Nu har jag haft någon månad på mig att analysera det fenomen som är Guns N' Roses hett(?) efterlängtade, extremt försenade album Chinese Democracy.
Försäljningsmässigt, dvs succémässigt, är juryn fortfarande ute och diskuterar. Skivan rasade snabbt ner från alla länders topplistor men de har ändå sålt mer än 500000 ex bara i USA, vilket i dessa nedladdningstider får anses OK.
Recensionerna har bestått av både ros och ris. Och vad kan man förvänta sig? Tidernas dyraste skiva, som varit på gång i 13 år skulle väl aldrig kunna infria eventuella förväntningar. Det är en omöjlighet.
Men hur är den då?
Låt oss först göra en sak fullkomligt klar. Någon Guns n' Roses-platta är det inte. Guns n' Roses var ett rockband (ett av de sista riktigt klassiska) där alla medlemmarna var lika viktiga. Slashs gitarrlicks, Izzys låtskrivartalanger och riff, Duffs punkinfluenser och Steven Adlers slafsiga trumspel. Och så Axl då. Pricken över i. Ingen trevlig prick, säger de som vet, men en genialisk prick.
Men tittar man lite snabbt på historien om G N'R så framstår en bild snabbt tydligt. Debutskivan Apetite for Destruction är en milstolpe i rockhistorien, men det är också den enda skivan bandet gav ut som en riktigt fungerande grupp, möjligtvis med undantag för EP:n uppsnofsad till LP Lies. Redan på de övergödda spretiga dubbelalbumen Use Your Illusion I och II har Axls ego och idéer tagit över och coverplattan The Spagetthi Incident lämnas bäst okommenterad.
När man lyssnar på Chinese Democracy förstår man att Axl sparkade eller utmanövrerade alla de gamla medlemmarna. Det här är hans högst egna musikaliska vision. Grandios och högtravande och bitvis genialisk men ljusår från Sunset Strip och sleaziga Aerosmithvibbar och Rolling Stonesgroove.
Vissa av låtarna har enligt uppgift så mycket som 15 år på nacken och det hörs, den överdådiga produktionen till trots. Det känns som att öppna en tidskapsel som legat nedgrävd. Axl har inte försökt göra en G N' R-platta i klassisk bemärkelse men heller inte sneglat på några moderna influenser. Han har suttit i sitt slott i L.A och vägrat ta in vad som pågår runt honom. Det skänker en bisarr känsla till lyssnandet. Om inte följande skivtitlar redan var upptagna så skulle han kunna ha döpt skivan till Asylum, Welcome to my Nightmare eller Technical Extasy.
En genomgång låt för låt då?
Titelspåret inleder förhandlingarna med snyggt intro och fett riff. Redan här mosas alla eventuella förhoppningar om att någon gnutta av gamla Gn'R skulle finnas kvar. Man kan aldrig för sitt liv tänka sig Slash elller Izzy spela på detta moderna chromade rockmonster. Men Axls röst är där och här och överallt och ingen på planeten låter som han.Efterföljande "Shackler's Revenge" har också ett industriellt sound som är milsvitt från gamla klassiska G N' R. Den extrema produktionen gör sig här påminnd. Påläggen är så många att om vi hade levt i en tid där man fortfarande använde rullband så hade banden varit helt genomskinliga av alla omspelningar.
På "Better" finns moderna trumbeats och en inledningsmelodi som skulle kunna passa Britney Spears men Axls röst gör låten snabbt till hans egen. Refrängen är ett av de få exemplen på hela skivan som påminner om gamla Apetite-takter.
Balladen "Street Of Dreams" är en mix mellan "November Rain" och något flådigt från Paul McCartneys och Wings 70-tal. Här slås jag av vilken mastodont Axl är. Jag kan inte komma på en enda rocksångare som kommit efter honom som på något sätt kan påstå sig vara ens i närheten av hans teknik, personlighet och storhet, för att inte tala om rabiata galenskap...
I "If the World" är vi plötsligt inne i Hip Hopland med klara funkvibbar. En låt som skulle kunna platsa på en Glenn Hughesskiva. Kanske plattans svagaste spår.
"There Was A Time" fortsätter i samma spår som föregångaren men har ett mycket hårdare riff. Överproduktionen märks med flådig orkestration och gitarrer överallt. Episk är bara förnamnet. Rose är efternamnet.
"Catcher In The Rye" har klassiska rockvibbar och man kan ana gamla takter. Korta hårda "Scraped" går mig oförmärkt förbi och "Riad N' The Bedouins" är mäktig och påminner i sångriffet om Zeppelins "Immigrant Song" men tar liksom aldrig riktigt fart. "I don't give a fuck about them, cause I am crazy" sjunger Axl inledningsvis. You said it, man!
Balladen "Sorry" låter som någon av Pink Floyds tråkigare låtar på Momentary Lapse of Reason.
Min personliga favorit på skivan är "I.R.S" som är Axl Rose i sitt esse, både text- och sångmässigt. "Madagascar" lär säkert finnas med på Best of-samlingar av bandet i framtiden men även om den har sina egna sidor gör samplingarna med historiskt prat och upprepningen av gamla meningen ..failure to communicate att man bara tänker på gamla G N' R och "Civil War".
Svulstiga balladen "This is Love" är återigen en uppvisning i Axls storhet och egensinnighet. Gitarrerna är för en gångs skull smakfulla på skivan. Även avslutande "Prostitute" imponerar med schysst melodi och blå känslor.
Jaha, summa summarum?
Det är inte G'N R och det var inte värt 13 års väntan. Men om man jämför med vad andra gamla G.N.R-medlemmar haft för sig under tiden (Slash's Snakepit, Izzys Juju Hounds, Gilby Clarkes soloplattor, Velvet Revolver) så har Axl verkligen åstadkommit en skiva som kommer att spelas och diskuteras långt efter att man glömt vad Velvet Revolvers två skivor ens hette.
Chinese Democracy är en skiva som river upp känslor (både positiva och negativa) och det är väl det som musik ska göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar