Nytt flummaralbum från John Frusciante
John Frusciante är kanske mest känd som gitarrist i Red Hot Chili Peppers men han har även en imponerande solokarriär bakom sig med 11 skivor släppta på 14 år. Fast siffrorna är lite missvisande. Karln har haft korta stunder av extrem kreativitet och längre perioder av tystnad. 6 av soloskivorna släpptes under ett och samma år; 2004. Häromdagen släpptes hans senaste album, The Empyrean.
Frusciante var bara 18 år då han kom med i Red Hot Chili Peppers. Han spelade på bandets Mothers Milk och genobrottsplattan Blood, Sugar, Sex, Magic.
Solokarriären började 1995 då han hoppade av RHCP och gav ut den obskyra plattan Niandra Lades and usually Just a T-Shirt. När man lyssnar på den skivan idag hör man klara spår av Frusciantes begynnande heroinberoende och allmänna förvirrade sinnesstämning. Uppföljaren Smile from the Streets You Hold som kom 1997 visade en artist ännu djupare nere i drogträsket.
Men 1999 var en uppshejpad och drogfri Frusciante tillbaka i RHCP och medverkade på comebackplattan Californication. Hans tredje soloalbum To Record Only Water for Ten days var ett tecken på hälsa, både psykiskt och fysiskt och därefter har Frusciante, vid sidan av sitt arbete i RHCP fortsatt ge ut personliga soloverk. Bitvis tar flummmet och de tekniska experimenteringarna i kompositionerna över lite väl mycket, men lika ofta framträder Frusciante som en känslig och lyhörd Singer/songwriter med inspiration från giganter som Dylan och Beatles. Min personliga favorit är nog den lågmälda Curtains, det sista av de sex soloalbumen han släppte 2004.
Men den nya The Empyrean, då?
Tja, här framstår John som rejält förvirrad igen.Ett konceptalbum om personer som lever inne i ens inre och som ska tolkas precis som man vill kan väl inte vara annat än flummigt? Skivan inleds med en nio minuter lång instrumental harang som snarare leder tankarna till något från Captain Beefhearts Trout Mask Replica än funkpopen från Stadium Arcadium. Efterföljande covern på Tim Buckleys "Song to the Siren" är minst lika vacker som originalet och på "Unreachable" känner man bitvis vibbar från moderbandet RHCP, kanske för att Flea spelar bas på den. Men sedan är flummet tillbaka igen. Det glimmrar till emmelanåt, som på skramliga "God" och vackra "Heaven", men samtidigt finns lika många låtar som tär på tålamodet. Jag ska ge skivan en ärlig chans, kanske växer den, kanske finns här mer djup än vad som förefaller vid första genomlyssningarna, men det känns som om John har ansträngt sig lite för mycket den här gången. Det låter lite skitnödigt, helt enkelt. Jag återkommer i frågan. Men nu ska jag lyssna på Curtains istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar