Lucky Luke?

Totogitarristen är inne i ett extra kreativt skov. Tre soloplattor på fyra år. Och på nya Transition verkar han nästan lycklig…

När man hör namnet Steve Lukather brukar ofta benämningen musikermusik slängas lite nonchalant och aningens föraktfullt omkring i rummet. Lite korkat egentligen. Vad är fel med musikermusik? Vi rynkar ju inte på näsan åt kirurgkirurgi eller pilotstyrning av flygplan. Dessutom är benämningen i betydelsen könlös och tråkig musik utan vare sig klatchig melodi eller konstnärliga ambitioner, tämligen missvisande i Lukathers fall. Hans tidigare 5 soloplattor har förvisso alla innehållit enstaka instrumentala nummer där ekvilibristen Luke får skina, men mestadels har fokus legat på låtar med noga uttänkta melodier och ett helhetstänkande där lika mycket arbete verkar ha lagts ner på produktion, texter och sångframförande, som på själva gitarrspelet.

Lukather har varit förvånansvärt produktiv de senaste åren. Detta är hans tredje soloplatta på bara fyra år. De två tidigare- speciellt 2010 års All’s well that ends well, var textmässigt ganska mörka och skrevs enligt uppgift under en period när Lukather mådde ganska dåligt. Nya Transition visar på gladare tongångar men också luftigare och mindre rockiga kompositioner, vilket till att börja med drar ner helhetsintrycket. Men ju mer lyssning albumet får, desto mer finner jag mig själv uppskatta det. Här finns en helhetskänsla som saknats på tidigare alster. Kanske står anledningen till det att finna i keyboardisten CJ Vanston som skrivit de flesta låtarna tillsammans med Luke och dessutom spelar på-och har producerat Transition. CJ var med till hälften på förra soloplattan men har nu fått full access och det känns som ett smart drag.

Textmässigt befinner sig Luke i ett kontemplativt mood. Inte mycket rock'n roll lifestyle och brudar här inte. När kärlek berörs är det i mer sorgkantade sammanhang, annars handlar texterna mer om sakernas tillstånd i världen och om hur vi beter oss mot varandra. Inledande ”Judgement day” hör till det hårdare på skivan men bjuder också på en stämningsrik atmosfär.  ”Creep Hotel” påminner först om något från Totos Kingdom of Desire, men byter snabbt stil till något mer Steely Danskt, och det är ju inte kattskit direkt. Titelspåret är med sina progressiva tongångar  en personlig favorit. “Do I Stand Alone” låter som något Rick Springfield skulle kunna skriva och ”Rest of the World” är en  lugn historia som påminner lite om Jimi Hendrix ”Little Wing”, även i gitarrspelet. Skivan avslutas med en snygg instrumental tolkning av Chaplins ”Smile”. Det är kort sagt en schysst samling låtar som Luke fått ihop och produktionen är sedvanligt svulstig. Med den inspiration och spelglädje den gamle Totogitarristen uppvisar nuförtiden ska vi kanske inte bli förvånade om nästa soloalster dimper ner om bara några månader. Det skulle jag personligen inte ha något emot. Men först kommer Transition att få gå varm i stereon under en lång tid.

En titt i kristallkulan 2013

Dags att ta en titt i kristallkulan igen. Dimmorna skingras och visar en hel hög intressanta skivsläpp i vår.

Steve Lukather släpper nya soloplattan Transition på måndag 21 januari. Det var inte länge sedan förra plattan All Well that ends well, dök upp, men Luke verkar vara on a roll. Det jag hört än så länge bådar gott. Recension kommer efter helgen. Polska symfonirockarna Riverside släpper ny platta 23 januari.  Shrine of New Generation Slave heter verket och för er som inte känner till Riverside kan jag berätta att de spelar musik som påminner om en eklektiskt mix mellan Dream Theater och Porcupine Tree. Alls inte oävet.

Steven Wilsons (Porcupine Tree, Blackfield, Storm Corrosion) nya soloplatta heter The Raven that refused to Sing (And Other Stories)  och släpps 25 februari.

Gitarrmaestro Robben Ford har letat I sin gamla skivsamling och hittat ett gäng obskyra blueslåtar som han valt att tolka. Bringing it back Home heter skivan som kommer 18 februari.

2005 var senast vi fick höra nytt studiomaterial från Deep Purple

Två av de tre band som brukar kallas hårdrockens grundare släpper nya studioalbum i år. Först ut är Deep Purple vars ännu så länge obetitlade verk kommer i slutet på april. Även om Purple turnerat flitigt hela tiden är det hela åtta år sedan det senaste studioalbumet rapture of the deep, Ska bli spännande att se vad gubbarna totat ihop. Weeeehaaaaah! Black Sabbaths nya, den första hela studioplattan med Ozzy på sång sedan 1978, kommer i juni och har fått namnet 13.

Fler gamla rockrävar rör på sig. Micky Moody och Neil Murray slutade i Whitesnake för mer än 25 år sedan, men har liksom aldrig lyckats ta sig ur ormens skugga. Tillsammans med Bernie Marsden har de provat på ett otal konstellationer med olika namn som M3, Company of Snakes och så vidare. Alla har lirat covers på gamla Whitesnakelåtar. Nu tänker Moody och Murray ge ut en skiva med nyskriven musik. Övriga musiker i bandet är sångaren Chris Ousey, gitarristen Laurie Wisefield (Wishbone Ash), trummisen Harry James (Magnum, Thunder) och keyboardisten Adam Wakeman (Ozzy och Black Sabbath) och bandet har det föga äventyrliga namnet Snake Charmer. Diggare av gamla Whitesnake kan kanske få sitt lystmäte här. Skivan släpps på tisdag 22 januari.

Scott Gorham, Brian Downey och Darren Wharton är alla gamla Thin Lizzymedlemmar och under det namnet har de turnerat runt i många år, även efter att frontmannen Phil Lynott dog för över 25 år sedan. När bandet nu släpper nyinspelad musik har man valt att byta namn till Black Star Riders . Sångare är Ricky Warwick (the Almighty), basist är Marco Mendoza och andregitarrist är Damon Johnson. Dessutom har Brian Downey valt att lägga av och lämna plats åt Jimmy Degrasso (Alice Cooper, Megadeth, Suicidal Tendencies mfl.) Producent är ingen mindre än Kevin Shirley och plattan förväntas komma ut i maj.

Spock's Beard mk III släpper ny platta i mars.

Övrigt kul då? Tja, Coheed and Cambria  släpper Afterman: Descension 4 februari. Dan Reeds nya soloalbum Signal Fire släpps 16 februari- på hans 50-årsdag. Saxon släpper nytt album betitlat Sacrifice den 27 februari. Om plattan är bra kan vi kanske få höra några alster från den på Sweden Rock Festival i sommar. Big Big Train släpper andra delen av deras konceptserie English Electric i mars. Spock’s Beard  släpper sitt elfte studioalbum  Brief Nocturnes and Dreamless Sleep  den första mars. Det är första studioplattan med Ted Leonard på sång och Jimmy Keegan på trummor. Och ingen har väl lyckats undgå att David Bowie släpper sin nya fullängdare The Next Day i mars också?

Funkmaestro Paulo Mendonca är klar med sin nya platta.

Inga klara releasedatum finns ännu, men det ryktas att både Pallas och IQ jobbar på nya plattor.  Alpha Rev har släppt ny singel och då får man väl tro att ett helt album kan vara på gång också. Förhoppningsvis får vi se dem på den här sidan året. Och Paulo Mendonca har spelat in sin fjärde platta. Har inget exakt släppdatum, men runt hörnet låter troligt.

Bästa skivorna 2012

”Och han blickade tillbaks på det gångna året, och han såg att det var gott- åtminstone i musikväg…

(-alzo sprach Zarathustra)

Det började kanske lite trögt, men hösten var helt galen när det gäller intressanta skivsläpp. Sammantaget gjorde det 2012 till ett riktigt trevligt år musikaliskt. Här är min topplista över de bästa skivorna- utan någon inbördes rangordning…

Dave Matthews Band- Away from the World

Fastän Dave och co återupptagit samarbetet med producenten Steve Lilywhite så låter det inte gammaldags DMB. Snarare medelålders och moget, utan att vara tråkigt.  Vuxet och vackert med glimten i ögat.

Van Halen- a Different Kind of Truth

Åh, så skönt med Diamond Dave tillbaka. Och Eddie känns piggare än på länge. Om det är det sista vi hör från bandet så är det ändå bättre än vi förtjänade…

Donald Fagen – Sunken Condos

Äntligen lite juckmusik! Det var på tiden. Come on, katten, det svänger ju! Nu är det bara att vänta på att Fagen kommer hit på turné, antingen själv eller med Walter Becker. Rör på benen gubbar!

The Darkness -Hot Cakes

Äkta rock’n roll-känsla och sådär kul som bara engelsmän kan vara. Tredje snyggaste comebacken I år!

Ian Hunter and the rant band- When I’m President

Gammal är äldst. Janne Jägare är inne på tredje raka plattan med superkvalitet. Ingen skriver texter som Hunter, utan en enda kliché men där allt låter så rätt och coolt ändå.

Howlin Rain- The Russian Wilds

Årets utropstecken. Skänker tidiga Whitesnakevibbar och leder tankarna till Aerosmith när de är som souligast. Släng in lite Black Crowes och Neil Young på det så blir det riktigt smakrikt.

Ben Folds Five- the Sound of the life of the mind

Årets comeback stod Van Halen för, men Ben Folds kommer inte långt efter, med sin första nya studioplatta med trion sedan 1999. Lite vuxnare, lite mindre punkiga, men fortfarande svängiga, knasiga och eftertänksamma på samma gång. ”If You can’t draw a crowd, draw dicks on the wall!

Hellsingland Underground- Evil Will Prevail

Ljusdals hjältar släppte sin bästa platta hittills, med spännande hälsingemix av americana, klassisk rock och sleaze.

Big big Train- English Electric pt 1

Mer engelskt än certified accountants, Marmite och trekantiga toasts och med en ljuvlig bittersweet melankoli går big Big Train från klarhet till klarhet. Underbar brittisk symfonirock av den gamla skolan. Och snart kommer del 2!

Flying Colors- s/t

Konstig blandning av progressive classic rock med pop a la coldplay blev det här. Trots att skivan inte innehöll några självklara höjdarspår är det här en av skivorna som snurrat mest i  min stereo under året.

Jack White- Blunderbuss

Jag förstod aldrig White Stripes storhet när det begav sig, men Jacks första regelrätta soloplatta funkar utmärkt som förklaring till varför han erhållit sådan respekt från rockvärlden. Angeläget på alla sätt.

En superschysst skilsmässoplatta

Black Country Communions tredje och sista(?) platta är deras bästa. Ett ypperligt exempel på att man gör gott i att inte ha för mycket demokrati i ett band.

Med tanke på att det här förefaller vara bandets svanesång, borde kanske en helt annan pippi pryda omslaget på Black Country Communions tredje studioalbum Afterglow. Tvärtemot vad som sägs i alla tillrättalagda intervjuer i samband med skapandet av den här skivan, likväl som de två tidigare, så känns det som om BCC har varit ett tämligen skakigt projekt från allra första början. Supergrupper plägar gärna vara så, och med ett såpass uttalat färdigsatt koncept som producent Kevin Shirley skapat för den här konstellationen var det svårt att verkligen ta bandmedlemmarnas försäkringar om broderskap och äkta bandkänsla på allvar. Icke desto mindre har jag uppskattat båda de tidigare alstren för sin klassiska sjuttiotalsrock framförd med sammanbiten panache av Glenn Hughes och kompani. Därför känns det verkligen synd om det nu skulle visa sig att det här är det sista vi får höra av BCC eftersom Afterglow är det klart bästa bandet åstadkommit.

Glenn Hughes står för den absoluta lejonparten av låtskrivandet den här gången. Tydligen var det från början meningen att låtarna skulle förekomma på en ny soloplatta från Glenn, men han valde att ta med sig materialet till bandet istället, kanske för att det inte blev någon tid över till gemensamma låtskrivarsessioner, eller för att det material de skrivit tillsammans helt enkelt inte höll måttet. Det gör samtliga 11 låtar här, från inledande "Big Train" med Hendrix "Machine gun"-vibbar till avslutande Kashmiriga "Crawl". Däremellan kan man njuta av höjdarspår som "This is Your Time" med svängigt riff eller "Midnight Sun" som med Sherinians keyboardintro leder tankarna till Deep Purple cirka Burn eller Stormbringer. Titelspåret  lånar  mycket av Zeppelin och "The Circle" skulle kunna ersätta "Mistreated" i vilket Purple-set som helst. "Common Man" snor visserligen riffet från Rushs "Tom Sawyer" men har i övrigt en såpass egen still att man överser med stölden. "Dandelion" och "The Giver" är lugnare historier vilket gör att den här skivan sammantaget är bra mycket softare än sina två föregångare.  Det känns  också som att valet att låta Glenn huvudsakligen stå för låtskrivandet har skapat en mer tydlig och enhetlig stil. Där de två tidigare skivorna försökte kombinera allt från Free, Bad Company, Zeppelin, Purple och Sabbath med ren Heavy Metal befinner sig Afterglow i ett tryggt rike där endast Purple och Zeppelin är gudar. För många kockar på soppan och det där...

Låtarna är snabbt inspelade, live i studion, vilket också skapar en mer angelägen ton och stämning, jämfört med tidigare. Om framförandet går det inte att skriva annat än superlativ. Främst Hughes imponerar i sedvanlig stil. Att den mannen inte får tarmvred varje gång han sjunger är för mig ett rent mysterium.
Är det något litet negativt jag har att tillägga, så är det att allt är så tydligt skrivet efter en mall. "- Nu ska vi spela klassisk sjuttiotalsrock med alla ingredienser, grabbar". Skillnaden mellan BCC och de klassiska band de inspireras av är att Purple och Zeppelin inte försökte göra klassisk sjuttiotalsrock, de gjorde bara musik.

Som sagt, här finns mycket att gilla och om det nu skulle visa sig att Afterglow blir det sista bandet gör ihop så vore det synd, när de så tydligt verkar vara på rätt väg.

Ett framsteg som sneglar bakåt

När Dave Matthews återknyter med  Steve Lillywhite som producerade bandets bästa nittiotalsalster, låter det generellt huggarns bra, om än lite väl vuxet.

När jag fick se omslaget till DMBs nya skiva trodde jag först att det var fråga om en EP med överblivna alster från Groogrux-sessionerna 2009. Det är nämligen samma beigebruna färger och samma spretiga teckningstil på Away From the World som på föregångaren Big Whiskey and the Groogrux King (Dave själv står bakom båda illustrationerna). Fast där slutar likheterna.
Där Groogrux var en ösig platta med kompakt (lite väl kompakt) ljudbild och ovanligt mycket distad gitarr, sneglar uppföljaren snarare  tillbaka till bandets tre första skivor. Det är inte så konstigt, med tanke på att Steve Lillywhite är tillbaka i producentstolen. Lillywhite anses av många vara en integrerad del i DMB:s tidiga sound, och lika viktig som George Martin för Beatles, Bob Ezrin för  Alice Cooper eller Jack Douglas för Aerosmith.
Jag gillade Groogrux King mycket när den kom för tre år sedan. Den var uppsluppen, desperat och till viss del kanske påeldad av sorgen efter saxofonisten Leroi Moore.  Tyvärr har jag en annan bild av skivan nu några år efteråt. jag har inte lyssnat på den lika mycket som de tre klassiska första skivorna. Låtmaterialet har inte fastnat alls på samma sätt. Visst, "Funny the Way It is" och "Shake Me Like a Monkey" i all ära, men resten då? Njae...
Away From the World är mycket mer lågmäld och introvert. men låtarna... Åh, de håller så mycket längre! Mest underbar är vackra och enkla "Sweet" men det finns mycket annat gott att smälta på plattan också. Inledande "Broken Things" är klassisk DMB, "Belly Belly Nice" funkar loss precis som "Shake it Like a Monkey gjorde på Groogrux. "Gaucho" är alls ingen cover på Steely Dans låt med samma namn (hur hade det låtit, månntro?), utan snarare ett argentinskt klingande mysmonster som leder tankarna till "Two Step" från Crash. Singeln "Mercy" är lite för anonym för att falla mig fläsklikt på läppen. "The Riff" börjar lugnt men ökar i både tempo och arrangemang till en riktig ösare. Sedan sviktar det lite med några svagare spår i "Belly Full" och "If Only" innan plattan avslutas i imponerande stil med "Rooftop", "Snow Outside" och "Drunken Soldiers". "Rooftop" speciellt har en härligt hängig bluesig refräng som sätter sig kvar i skallen.
Jag tror  över huvud taget att Away From the World kommer att växa och stanna kvar längre än vad föregångaren gjorde. Att bandet nu återförenade med Lillywhite skulle låta precis som sina tre första skivor är det ingen risk för. Det har gått snart 20 år sedan debuten Under the Table and Dreaming och alla medlemmarna är idag halvgrånade familjefäder med mer ödmjuk och eventuellt också uppgiven syn på världen. Det är ok, de får de gärna ha så länge de låter så här bra. 

Kan öronen trilla av?

Ghaaaaaah! Med så mycket spännande ny musik i höst,hinner jag bara inte med!

Det var då själva hin, vad mycket intressant musik det väller ut i höst och vinter! Man har knappt börjat sätta sig in i en skiva, förrän nästa står och pockar på uppmärksamhet. Jag ska försöka hinna med att skriva lite mer utförligt om några av mina favoriter den närmaste framtiden men tills dess får ni hålla till godo med denna guide på nyligen släppta och nära förestående releaser...

Nyligen släppt:

ZZ Top- La Futura

Nej, julen kommer inte tidigt i år, det är bara Skäggen från Texas som kommit ut ur idet och släppt nytt material. Nytt är förvisso ett relativt begrepp när man snackar ZZ Top, men jag måste ändå säga att producentmaestro Rick Rubin har plockat fram det bästa ur gubbarna utan att de lämnat den gamla uppstampade stigen.

Lynyrd Skynyrd- Last of A Dying Breed

The South will rise again! När hände det senast, att både Lynyrd och ZZ Top släppte nya skivor samtidigt? Jag såg Lynyrd i somras på Sweden Rock och de har fortfarande ett självklart Clintan-gung i sin sydstatsrock, ett gung som överförs felfritt på skiva också.

Rush-Clockwork Angels

Kanadicktrion är inne i en sällsynt pigg period. Förra studioplattan Snakes and Arrows var helt exellent och nya alstret går inte av för hackor heller. Bandets första riktiga konceptalbum. Köp!

Ian Hunter- If I Was President

Ian Hunter (eller som vi säger i sverige-Janne Jägare) har också varit inne i ett schysst skov på de senaste skivorna. Nya If I was President är inget undantag. Cool blandning av gammal pubrock och mer eftertänksamt singer/songwriter-material.

Dave Matthews Band- Away from the World

Att Dave återknutit kontakten med gamle succéproducenten Steve Lillywhite innebär att musiken blivit aningens mer luftig och poppig än den var på förra plattan. Mer djupgående analys kommer inom kort på dessa sidor.

Gin Lady- Gin Lady

Norrländska symfonirockarna Black Bonzo tröttnade på symfonierna och ville köra mer raka rör i rocken. Då bytte de namn och proppade vattenpipan full med Purple, Free och Uriah Heep och gick över till fyrtakt. Inte mig emot när det låter så här frejdigt. Däremot tvivlar jag på att killarna uppskattar att deras musik får epitetet frejdig...

Little Feat- Rooster Rag

Det bästa Feat släppt ifrån sig i studioväg sedan Lowell George dog- och det är ändå 33 år sedan! Mer utförlig recension kommer senare...

Marillion- Sounds that Can't Be Made

Har inte haft möjlighet att höra skivan än, men är sugen.

Ben Folds Five-The Sound of the Life of the Mind

Yes, they're back! Kanske höstens bästa skiva! Fullständig recension kommer snart!!!

Magnum- On the 13th Day

Pomprockarna från Birmingham släppt nytt igår. Har inte hunnit lyssna än.

Kommande skivor:

Black Country Communion släpper sin tredje studioplatta i oktober

John Hiatt släpper nya Mystic Pinball 25 september

Muse släpper nya 2nd Law i oktober (och kommer hit på turné i december)

Kiss släpper nya Monster 9 oktober

Aerosmith släpper nya Music from Another Dimension (proddad av Jack Douglas) 7 november

Beth Hart släpper Bang Bang Boom Boom i oktober

David Hidalgo (Los Lobos), Mato Nanji och Luther Dickinson släpper projektet 3 Skulls and the Truth 25 september.

Steely Dans Donald Fagen släpper nya soloplattan Sunken Condos 16 oktober.

Phishs Trey Anastasio släpper nya soloplattan The Traveller  samma dag.

Don today, here tomorrow

Steely Dans Donald Fagen är tillbaka med ny singel, och helt album i oktober!

Från och med idag kan man lyssna på Donald Fagens nya singel "I'm Not the Same Without You" på Rolling Stones Magazines hemsida. Hela albumet som går under namnet Sunken Condos släpps 16 oktober. Yeayh! Det ser ut att bli en skivhöst utan like. 

Ständigt denne Shirley…

Grottmannen Kevin stoppar sitt finger i alla möjliga artisters grytor. Här har vi ett litet urval av hans senaste hopkok.

Producenten Kevin ”Caveman” Shirley har tagit över rollen som den självklare rockproducenten efter gamla storheter som Martin Birch, Bruce Fairbairn, Mutt Lange och Bob Ezrin. Det är till och med så att man skulle kunna likna honom vid Rick Rubin såtillvida att Shirley söker upp artister på gränsen till genombrott, eller artister som gått i stå, för att ge dem en boost in i den nutida musikvärlden. Och han gör det utan några större åthävor. Det är ingen Phil Spectorsk ”Wall of Sound” eller Mutt Langes kemiskt renande klor-bad som artisternas musik utsätts för när Shirley är där och rattar. Snarare verkar han uppmuntra dem till engagemang och lustfyllda uttryck, och det om något är väl en duktig producents främsta uppgift?

Shirley började sin bana som musiker i eget band men gick sedermera över till produktionsjobb. Han har bland annat producerat Aerosmith, Iron Maiden, Rush, Dream Theater och Journey och har dessutom varit involverad i Led Zeppelins multisäljande DVD. De senaste åren har han varit den guidande handen bakom Joe Bonamassas framgångar och dessutom klumpat ihop honom med Glenn Hughes och de andra i supergruppen Black Country Communion. I våras producerade han Europes senaste album Bag of Bones.

Den sista tiden har Shirleys signum varit att bluesifiera rockartister eller omvänt rocka till gamla bluesherrar. Man kan tycka att denna verksamhet i längden leder till likriktighet -att vi får en hel hoper med artister och band som spelar samma typ av avslagna medelväg av bluesig trött gubbrock, men lyckligtvis har Shirley haft den goda smaken att välja artister som alla har tillräckligt egna uttryck för att kunna bibehålla sina egna stilar. Som till exempel…

Robert Cray band

Nothin’ But Love

Robert Cray slog igenom mot slutet av åttiotalet med sin moderniserade bluesrock som lånade fräschör från soul och R n’ B. Även om jag diggat Crays musik med jämna mellanrum genom åren så har han kommit att försvinna från min radar det sista decenniet. När nu Kevin Shirley tagit över vid mixerbordet tycker jag mig ana en nytändning hos Cray. På Nothin’ But Love har han inte bara slutit fred med sitt gamla klassiska kompband utan har också hittat ett giftigare bett i både sång och gitarrspel. I ”I’ll Always Remember You” backar ett storband upp så man får Sinatravibbar. Annars är musikstilen densamma som på tidigare plattor. Snygg sommarbrisig blues med inspiration av gitarrhjältar som Albert Collins och Hendrix. För att parafrasera mannen själv i ”A Memo”; I aint got Nothin’ but Love for Robert Cray, Yes I do!

Beth Hart

Bang Bang Boom Boom

Det händer att jag tänker på Alanah Myles när jag hör Beth Hart. Tyvärr. Båda damerna lider av samma syndrom, att ha en härligt rivig röst med mycket känsla i, att ha hamnat snett efter försök att leva upp till rock’n roll myten (även om Beth tagit sig ur drogträsket), och slutligen, att inte ha tillräckligt bra låtmaterial för att slå igenom på bred front.

Men det händer att jag tänker på Sam Brown också, när jag hör Beth Hart. Och Janis Joplin, Tina Turner och Billie Holliday, gubevars! Beth Harts röst ger ett benrangel ståpäls, speciellt när hon sjunger om självupplevda tuffa perioder och lägger ner själ och hjärta i texterna. Albumet Leave the Light On från 2003 är kanske det bästa exemplet på hennes tidiga stil. Förra årets coverplatta Don’t Explain som hon spelade in ihop med Joe Bonamassa (och som såklart producerades av Kevin Shirley) var en rolig bekantskap, men en artist med sådant personligt uttryck som Hart förtjänar att höras sjunga nytt fräscht eget material. Det gör hon återigen på nya Bang Bang Boom Boom som släpps i oktober. Inspirerad av arbetet med coverplattan verkar Beth ha bestämt sig för att hålla sig kvar inom blues- och soulområdet och hennes röst kommer verkligen mer till sin rätt på den här typen av material. Undantaget inledande snyftaren ”Baddest Blues” och några spår till så får vi på nya plattan stifta bekantskap med en gladare och mer harmonisk Hart än man varit van vid tidigare. musiken andas positivism och Beth sjunger till och med om lycklig kärlek! Det spretar friskt stilmässigt med allt från gospeldrypande ”Spirit of God” via countryjazzga titelspåret och tunga ”Better Man” till storbandsstruttig Billie Hollidayblues i ”Swinging My Thing Back Around” . ”The Ugliest House On the Block” låter som en Sheryl Crow-låt sjungen av Tracy Chapman. Skivan känns omedelbar och live-aktig och det får jag tro är Kevin Shirleys förtjänst. Växer gör verket för varje lyssning i alla fall.

 

John Hiatt

Mystic Pinball

Shirley producerade redan på förra plattan Dirty Jeans and Mudslime Rhymes som var en återgång till god form. På nya Mystic Pinball som släpps 25 september, fortsätter samarbetet. Har inte haft möjlighet att höra plattan än, men är den i samma klass som föregångaren har vi en ämabel höst att se fram emot. Hiatts låtar har genom åren gjort störst succé när de spelats in av andra, som Bonnie Raitt mfl. Fast han är minst lika bra, om inte bättre på att framföra sin musik på egen hand. Med sin sandblästrade röst och fantastiska låtkänsla hör Hiatt till de största singer/songwriters som USA producerat, klart i samma liga som Zevon, Browne, eller Mellencamp.

Black Country Communion

Afterglow

Shirley var spindeln i nätet som fångade Joe Bonamassa, Glenn Hughes, Derek Sherinian och Jason Bonham och lyckades få in dem i en studio tillräckligt länge för att de skulle kunna glömma sina egna egon och hitta musikalisk magi ihop. Med medlemmar från Deep Purple och Led Zeppelin(i princip) och bluesens nye fixstjärna i konstellationen är det inte konstigt att musiken andas Free, Bad Company, och ovan nämnda giganter. Sådana låtar skriver Hughes och Bonamassa i sömnen utan problem. Det spännande är hur drivna och engagerade de luttrade veteranerna blir i varandras sällskap. Kevin Shirleys input i hela projektet märks tydligt, från ledning till inriktning på musiken och i ett självklart handlag vid inspelningsbordet. På bar tre år har bandet släppt två studioalbum och en liveplatta (och DVD) och i oktober kommer nu tredje studioverket Afterglow. Det är en utgivningstakt som liknar sjuttiotalet. Om man går igång på blytunga riff och afghandoftande komp så är en ny BCC-platta är ett solklart köp utan att ens ha lyssnat innan. Fast recension kommer på dessa sidor i sinom tid.

Joe Bonamassa
Driving Towards The Daylight

Joey Bones är så vansinnigt produktiv att mitt matsmältningssystem inte hinner med att bearbeta hans senaste platta förrän nästa ligger på skivtallriken och pockar på att spisas. Det här är Kevin Shirleys och Bonamassas sjunde samarbete på sex år. Driving Towards The Daylight kom i våras och innehåller liksom de tidigare 3-4 studioalbumen en lagom blandning av nytolkningar av gamla bluesstandardnummer och ett gäng nyskrivna av Joe själv, som låter precis som de gamla. Sin vana trogen har han även med ett gäng gästmusiker, denna gång bl.a. Aerosmiths ene gitarrist Brad Whitford, trummisen Anton Fig och gitarrist Pat Thrall. Jimmy Barnes sjunger skrevet av sig på en nyversion av sin egen låt "Too Much Ain't Enough Love". Coola versioner av Howlin' Wolfs "Who's Been Talkin'" och Robert Johnsons "Stones in my Passway" blandas med rejält omtolkad Tom Waits i "New Coat of Paint" . Inledande svängiga "Dislocated Boy" är det bästa Bonamassa skrivit själv på många år. Över huvud taget är skivan ruffligare och mer orakad än vad Joe åstadkommit tidigare. Kanske har arbetet i BCC smittat av sig. Trots snygga coverversioner och profsigt spel så har jag svårt att riktigt njuta in i hjärteroten av Driving Towards the Daylight. Därtill känns den tyvärr lite för mycket som snabbmat. Live finns det mycket gott att säga om Joe. Studioplattorna känns ibland som ursäkter för att få åka ut och turnera mera. 

Hellsingland Underground; Ljusdals Hjältar

Robbie Robertson skakade på huvudet. Det var verkligen en konstig samling figurer som satt utspridda på stubbarna där på kalhygget mitt ute i skogen.

The Bands gitarrist och huvudsaklige låtskrivare hade hamnat på en äkta hälsingsk Stubba-Fest. Ett sådant där norrländskt skogsröj där alla tar varsin dunk hemkört, går ut på närmsta kalhygge och tålmodigt, metodiskt och tillsammans med andra, men ändå i ensamhet på sin egen stubbe en bit bort, super ner sig till apstadiet.Men här verkade ändå finnas någon form av gemenskap. Det gladde framför allt Robbie att hans gamle trätobroder från The Band; trummisen Levon Helm, satt på en rotvälta inte långt ifrån honom och trummade spattigt på stammen så den döda barken flög.

Men här var en salig blandning på klientelet. Mike Scott från the Waterboys var såklart för fin för vanlig finkel. Skotte som han var satt han vingligt på sin stubbe och tog rejäla klunkar ur en flaska Cragganmore. Mellan munfullarna skrålade han sina typiskt ödsliga melodistämmor som på något sätt ändå passade förvånansvärt bra ihop med gitarrslingorna från Brian Robertson och Scott Gorham som satt uppbackade med ryggarna lutade mot varandra och fyrade iväg riff som gick in och ur varandra i ett spiralspel. Det andra gitarristparet som satt en bit bort och liksom Thin Lizzy-killarna lutade sig rygg mot rygg och eldade upp varandra med smakfulla licks, var Slash och Izzy Stradlin från Guns n’ Roses. Ryan Adams släntrade över till dem med en joint och nynnade med i musiken.

Ian Hunter och Rod Stewart skrek ikapp för att höras över Crazy Horses oväsen när de försökte få till ett groove att följa Neil Young, men Neil var fullt upptagen med att lära sig riffet till ”Back In Black” av sin namne Angus Young. Och borta i björkdungen slogs nuvarande medlemmar i Lynyrd Skynyrd med de äldre döda från samma band i en konstellation som kallade sig the Grateful undead.  Men The E-Street Band gick emellan och medlade och drog igång ett långvarigt jam. Ja, där var ett liv och ett kiv. Och ändå så lät alltsammans homogent. Och med en alldeles egen doft av komocka, grovsnus och lingonris. Robbie Robertson kunde inte annat än le. Det måste vara något i Ljusnans vatten, tänkte han…

Hupp, där vaknade jag upp ur min konstiga dagdröm. Så blir det när man somnar med hörlurarna på. Att lyssna på Hellsingland Undergrounds tredje skiva Evil Will Prevail sätter lätt igång sådana där tankar. Bandet kan verkligen sin rockhistoria och plockar friskt ur den, men där Hellisngland Underground skiljer sig från andra artister som endast stannar vid plagiatstadiet är att de lyckas mixa en fet gumbo av alla influenser och sedan krydda med det viktigaste för en lyckad spis- egen personlighet och charm.

”Bra för att va svenskt”, skaldade Magnus Uggla ironiskt en gång. Bra för ATT det är svensk vill jag säga i Hellsingland Undergrounds fall. Jag förstår att grabbarna är stora i Tyskland. Deras Ljusdalsversion av Americana mixad med klassisk sjuttiotalshårdrock har en glädje och eufori i topparna och en melankoli som endast ett åk i Järvsöbacken kan skänka en kille som vet hur jobbigt det är med blöta lovikavantar. Och den blandningen kan man inte få till i Rockens hemländer USA och England. Det gör dem unika.

Efter att ha lyssnat igenom skivan ett otal gånger har jag fortfarande ingen självklar favorit. Det är helt enkelt en fulländad fullängdare. Jag skulle kunna raljera i tid och otid om inledande ”Singing While the World Dies” som i texten nämner fenomenet gömda porrtidningar i skogen, eller singeln ”The Lost River Band” med sina stackatoriff och sitt powerpopsväng, eller titelspåret som minner om sorgligt insomnade svenska kolleger som Stonecake, Sweet Chariots eller Thousand Dollar Playboys. ”King Of Nothing” är en Simon & Garfunklig ballad som växer upp i stratosfären med hjälp av en sakral hammondorgel. Möjligtvis jublar jag minst åt ”In The Evening” som inte har något med Led Zeppelinlåten att göra utan leder snarare tankarna till Dire Straits dansbandsplåga ”Walk Of Life”. Nåväl. Någon smolk i bägaren får väl finnas ändå. Wabi-sabi för fan! Extra snyggt då med avslutande ”They All Grew Old While I Grew Young” som börjar så mjukt och vackert och bygger upp med Lizzygitarrer och November Rain-feeling till ett härligt klimax.

I en höst fullkomligt fullspäckad med intressanta releaser (Lynyrd Skynyrd, ZZ Top, Aerosmith, Dave Matthews Band, John Hiatt, Ben Folds Five, Little Feat,Marillion) känns det härligt att säga att ett av det mest intressanta och angelägna albumen i år kommer från Bandyns mecca; Ljusdal!

Tag plats, nu går tåget!

Tufftufftuff, glädjen står högt i tak när superbrittiska Big Big Train levererar ny musik

Yes alltså! nej, nu menar jag inte symfonirocklegenderna. Första meningen var bara ett allmänt personligt glädjeuttryck för att Big Big Train behagat skänka världen ljuvlig musik igen. Men det är kanske passande att nämna Yes i den här texten. Och Genesis. För Big Big Train skulle inte finnas utan de två progressiva behemoterna från sjuttiotalet. Därmed inte sagt att Big Big Train är plagiatörer, men deras musikstil är klassisk brittisk progressiv rock med låtar uppåt tiominuterstrecket och pastorala tongångar färgade av mellotron, stråkar och blås. Mer brittiskt än trekantiga toasts (varför envisas engelsmännen med att kapa brödskivorna på mitten föresten?) och lemon curd, salt and vinegar chips och Boddington-öl.
Big Big Train har existerat i mer än 20 år, men i tämligen blygsam form. Sist de spelade live var tio år sedan. Efter det har de bytt medlemmar ganska regelbundet och sakta men säkert skapat allt mer angelägen och intrikat musik. Själv fick jag verkligen upp ögonen för bandet på deras förra fullängdare The Underfall Yard som släpptes 2009 och hamnade tvåa på min topplista det året. Det var också bandets första skiva med David  Longdon som sångare. På nya English Electric Pt1 (ja, det är sant, en pt 2 kommer senare i höst!!!) har de två tidigare gästmusikerna trummisen Nick D'Virgilio (Ex- Spock's Beard) och gitarristen Dave Gregory (Ex-XTC) blivit permanenta medlemmar och sångaren Longdon är mer varm i kläderna. Det här är symfonirock när den är som allra bäst. Känslosam, vacker, krävande, svepande, avancerad utan att bli pompös och navelskådande. Melodierna svävar ut med friska dofter av ljung från hederna och glädjepiller som "Uncle Jack" får mig att le och nynna. efterföljande Winchester From St. Giles' Hill är mer majestätisk och tillbakalutad. Här finns myckat att upptäcka och njuta av. Bara det frekventa användandet av det typiskt brittiska ordet hedgerow tyder på genialitet. Det här är inte bara det bästa Big Big Train gjort hittills, det är en av årets bästa plattor alla kategorier. Den som inte håller med efter att ha lyssnat på skivan skall jag personligen utsätta för en english fish slapping dance a la Monty Python.