna som soloartist via sin dubbelliveskiva Frampton Comes Alive, men för mig slutade han egentligen göra RIKTIGT bra musik när han lämnade Humble Pie redan i början av sjuttiotalet. Fast nya soloplattan Thank You, Mr Churchill är ruggigt bra. Både lugn och fundersam och ösig och pigg på samma gång. En liveversion av ballden "Black Ice" hittar du här:
Något mer ösiga "Invisible Man" hittar du här:

Mitch Ryder var en av de bästa vita soulrösterna inom rocken när han slog igenom i slutet på sextiotalet med kompbandet Detroit Wheels. Han har i princip varit frånvarande från topplistorna sedan dess. Han lär inte heller hamna där igen med sitt nya soloalbum, det första på typ 25 år. Plattan som heter Detroit Ain't Dead Yet (The Promise) är en skitig samling motownmotoroljerock med funkinslag som skulle få påven själv att resa sig upp och svänga på höfterna om han fick höra den. Gå in på Spotify och lyssna själv, vettja!

Andra gubbjävlar som är på gång med ny (och förhoppningsvis lovande) gubbrock är Tom Petty & the Heartbreakers med nya plattan Mojo, och Steve Miller band som också släpper nytt snart.

Länge leve gubbrocken!

En go gubbe mindre

Ronnie james Dio var en slags hårdrockens Benjamin Button. Han föddes som gubbe och dog så ung han kunde bli.

Hårdrocksvärlden sörjer Ronnie James Dio och visar djävulshornstecken. Visst kan man väl sakna en man man inte kände, men en stor del i sorgen ligger i att Dio som liksom föddes som gubbe, var en av de få inom hårdrocken som skulle kunna åldras med grace och med säkerhet hade minst ett par riktigt bra album till innanför västen. Dem får vi aldrig höra nu.

Ronnie såg ut som en sextioåring redan på baksideomslaget till Elfs debutskiva från 1972 och han var inte direkt någon Adonis när han klampade omkring i bellbottoms och platåpjuck med Ritchie Blackmore i Rainbow i slutet på sjuttiotalet eller höll svarta seanser med Black Sabbath i början av åttiotalet. Karln var ju för fasen 40 när han slog igenom med Holy Diver och slutligen blev legend. Att det sedan var si och sådär med kvaliteten på hans verk efter Sacred Heart (Angry Machines, någon?...) betyder inte att han på något sätt var slut som artist. Styrkan i Dios artisteri var att han förutom att besitta en unik pipa inte anlade någon image som häradsbetäckare eller ungdomlig partyprisse. Han var från första början den lille trollkarlen eller spelledaren som sjöng om drakar och demoner med fullständig övertygelse. Kanske gjorde hans blygsamma längd också att han hade en stark attityd och aldrig tog skit från någon. Där ungdomshyllande rockare som David Lee Roth, Motley Crue, Ratt och Axl Rose blir allt mer patetiska i takt med att hårfästet stiger uppåt och midjemåtten breder ut sig, kunde Dio lugnt segla vidare i sitt drakskepp och skriva kraftfulla heavy metal-nummer med all tidlös pondus som går att uppbringa. Det hade han kunnat göra många år till om inte cancern satt stopp för det. Däri finns anledningen till mina salta tårar.

Sverige behöver en Zappa!

Valåret rullar på och valfläsk, medieinslag och "innovativa" reklamkupper försöker påverka oss i våra politiska åsikter. Tänk vad en frisk fläkt som Frank Zappa kunde göra på mediebanan i Sverige...

När jag har strykkväll (ring inte Soc, jag rör inte barnen eller frun utan räddar tvättstugan från tvätthögens utbredning) brukar jag slänga på någon gammal musik- DVD. Senast tuggade jag mig igenom mina 6 dvd:er av samlade Frank Zappainslag, hämtade från den ypperliga zappabootlegsajten www.zappateers.com.

Åh vad jag saknar Frank! Inte bara hans knasiga, avancerade och roliga musik utan även honom själv som person. En välartikulerad, knivskarp renässansmänniska med hjärta och mod att ställa de mest jobbiga frågorna och belysa de mest dumma påhitten och åsikterna från politiker och massmedia. Vad som slår mig när jag tittar igenom alla de gamla intervjuerna från olika amerikanska tv-shower är hur urbota korkade och oinsatta programledarna är och hur servil, neutral och överseende Frank är, samtidigt som han på alla sätt får sina intervjuare att framstå som riktiga kronhjon. Han svarar bara rakt och direkt på frågorna, utan att visa hur dumma han tycker de är. Istället får han fram vad han vill ha sagt och kan dementera de vanliga idiotiska föreställningarna som intervjuarna har om honom som simpel snuskig rockare...

Tänk er en sådan man i svensk media- som kan röra om och ställa de rätta frågorna utan gömda agendor eller egenintresse. Få människor mer intresserade av politik och visa hur vi kan vara med och påverka. När man har sett ett antal intervjuer med Frank Zappa och sedan slår över till svensk tv och ser Roast på Berns, ja då vill man bara starta en enorm kräkfest, rakt över tvätthögen. Tur att man kan zappa tillbaka till Zappa.

Fix-stjärna

Är du en sådan där surmulen typ som vägrar lyssna på något annat än sjuttiotalsstjärnor som Elton John, Supertramp, ELO, Queen, Billy Joel och Little Feat? Får du något glasartat i blicken då du hör Goodbye Yellow Brick Road eller A Night at the Opera och mumlar sammanbitet ”Tänk, sådan här musik görs inte längre…”? Då är det dags att uppdatera skivsamlingen och rensa loss vaxpropparna med lite ny musik. Ladies egentligen, låt mig presentera Josh Fix!

Denna fantastiskt talangfulle sydafrikanske trettiotvååring, nu hemmahörande i San Fransisco, ser ut som en skallig John Lennon och är den fullt naturliga fortsättningen på DNA-kedjan efter herrar som Jeff Lynne, Roger Hodgson, Lowell George och Freddie Mercury. Och det utan att vara det minsta retro, bakåtsträvande, nostalgisk eller arkeologisk. Njae, där tog jag kanske i för häftigt. Visst låter hans musik 70-tal såtillvida att hantverket är gammeldags och noggrant utfört. Men det är inte fråga om plagiat eller skamlösa hyllningar till de gamla hjältarna utan mer inspirerat av och taget till nästa nivå.
På Josh Fixs debutalbum Free at Last från 2008 trängs tolv perfekt producerade poprockpärlor som alla utan besvär skulle kunna platsa på vilket klassiskt album som helst av någon av ovanstående storartister. Och ändå låter det otvunget modernt och personligt. Det är nog det som slår mig mest vid genomlyssning av skivan. Hur enkelt och lättsamt allt verkar ha varit att spela in. Fast det var det säkert inte. Fix inte bara sjöng och spelade de flesta instrument, han producerade och mixade också. Med den äran. Så här i efterhand tvekar jag inte att utse Free At Last till en av 2000-talets bästa plattor hittills...

Joshs senaste alster är 5-spårs EP:n This Town is Starting to make Me Angry, även den en riktig pärla (som går att hitta på Spotify). Den släpptes så sent som i höstas, men jag har redan fått abstinensbesvär efter mer musik från Josh. I need another fix!
Kan vi inte försöka få med honom på Skavlan? Om Melody Gardot kan slå i Sverige tack vare en norrbagge i TV så borde väl en skallig sydafrikan kunna få sitt genombrott här också?

Kolla på rolig video till låten "Don't Call me in the Morning" här.

Påtalåtar

I takt med att snön smälter och blir till syndafloder börjar det rycka i mina gröna fingrar. dags att börja odla inför sommarens grillpartajer!

Nä, jag menar inte att ni ska börja odla korv eller spareribs. Det är dags att förkultivera örter, sallad och andra grönsaker.

Om man riktigt vill få igång plantorna och vara säker på att ha gott om sallad till midsommar kan man göra som jag och så fröna i småkrukor inomhus först. Låt dem inte stå för oskyddat i fönster. Salladsfrön gror inte om det är för varmt. När karaktärsbladen syns är det dags att skola om plantorna i större tråg, t.ex tvåliters glassbyttor. I slutet av maj är plantorna sedan redo att planteras ut i trädgården. På det här sättet slipper man gallra salladsplantorna i rabatten, vilket annars är fallet när man odlar direkt. Genom att driva upp ett antal olika sorters sallad inomhus kan man sedan plantera ut dem i rabatten i enkla och snygga rader.

En personlig favorit bland salladssorterna är en som heter Frillice. Det är en plocksallad som är extra krispig, en blandning mellan vanlig plocksallad och isbergssallad men som går snabbare att odla fram eftersom man inte behöver vänta på att den ska sluta sig som isbergssallad gör. Den säljs bland annat av Nelson eller via postorder hos Lindbloms frö.

Nu är det hög tid att plantera basilika också. Basilika är ganska känslig och gör sig egentligen bäst i kruka inomhus, eller möjligen i växthus. Tryck ner fröna i en kruka redan nu så ni har en rejäl buske till försommaren..



Under jordpåtandet lyssnar man med fördel på Emerson Lake & Palmers klassiska LP Brain Salad Surgery.

Korkat eller skruvat?

Den gamla föreställningen att vin med skruvkork är av sämre kvalitet än viner med naturkork tar tid på sig att försvinna ur folks medvetande. men skruvkorkens fördelar överväger i det mesta. Kom igen, låt oss börja skruva våran saft på druva!

Nyligen var jag på vinprovning och testade Chablis. Bland vinerna fick vi prova på Chablis Premier Cru Les Vaudevey 2006- en flaska med skruvkork och en med naturkork. Omdömet runt bordet var nästan enhälligt. Skruvkorksvinet smakade friskare och bättre än det med naturkork! Och då talar vi om ett fint vin på långt över 200 kr.

Vinmakaren Denis de la Bourdonnay från vinproducenten Domaine Laroche kunde bara nicka och hålla med. Att företaget är tvunget att försluta flaskorna i två olika varianter beror på att vissa marknader, bl.a. Japan vägrar att befatta sig med skruvkork.Vinproducenterna själva vill inget hellre än att unisont gå över till skruvkork.

Minst 3 procent, en del säger så mycket som 10 procent, av vinproduktionen på naturkork går till spillo på grund av s.k korkat vin, där korken reagerat med vinet och gjort det odrickbart. Det är mycket vin som går till spillo, det. Dessutom finns fördelarna med att kunna återförsluta den öppna flaskan med skruvkork, och det enkla faktum att den är lättare att öppna. Klimat- och natursnvinkeln finns också. Hur långt måste korkarna fraktas och hur mycket korkek kan man odla? Vissa vidhåller att vin som ska lagras långa tider gör det bäst på naturkork, men även här ifrågasätts de gamla åsikterna rejält av nya forskningsrön.

Kvar finns då den gamla hederliga snobbismen, det är något visst att höra ett plopp jämfört med ett gnekande skruvande. Men om nu vinet till och med bevisligen smakar godare, då finns det väl inget kvar som talar för den gamla korkeken?