Grammisgnäll

För att en blogg ska läsas av riktigt många läsare bör den innehålla påhopp, negativ kritik och gnäll. Eftersom jag är mediakåt som få tänker jag därför hänge mig åt lite verbalt urinerande nu.

851 000 svenskar tittade på årets direktsända Grammisgala. Det är mer än 300 000 färre jämfört med förra året. Jag hoppas i mitt stilla sinne att det beror på att tv-tittarna får kväljningar av Adam Kallsing och Grrrrrry Forsell, men det beror säkert på andra saker.

Grammisgalan har efektivt skjutit sig själv i foten genom att låta svenska folket rösta fram vinnarna i de olika kategorierna. Nu blir priset som alla andra. Svenska folket har talat. De som har koll. Eller de 13-åringar som älskar att rösta har talat. Dansbandskampen, körslaget, melodifestivalen, Rockbjörnen, Let's Dance, Idol, Bambi on Ice...
Fel/rätt låt/kör/grupp/artist/fjant/simmare vann!

Själv är jag allergisk mot ALLA svenska galor. De produceras efter samma förutsägbara kvasiglittermall oavsett vilken kanal de sänds i. Mellan artistuppträdanden och sketcher av de för tillfället mest populära komikerna ska man behöva stå ut med kändisar som delar ut priser och läser innantill ur debila manus skrivna av småbarnsavdelningen på dagiset Lokatten i Vagnhärad.

Att sportstjärnor inte nödvändigtvis är intressanta eller ens begripliga i sina tacktal eller kommentarer är väl ok, det är ju liksom inte det de är kända för. Men att skådespelare och musikartister framstår som så extremt lökiga i sina framträdanden på galor som Grammis eller Guldbaggen, det övergår mitt förstånd. Man får väl skylla på dagisbarnen i Vagnhärad.

Många av artisterna är ju lite halvpackade när de står där uppe och tackar producenter, mammor och polare förstås. Och kanske är det där som skon klämmer.

Idrottsgalan, Grammisgalan, Rockbjörnen och Guldbaggen är alla egentligen bara televiserade firmafester lite uppsnofsade med pausunderhållning och profsiga kameraåkningar.

Och face it: Hur många firmafester har du själv varit på som står sig bra som tv-underhållning?